Irland dag 12 - del 1 - Cashel
Måndag 19 juni
ROSENS MORGON!
Äntligen en skön natt då även jag sovit gott och vaknar pigg.
Till allt elände läste jag ut min sista bok igår, så nu måste jag tyvärr in på en bokhandel. Stackars kärestan! Hihihi, men han hittar säkert en motorcykeltidning, så han klagar nog inte!
Vi duschade i turordningen jag först, mannen ligger gärna så länge det bara är möjligt. Sedan gick vi ner på den tjocka heltäckningsmattan som var minst 4 cm hög - jag kände hur jag sjönk.
Det var så vackert dukat med underlägg och glas på fot, gult porslin, fina kannor med mjölk och juice och ett stort fruktfat. 
In kommer en glad och trevlig kvinna i vår ålder "Rena". Vi hälsade och presenterade oss och sen var det bara att sätta sig, men i andra änden av bordet prunkade en gigantisk röd ros och några lite mindre, gula.
Vi stod som förhäxade av rosen när Rena kom tillbaka och jag talade om att kärestan var den största rosfantaten jag någonsin mött.
Då säger hon: "Ta med den hem, det är bara att plantera den så får ni en egen."
Det trodde inte vi, men hon förklarade hur man gör. Man ser till att det finns 4 bladutskott på stjälken, sen tar man av blomman och stoppar ner resten i jorden. Senast år 2 blommar den.
Vi slog förstås ifrån oss på typiskt svenskt vis:
"Men, oh nej, inte menade vi så"
"Inte ska vi"
"Du kan inte förstöra den vackra rosen"
"Vi kan ändå inte ta den, vi åker inte från Irland förrän på torsdag"
Rena bara skrattade åt våra invändningar och hade svar på alla. Sen grabbade hon tag i den röda rosen, tittade på kärestan och sa: "Den gula doftar underbart, vill du ha den också?"
Vi bara skrattade vid det här laget och sa att det räckte med den röda, fast jag frågade vad hon skulle göra med blomman, nu när vi skulle få stjälken. Jo, den skulle min käre man få, att ha framme i bilen, och njuta av och hon i sin tur hade fått dem av sin bror, hann hon också berätta.
Hon försvann ut i köket, för att återkomma efter bara ett par minuter med telefonen i högsta hugg, ser på oss och säger glädjestrålande:
"Gissa vem som är i telefonen!"
Jag blev så paff att jag hann tänka att det var någon av barnen, men hur visste de var vi befann oss?
Hon strålar vidare och fortsätter:
"Det är Dan, min bror och han kommer hit med ett rosskott som redan har börjat växa. Då är det ingen risk att den dör" och riktar sig mot kärestan igen:
"Och du får din egen ros. Det är okej, Dan bor bara 2 - 3 miles härifrån"
Vilka otroligt snälla och trevliga människor vi träffat på under den här Irlandssemestern, det är inte klokt!
Det var inte slut med rosorna, sen sa hon till oss att låta bilen stå när vi skulle till "Rock of Cashel". Det var bara några minuters promenad och sen kunde vi komma tillbaka och låna "The bathroom" innan vi åkte vidare.
I samma veva kom Dan och han hade inte bara en ros med sig, han hade tre röda och en gul.
(Tyvärr tänkte jag inte på motljuset, jag blev så ivrig när jag såg alla rosor)
Han och Rena satte igång med att packa rosorna för att klara resten av dagarna, samt resan till Sverige på torsdag.
Vi promenerade iväg och det låg väldigt nära, på en höjd, med utsikt över hela omgivningen. 
Först såg vi en film om hur det började, hela historien framåt och även varför det fanns så många kloster och liknande i hela Irland. Det livet blomstrade under de tidiga åren och klostret fick så många anhängare att de spred sig över hela ön, för att överhuvudtaget få plats.
Det var pampigt och mäktigt att gå runt och titta på allt som återstod och Irlands största rundtorn fanns just här. 
Något som jag tyckte var märkligt, var att det fanns en massa gravar runt där vi gick.
Okej för de gamla, men det fanns helt nya också. Vem får begravas där, mitt bland fornminnen? Eller kan man önska sig en plats där, efter detta? Eller är det helt enkelt Cashels allmänna kyrkogård?
Madonnan och trädgårdsmästaren, låter som en dålig film, här är bilden!
Nu har munkarna flyttat ut och nya hyresgäster in.
Vädret var vackert och det var skönt att gå omkring där. Rätt som det är säger kärestan:
"Titta, där är tysken, som hade tappat sin fru när vi var på puben igår i Kilarny".
De var alltså här också, först Kilarny, sen Rock of Cashel - undrar om vi kommer att träffa dem i Kilkenny också?
Lite bilder från vår rundvandring där inne.
De hade ställt i ordning en liten utställning inomhus också, med sånt som fanns kvar och även försökt återskapa inomhusmiljön.
St Patricks kors
Vackra blommor längs vår promnadväg tillbaka till Grenadier House
Hos blomsterhandlaren.................
...................och hemma i någons rabatt
När vi kände oss nöjda gick vi tillbaka och Dan var fortfarande kvar. Jag bytte om till kjol, för vädret var underbart. Vi lånade "The bathroom" , sa adjö till alla och Dan for hem till sig och vi till Kilkenny. 
Jag körde hela vägen, det var inte så långt och kärestan var nöjd och glad, för han fick tanka.
Citat: "Herre Gud, vi har BARA kvarts tank kvar".
Hur ska det bli när han blir gammal, när det redan är så här????
Kilkenny nästa!
Irland dag 11 - del 2 Kilgarvan - Cashel
Vi åkte på ganska små vägar rätt länge och i Kilgarvan stod det plötsligt "Motor Museum" helt oväntat på en skylt.
"Åk dit", uppmanade jag kärestan, jag kände att lite kompensation kunde han få för allt tålmodigt väntande utanför Ull- och Irlandsbutiker. Det finns mycket fint att titta på i de affärerna, Nu senast på AVOCA, t ex, servisen med knapparna.
Jag som älskar knappar och har flera tusen, eller åtminstone ett par tusen, jag har inte räknat dem.
Som tur var kostade tekannan 34.95 E, annars hade jag kanske kommit hem med en till. Jag har ju bara 6-7 stycken sen förut.
SÅ, han styrde in på vägen dit skylten pekade och den blev bara smalare och smalare och slutade med en enormt, brant grusbacke upp till några hus.
Där stod skylten
och där fanns ett par långa plårskjul med en hotfull skylt om Danger Guard dogs
En vänlig man kom gående genom småregnet och bad oss vänta, så skulle han gå in via en sidodörr. Ingen hund skällde.
Det kostade 5 E och jag bad att få slippa betala, förklarade mitt ointresse och att jag uppmanat min man att åka in och roa sig lite med tanke på alla affärer han stått utanför medan jag roat mig därinne.
Det gillade mannen och berättade om en annan besökare, där frun suttit utanför i bilen och tutat och tutat varannan minut. Hennes man hade fått 15 minuter på sig. Vilket gräsligt förhållande!
Jag fick sitta vid ett bord i det lilla cafeét och han och kärestan stegade iväg runt bilarna och vad de pratade - oj, oj!
Hustrun hade kommit ut och vi pratade lite också, men hon läste och jag skrev och läste Irlandsboken vart vi skulle ta vägen.
Hon rekommenderade alla tjusiga slott i närheten och jag hade inte hjärta att säga att jag inte var så där överentusiastisk i tanken på att åka runt och titta på slott.
Till slut var kärestan nöjd, men då hade det kommit en man från Nya Zeeland som var intresserad. Han hade också frun i bilen, så han talade om att han var lite stressad pga det. Ibland är det synd om en del män måste jag säga.
Vakthunden var 11 år och älskade att ligga inne och ta det lugnt !
Här kommer min käre mans bilder från motormuseét.
Det här skåpet tycker jag var riktigt roligt!
Vi visste inte riktigt vart vi skulle, men med tanke på det regniga vädret kändes det som vi lika gärna kunde köra lite extra för att sen kunna ta det lugnare de sista dagarna.
Jag frågade frun om Mallow och Macroom, det var ingenting att ha, hon framhärdade med sina slott och då höll jag med och bestämde tillsammans med kärestan istället när vi kommit ut därifrån.
Han körde och körde och jag gjorde iordning det sista brödet och osten till två ihopvikta mackor som vi stannade och åt upp tillsammans med äppeldrickan jag köpte igår. Det gav ny energi
Nu har jag läst in mig på Cashel och kärestan surrade om Kilkenny. Han har fått för sig att jag längtar dit, men det enda jag någonsin sagt om Kilkenny är att det finns en ale därifrån.
Cashel däremot har den stora klippiga fästningen "Rock of Cashel", som enligt min bok är från 400-talet. Den har varit symbol för både kungens och prästerskapets makt.
1101 skänktes Cashel till kyrkan och blev ett religiöst centrum. Cromwell belägrade den 1647 och det kulminerade i en massaker på dess 3000 invånare.
I slutet av 1700-talet övergavs den. Numera belägras den igen, fast nu är det vi turister som står för det och imorgon ska även vi dit, för nu är vi i Cashel.
Efter ostmackan fick min chaufför ont i huvudet och jag fick köra igen. Det var mellan Mallow och Mitcheltown och ganska fort var vi ute på normala vägar igen, sen blev det motorväg. Fort och lätt susade jag till Cashel.
In i stan och hittade ett "Bread and Butter" (hihi) som hette Grenadier House.
Vi ringde på och en urgullig, äldre vithårig herre öppnade och nog hade han ett ledigt rum till oss. 30 E med kontinental frukost och 35 för irländsk. Inte nog med det, han hette också Michael.
Från fönstret i vårt rum ser vi rätt ut på fästningen över hustaken.
Vi promenerade till en pub och åt grillad kyckling med pesto och sallad och drack så klart varsin Guinness som de irländare vi blivit.
Istället för jukebox väljer man numera direkt från nätet enligt något för mig okänt betalsystem.
Rejätl TRÖTTA var vi, hem efter maten och sova och vårt 7-årsfirande uteblev.
Irland dag 11 - Killarny, Ross - del 1
Jag sover inget bra här på Irland. Kudden, mitt vanliga problem, var relativt okej,men jag är väl som gamkorna (västerbottniska för gamla kor), van att gå in i mitt eget bås och när jag byter bås varje kväll, blir det så här.
I Galway och Dublin sov jag bra, där vi stannade i 4 nätter - NOG KLAGAT!
Frukosten var jättebra, vädret grått och skönt svalt.
Vi började med att köra fel väg. Jag körde och vi hamnade på vägen till Tralee. Vände och kom efter lite trixande till Ross Castle.
Det bara låg där bredvid vägen och för ovanlighetens skull var parkeringen gratis.
Stort grått slott, alldeles vid sjön.
Det är ett sjösystem där: "Lakes of Killarney".
Det stod en stor kartong full med bröd nere vid vattnet. Det verkar som de urfodrar sjöfåglarna och det var naturligtvis även landfåglarna väldigt intresserade av.
Slottet byggdes 1420, men vi hade ingen lust att gå in. Vi är inte så roade av slottsinredningar. Jag ville till "Tore Waterfall" istället. Jag äskar verkligen porlande och brusande vatten.
Innan vi gav oss iväg dit gick vi ner till prien. Pir och pir, det var en betongbrygga och ett par båthus.
"Workmens Rowing Club" hade kanothus där och de höll just på att göra iordning en 6-mannakanot med styrman.
Det var 6 ungdomar i mellersta tonåren som skulle ro, varannan vänster, varannan höger så klart och längst bak stod en vuxen man och höll i två linor som han skulle styra rodret med.
INGEN HADE FLYTVÄST!
Inte ens styrmannen som stod upp på en toft längst bak i kanoten. Nu blev jag kanske väldigt svensk, men det är just det jag är!
Bredvid, på stranden, stod två killar och förberedde sig för en fiskedag
Vi avböjde ett stort antal påhopp om skjuts med häst och vagn och gick bort till bilen.
Tore Waterfall nästa.
Det låg några km längre ner efter vägen och till vår förvåning på vänster sida - sjöarna och höjderna låg ju på höger. Det visade sig dock vara ganska brant även på vänster när vi kom dit.
Gratis parkering, men nya ihärdiga, lätt påträngande kuskar som trodde vi mist förmågan att gå, dessutom skulle vi upp och titta på vattenfallet och där kunde de inte gärna ge sig upp med häst och vagn.
När vi kom in på stigen var det väldigt mossigt och grönt och bara en liten porlande rännil över stenarna. Kärestan skrattade och sa: "Där ser du, det var allt! Det är vad de kallar vattenfall."
Jag vägrade tro det, men lite osäker blev jag, det är mycket som inte är det man tror när man är ute och reser. Jag gick genast på en kille som var på väg ner och frågade, men fick lugnande besked att det var ett riktigt vattenfall längre upp, cirka 300 meter kvar att gå.
Jo, det var ett riktigt vattenfall, men inte var det någon större upplevelse direkt att: "AHA, är det så ett riktigt vattenfall ser ut."
Bruset och vattenstänket fanns inte, men det kom uppifrån och ner över stenarna i flodfåran, kanske 20 - 30 meters fallhöjd, men det var så lite vatten - i detta regniga land.
Vi var där en stund, tog lite kort, men den mossiga gröna skogen kändes mer intressant än vattnet.
Toaletten vid foten av fallet var som vanligt en 10-poängare på 1 - 10 skalan. Det kan de verkligen här.
Jag fortsatte köra och nu gav vi oss ut på den rekommenderade "Long way to Cork", när vi nu inte begrep vårt bästa och åkte "Ring of Kerry" som Pat på B&B verkligen manat oss att göra. En heldagsutflykt på 18 mil.
En bit in på "Long way to Cork" stannade vi vid en sjö, mest för att släppa förbi kön bakom oss, det bildades fort, för jag körde inte 100 km/timmen som var fartgränsen.
Det var en skön paus och man upptäcker så mycket intressanta skyltar och minnesstenar när man gör akuta stopp så här.
Plantera inte in Zebramusslor..........
......och kom ihåg Pierce Lett som simmade ut och drunknade.
Citat ur Irlandsboken: "Det finns en väg som går över bergen längs alla halvöarna och som är naturskön med utsiktsplatser över berg, dalar och sjöar".
Trångt, smalt och väldigt kurvigt får man på köpet. Nu fick kärestan sitta och titta på allt, men även andas in mer än ut när det var som krokigast och vi hade möte.
Mitt i en kurva låg det här övergivna minislottet. Det fanns ganska många såna på ön.
Som om det inte räckte, med de svåra trafikförhållandena, så var halva Kerrys cyklande befolkning ute och åkte längs den här smala vägarna i cykelbyxor och hjälm och det regnade och var knökfullt med bilar längs vägen.
Det enda som fattades var lastbilar så hade kaoset varit 100 %. Hur törs de?
Självklart är vägen till för alla, men det var kanske inte bästa dagen att åka just den rutten.
Vi stannade och fikade cream tea på ett AVOCA en mil från Kenmare.
Där var både shop, fik och restaurang och många av de hurtiga cyklisterna rastade för att äta. Där fick mina tankar om ett hälsosamt leverne som cyklist sig en törn. De drack vin och jag såg flera med cigarettpaket i packningen. Bara för man har god kondis, tack vare all cykling i bergen, behöver man inte avstå från cigaretter, eller??
Det här skåpet med porslin var det första jag såg när vi kom in på AVOCA!
Teservis med knappar - VILL HA ! ! ! !
Från fönstret såg vi vägskylten så vi kunde välja väg.
Vi bytte förare efter pausen och krokvägarna fortsastte, men cyklisterna hade valt den andra vägen, den till vänster över Black Valley, så lite lättare blev det.
Fortsättning följer!
Irland dag 10 - Dingle till Killarney
Inga problem med trafiken under natten, men kudden har plågat mig. Det måste vara mig det är fel på, jag hör aldrig någon annan klaga på "döda" huvudkuddar. Jag tycker de känns helt döda, som sten, när det inte går att puffa in minsta lilla luftgnutta i dem. I natt har jag haft två såna stenar att välja på, så 100% skönt har det inte varit.
Annars har denna B&B hos Karen och Tony, Mr Blacks och de två hundarna Ozzy och Scraps varit perfekt.
Den kontinentala frukosten som jag minns som rostat vitt "svampbröd" med sylt och te, har uppgraderats till flingor med mjölk, yoghurt, vitt och brunt bröd, te, juice och sylt. Frukt också och flingor fanns 5 sorter.
Sen kom Mr Blacks också, så det blev en jättehärlig morgon.
25 Euro var rena vrakpriset för den här övernattningen. Hittills har vi haft 100 % tur.
Tony var en jättetrevlig man, han pratade och stod mest och hängde i dörröppningen hela frukosten igenom och Mr Blacks gosade och gosade, stod i mitt knä och spann och purrade högre än någon annan katt jag träffat, siameser inräknat.
Hundarna var väldigt avundsjuka och ville komma in, men 40 kg galopperande labrador fick stanna ute.
Tony gav oss en massa tips och tyckte absolut att vi skulle välja Dinglehalvön av alla de som finns.
Så blev det också och jag ville gärna dit för att få köpa ett vykort därifrån och skicka till Asta, som bor nära Dingle i Bohuslän.
Vi gjorde en liten sväng i Tralee innan vi åkte söderut mot Dingle.
Kvarnen stod omnämnd i någon turistinformation. Vanlig kvarn kan man säga.
Övergivet, gulligt hus i närheten av kvarnen
Det var otroligt vackert, jag körde så jag satt mest och lyssnade på kärestans ackande och oande. Det var hav......
.............. och berg................
................... och får och kor.
Digitalis blommade som allra värst längs vägkanterna och allt var så helt perfekt.
Solen lyste, som vanligt håller jag snart på att bli van att säga, och vägen blev mindre och mindre och till slut var den nästan en ostväg och gick brant uppåt.
Vi stannade flera gånger och tittade med kikaren och tog en massa kort, för att det var så fint, att det inte går att beskriva med ord. Tyvärr tror jag inte bilderna är rättvisande heller, men det är lätt att förstå varför Irland kallas den gröna ön.
Dingle var jättemysigt, små enkelriktade gator och små hus i alla möjliga olika färger - både normala och helt osannolika.
Det var lite backigt och efter första chocken, när vi t o m hade möte med en häst och ryttare på genomfartsgatan, lyckades jag parkera en liten bit från värsta smeten.
Vi gick ner mot "Town centre" och hamnade nästan direkt vid kyrkan. vi gick in och tittade, den var nog katolsk, för det var mycket Madonnor och Jesusar (vad heter han i plural tro?)
Vi tände ljus för mor, far och svärfar, idag var de röda.
Handikapparkeringen utanför kyrkan. Så här borde vi ha i Sverige också. Övertydligt !
Mitt emot kyrkan var ett bageri och här kan man tala om smarrig sliskorgie.
Jag som inte ens var fikasugen fick ett akut behov av något riktigt onödigt och mina ögon föll på en vit smördegshistoria med ett 2 - 3 cm högt mellanlager vaniljkräm. Uppepå var det frosting. Den måste jag ha! ! ! !
Särbon pekade på en ihopvikt, brun blaffa som var full med äppelmos.
Sedan kunde man köpa varsin ampull, laddad med kaffe eller te. De skulle skjutas in i en apparat, men först måste man ställa dit pappersmuggen och det påpekade hon 4-5 gånger. Vi gjorde det och tog med oss alltihopa ut till ett gammalt bord med bänkar i gränden utanför.
Vilket gott fika och det kostade bara 5.50 E och det kan man jämföra med "rånet" i Ballyvaughan.
Toalett fick man låna på puben bredvid och den var bland det fräschaste jag sett hittills.
Sammanfattas lätt som en 100 % njutarstund!
I gränden utanför bageriet.
Mrs Mack's Kitchenbar
Vi strosade runt och tittade som de turister vi är. Barberarna hade kvar sina polkagrisskyltar på husen, de där runda, som ser ut som en gigantisk polkagris.
Lite olika intryck och bilder från vår promenad runt i Dingle
Alla vägskyltar är tvåspråkiga
Vi var inne i Artshop, med mycket keramik och lite stickat och målat. Det var mannens hustru som stod för det sista och andra i hans familj för resten av skapandet.
Där köpte vi ett par jättefina ullraggsockor till särbons systers födelsedagspresent - den irländska lådan!
En annan Artshop hade det här trädet/grenen som skyltmaterial i sitt fönster
Vi gick vidare ner mot hamnen.
Utflyktsbåten var på väg ut till Dingles egen delfin Fungi, som funnits i havet utanför, sedan 1984. Han är tam och visar gärna upp sig för alla som åker ut för att titta på honom.
Det fanns t o m en staty av en delfin därnere.
Kärestan tittade och tittade på gamla fiskebåtar. En hade brunnit och den höll de på att renovera, det låg nät och fiskegrejer på kajen och en trålare - detta är tydligen en av livets höjdpunkter.
Tur vi står ut med varandras specialintressen, som det heter när man inte har autism - då heter det fixeringar.
Vi var förresten in på bageriet en gång till och köpte varsin macka och jag ville ha en toffeemuffins också, men kärestan skulle absolut INTE ha någon, så för säkerhets skull köpte jag en skogsbärsmuffins till honom. Jag vet hur det blir annars. Då säger han: "Jag fick ingen," sen åker halva min in i hans gap.
På väg tillbaka till bilen hörde jag plötsligt ett brusande vatten, men såg inget. Det kom nerifrån grönskan bredvid trottoaren där vi gick.
Vi följde ljudet och det var en liten bäck som rann längs med vägen.
Vi kom förbi en gammaldags vattenpost...............
.........och fram till ett hus där bäcken bara försvann in under huset och var borta.
Från Dingle åkte vi en bit ut mot yttersta udden. Jag ville helst åka runt hela och absolut få känna på havet. Jag körde till första, stora sandstranden och där stannade vi och gick ner till vattnet.
Det var nog inte mer än 50 personer där och bara några som badade. Tony hade sagt att det var härligt i havet nu, det var nog 12 - 13 grader. Härligt?
Jag vadade ut en bit, för jag tog av mig barfota, men kärestan behöll skorna på. Det blev några snäckor och ett par små platta, platta stenar till mitt stenfat, att lägga i packningen.
Det måste bo någon slags sandmaskar där på stranden.
Tillbaka i bilen vände vi, det var väldigt lång och smal väg runt udden och vi åkte mot Killarney med sina sjöar istället.
Det fanns en avtagsväg dit och den var alldeles ny och bred. Nu hade vi bytt förare och jag var passagerare och idag krökte jag bara tårna till hälften, en enda gång.
Otroligt vackert igen och ursvårt att skriva om. Det går inte att beskriva de höga, mjuka bergen helt utan skog, men fullt med får eller helt mörkt och kargt och runda dalar mellan dem, sen vatten nedanför. Tack och lov för kikaren ännu en gång, det blir lite tjatigt, men jag säger det ändå.
På lite mindre vägar kom vi till Killarney, trots att vi hamnade bakom en stor, gammal traktor, tillsammans med ett oräkneligt antal andra bilar, hur länge som helst.
Mitt i stan hamnade vi, men jag läser karta och skyltar bättre än jag hittar, så rätt som det var var vi på Rock Road med en massa B&B - Bread and Butter som kärestan sa igår - urroligt, tyckte jag.
Vi svängde in till Rathmore House och ringde på. Sonen i huset öppnade. Vi frågade vad ett rum kostade, 38 E, sa han och det tyckte vi var för dyrt.
35, sa han genast då och eftersom vår budget var högst 35/person och natt bad vi att få se rummet och innan jag ens hunnit reflektera, sa kärestan att vi tar det.
Vi hade en liten picknick med te och några kex, + vår inköpta irländska ost och brödet vi fick vid en superbra minimal supermarket efter vägen.
Vid den supermarketen hade vi en matsäckspaus då vi åt våra mackor och muffins från Dingle.
Där var en gammal järnvägsbro precis bredvid som hade en minnesskylt, men någon hade inte tyckt om den engleska texten på skylten, så den var nästan utplånad.
Åter till Killarney. Efter vi ätit på rummet, gick vi ut på stan.
Vad mycket turistaffärer och nästan samma utbud överallt. Jag hittade de underbara fårpusselmagneterna igen och köpte ett par till.
Vi gick genom gatorna som var proppade med folk, pubar, affärer och jättemånga var öppna trots att det var lördagkväll - dock inte slaktaren.
Till slut gick vi på en pub och tog en Bulmers och en Guinness. Där satt vi ett tag och tittade på inredningen och folk och jag skrev lite dagbok.
Promenerade hem vid 22-tiden och träffade Pat, far i huset. Han var ute och vattnade, fast imorgon ska det visst bli åska och skurar. Vi ska till sjöarna och Muckross, vi får se hur det blir.
Sova i ett svalt rum är skönt!
Blåbärsplockaren
Min själsbroder Jimmy fixade fram en bild fortare än jag hann blinka, trots att han inte hade en aning när jag började beskriva hur den såg ut!
Han är en klippa och utan honom skulle jag stå still!!!!!
TACK KÄRE BROR!
http://www.zatasprodukter.e-butik.se/?cat_id=102
Jag tyckte grannarna sa att när de köpte två fick de den tredje, men de hade köpt via Land, i Växsjö trodde de, men Vetlanda ligger inte så långt därifrån, de kanske mindes fel?
Jag ska i alla fall skaffa mig en, men med tanke på särbons intresse kan han väl ligga där i mossan utan att ha en tom plockare stå bredvid sig. Ett litet sällskap är han ju även om han inte plockar.
Åter till Irland - Dag 9
Fredag 26 juni
Regnmorgon och inte så lite heller. Vi sov till ungefär 8 och när det bara regnade låg vi kvar ett tag och drog oss.
Kattsovarväder kallar jag sådana här dagar.
Till slut var vi ändå duschade, lätt packade (hihi) och satt vid frukostbordet. Mike kom och frågade vad vi önskade från frukostmenyn och jag svarade med en motfråga, om han kunde gissa vad jag ville ha och tänk, det kunde han. Det var lätt som en plätt. Det han blev mer förvånad över var att kärestan också ville ha yoghurt med färsk frukt.
Vilken otroligt underbar frukost det är!
I matsalen satt också ett engelskt par - So typical British!
Eftersom det regnade utbytte vi några atrighetsfraser om vädret och sen var det färdigkonverserat. Vilken skillnad mot de italienska gossarna.
Vi åt länge och njutningsfulltoch det var inte utan att det kändes tungt att åka ifrån Anette och Mike. Vi gav dem chokladasken - Merci - som vi hade med som nödproviant, men inte rört, sen kramades vi och tog i hand (herrarna).
Jag skrev in våra namn och tack i boken som låg på byrån och sen packade vi oss ut i bilen.
T o m lilla snigel kom för att vinka av oss.
Vi fick en bra vägbeskrivning, jag körde så det sprack redan vid andra trafikljuset. Nu när alla knylor och strakben har läkt på kärestan, fungerar kompassen i näsan igen. Samtidigt vet jag hur totalt kaiko jag är när det gäller känslan för riktning, så jag åkte in på en mack strax efter trafikljuset och vände.
RÄTT blev det och vi susade mot Limerick för att sedan svänga mot "The Burren".
Jag hade verkligen läst i mig på Burren, den märkliga kalkstensplatån med sitt rika växt- och djurliv. Visserligen regnade det, både lite och mycket, men jag var redo med regnjackorna. Vad händer?
Rätt som det är har vi passerat hela området och är framme i Lisdoonvarna som ligger i kanten av The Burren.
Den här bilden är förmodligen ut över Burren, men inte visste jag det när jag tog den.
Innan vi kom så långt hade vi stannat för att fika och jag tror det var i Ballyvaughan, men notan chockade mig så svårt att jag inte är riktigt säker.
Vi letade efter en toalett, som vanligt, så vi tänkte förena nytta med nöje och fika samtidigt. Vi blev rekommenderade att gå till Tea Rooms nere vid piren, av tjejen i affären där vi parkerade.
Roligt nostalgifönster för Guinness på väg till Tea Rooms
Tea Rooms
Det var ett jättefint ställe, fin trädgård med en liten damm med näckrosor på framsidan, ett uterum som var som ett växthus och en liten trädgård på baksidan också.
Baksidan
Mitt inne i rummet tronade ett stort bord fullt med delikata bakverk. 
Kärestan som kommit ut från bekvämlighetsinrättningen fortare än jag, stod med någon slags instruktion i handen, som handlade om stället. Vi kollade tillsammans i den och samtidigt på bordet och tyckte oss kunna läsa att varje "sak" kostade 1.50 E. Billigt, tänkte jag, men vi var ju ganska långt från någon tätort, så det var väl förklaringen.
Nu var det inte så länge efter frukost, att jag insåg att jag bara orkade en.
Jag tog chokladkaka med frosting i och uppepå och kärestan en skiva Guinnesskaka som hade russin och fruktfyllning. + 1 kanna Earl Grey att dela på. Tog och tog, vi blev snästa av en liten snipig dam när vi var så enfaldiga att vi trodde man skulle ta själv, sen tog hon det vi pekade på och la upp på fat, som vi inte heller fick bära själva.
Sen satt vi där på uterummet och såg den snipiga, serverande damen strutta omkring och svara snorkigt på folks frågor. Ja, utom ett par bredvid oss, dem smörade hon otroligt för.
Till slut hade vi vilat nog tyckte vi och jag frågade hur man betalade. Jag blev nästan snäst, att det går man in och gör. Då gjorde jag det och nu kom chocken. Det kostade nästan 16 Euro. Jag kom mig inte ens för att protestera, jag bad inte ens om kvittot, jag bara betalade och gick ut. Halvvägs till bilen funderade jag över om jag skulle gå tillbaka och be att få reda på vad som kostade vad, men nej, vi svalde förtreten och gick vidare.
Nästan framme vid bilen flämtar kärestan till och säger: "Titta, det är någon som kört så nära att backspegeln tryckts in!" Jag trodde jag skulle få ett anfall av något slag, det + kaknotan blev bara för mycket. Men sen hörde jag honom klucka belåtet som en gammal kalkon bredvid mig och då insåg jag hur den speglen blivit intryckt.
KUL, tyckte han! Jag drog med honom på en kvarts straffrunda i souvernir- och presentbutiken bara för det.
Det är inte konstigt att man kör fel när vägskyltarna ser ut så här!
Åter till LIsdoonvarna. Nu var vi ganska nära Cliffs of Moher, som var vårt huvudsakliga mål idag, så det fick vara med The Burren och allt det innehåller, förresten så regnade det ändå! "Surt sa räven!"
Den ännu surare snipdamen sa så här: "Jaså, ni ska till Cliffs of Moher, ja det lär ni inte se mycket av i det här vädret i alla fall."
Vi var strax framme och där kostade det 8 E att ställa ifrån sig bilen och gå upp på klipporna, eller vad man ska kalla dessa enorma strandberg.
De höjer sig rakt upp ur havet 200 meter, längs en sträcka av 8 km. 
Bergarterna är svart skiffer och sandsten och det finns håligheter och avsatser överallt för fåglarna. Tack och lov för kikaren än en gång. 
Vi såg massor med lunnefåglar som satt som små pingviner på hyllorna och avsatserna. Måsar, förmodligen med ungar, satt i långa rader och bara huvudena stack upp. Det såg ut som hyllor med leksaker.
Tyvärr syns det inte så bra, men det kryllar av lunnefågelungar på hyllorna på bilden.
Vi gick runt och tittade från alla möjliga håll på de närmaste klipporna. Regnet hade mirakulöst slutat och ersatts av en tryckande bastuvärme och sol.
NEJ, NEJ, NEJ, jag klagar inte, förklarar bara för mig själv varför vi inte gick hela 1-timmesvandringen tilll Hags Head och tillbaka, eller den 3 timmars dito åt andra hållet. Vi var ändå där ett par timmar.
Det var helt otroligt mäktigt och väldigt svårt att beskriva med ord, men det är inte så konstigt, för man blev helt förstummad vid åsynen av klipporna.
Det gorrade av amerikanska, högljudda röster och skorrade av franska, lite holländska, tyska och en och annan svensk röst förutom våra.
Jag råkade lägga av en riktig kötted med bl a "Fy f--n" med eftertryck. Just då tror jag vi pratade om bemötandet av killen på biluthyrningen. Framför oss gick två damer som ryckte till och den ena vände sig om och stirrade på mig, lite senare hörde jag dem prata svenska med varandra. Jaja, inget att göra åt och både de och jag överlevde svordomarna oskadda. Det fanns säkert många fler nationaliteter, förutom engelsmän och inhemska turister, så nog är Cliffs of Moher ett stort turistmål.
Den här bilden av klipporna satt inne på turistinformationen, tillika turistshopen.
Det var gott om shoppingmöjligheter i små butiker insprängda i berget mellan klipporna och bilparkeringen. Det gäller att utnyttja de möjligheter naturen ger.
Efter detta lämnade jag över ratten och idag var det mycket lugnare att vara passagerare. Jag knep bara med tårna en enda gång och det var på en extremt smal bro med stenräcken.
Det var inte så mycket trafik, så det var ganska vilsamt bortsett från två irritationsmoment.
1. Mannen tjatade hela tiden om att vi måste tanka. Det började redan i Galway och då var vi bara just under halv tank. Sen återkom det med ojämna mellanrum tillls han till slut helt sonika svängde in på en Statoilmack och hävde i (som han sa) 25 liter.
2. Mannen tjatade igen, men inte lika mycket. Han ville åka bilfärja över Shannon vid Kilimer över till Tarbert. Inte för jag förstod varför, men det var en vägfärja och inte mycket att bråka om, så det var väl okej.
När vi äntligen kom dit hade den just åkt. Jag frågade chauffören i lastbilen framför oss om och i så fall vad det kostade. "Läs där", sa han och pekade på en ljusdisplay. Single 5 E stod det och return 7 E. Jag meddelade kärestan och sen satt vi där och väntade och väntade.
När färjan sen kom tillbaka, förtöjde de vid kajen och åkte hem. Vi fattade ingenting, men då började det tuffa ut en ny från andra sidan och eftersom alla andra stod kvar i kön gjorde vi det också. Nog väntade vi en timme.
19.00 avgick den, sen kom en rödbrusig karl och skulle ha betalt. Vi lämnade fram 10 Euro. Gubben sa något ohörbart och jag hävde mig fram för att lyssna. Det kostade 18 Euro. 18 EURO !
Jag tjurade åtminstone i 10 minuter och rev fram den Snickers jag köpt på macken, för nu var det ett krisläge. Sen muttrade jag lite om att jag lika gärna hade åkt runt och att hemma är vägfärjorna gratis.
Samtidigt delade jag Snickersen systerligt med kärestan och när vi körde av färjan i Tarbert höll vi på att fnittra ihjäl oss åt Tarbert och Herbert. Strax efter kom vi till Tarmon och då blev det ännu värre. Vi var helt klart aningen övertrötta av all frisk luft och anspänningen i vänstertrafiken och ingen riktig mat på hela dagen.
I Liscannor stannade vi och åt på en pub. Jag blev ivrigt uppvaktad av en liten gul katt, som bara var ute efter att gosa, inte alls tigga mat.
Alldeles bredvid puben fanns den här statyn av John P Holland. Han var född i Liscannor, men emigrerade till USA och var bra på att designa u-båtar. 
Tralee var målet för dagen och det gick fort att komma dit.
Vi bor på ett utmärkt B&B för 25 Euro / person. Visserligen vid huvudvägen, men bara det inte blir brandkårsutryckning är det nog inga problem.
Vi har varit på hotellet och ätit "Open Sandwich", jag med kyckling och kärestan valde Irish roast. Sen var roasten slut, så han fick skinka. Till den hörde grovkorning senap, men den var slut, så han fick engelsk. Den var starkare än sambal, så den var oätbar,så han fick min majonäs. Det här låter som katten på råttan och råttan på repet.....
Vi blev mätta och det var urgott och när vi suttit en stund med våra Guinness och lyssnat på en liten 1-åring som var med mamma o pappa på puben, gick vi hem. 1-åringen var inte så glad, men väldigt trött.
Hemma mötte Mr Blacks - en underbar svart katt - oss. Han hör till hushållet och är bland det keligaste jag träffat på. Mannen är Tony, vår värd.
Vi har duschat och ska sova i en ny säng och på nyheterna fick vi veta att Michael Jackson dött. God natt!
Blåbärsskogen
Jag tog en liten sväng till särbon på eftermiddagen i hopp om att kunna mota ut honom i blåbärsskogen.
Han var inte hemma när jag kom, så jag gick till grannen och satte mig och pratade lite. När de hörde att vi skulle plocka blåbär gick frun i huset och hämtade deras nyaste inköp vad gäller sånt.
Det var de mest utmärkta blåbärsplockare jag någonsin sett . Alltså ingen traditionell bärplockare, utan en helt ny konstruktion som de skickat efter från något företag i Småland.
De var som två rör gjorda av stålpinnar, ett par stoppringar i plast runtom som pinnarna löpte genom och en löstagbar kork i botten.
Man höll den lätt med en hand - helhandsgrepp. Tyvärr får jag inte fram någon bild på den, men att jag ska köpa en är helt klart. Jag får adressen nästa vecka.
I alla fall fick vi låna varsin, men det var inte till så stor nytta i särbons fall. Han fick akut ont överallt och var tvungen att lägga sig i den torra varma mossan med huvudet på en stubbe. Där somnade han och typiskt nog hade jag inte kameran med mig. Kronblom i skogen skulle bilden ha hetat.
Jag plockade ungefär en timme och här är resultatet. 
Jag känner mig rik. Nu blir det Ellikas blåbärsmuffins imorgon.
En dag i Uppsala
Jag har länge velat åka till Uppsala för att se om en av "mina" favoritkeramiker fanns kvar på "Öster om ån." Jag ville komplettera mina muggar så att jag har 6 stycken.
Eva hon är med på det mesta, så i morse hämtade jag upp henne vid stationen 8.10 och sen drog vi direkt för en liknande dag, fast nu i Uppsala.
Det handlar mycket om ätande, eller rättare sagt fikande när vi är ute. Första stopp blev på Tammerfors konditori i Enköping.
Det historiska fotot av konditoriet hängde precis där vi satt.
Inte en chans att bestämma sig för bulle eller kaka, det fick bli båda. Sen fick inte tepåsen blöta ner min kaka heller, och eftersom kvinnor inte har tre armar, något som min mor alltid tyckte vi borde haft, får man använda munnen.
Det var mycket gott, precis vad vi behövde 9.45 på en regnig tisdagmorgon i Enköping.
Det vräkregnade, men vi satt i bilen och susade till Uppsala. Körde rakt in i stan och hittade en bra parkering bara en liten bit från centrum. Tog på oss regnjackor och stegade iväg in på stan.
Vad trivsamt det är i Uppsala, det kunde gott ligga lite närmare. Jag gjorde mitt viktigaste ärende på en gång och tack och lov fanns Marie-Louise Sundqvist kvar med "mina" muggar.
Jag köpte en vackert blå, utan katt denna gång, men väl med "ankor" och hjärta och bad att den skulle få stå och vänta tills vi kom tillbaka för att hämta bilen. Det gick bara bra.
Sedan intog vi stan. Vad roligt det är med en annan stad än sin egen. Inte för att vi är några shopoholics, men titta och småhandla lite är alltid roligt.
Åhlenshuset och Nordeahuset kompar inte så bra ihop arkitektoniskt, det tycker i alla fall inte jag.
Designtorget tog väldigt lång tid att beta av, Eva köpte lite presenter och jag köpte en julklapp - hemligt, hemligt alltihopa! Vi säger inte ens till vem det är.
Till slut hade vi gått hela shoppinggatan ända ner till Stora Hotellet, väskorna var lite tyngre och plånboken lite tunnare. Därnere var en liten minipark och då blev det dags att testa självutlösaren på kameran, det funkade idag också. Jag börjar vänja mig vid min nya kamera, som inte är så ny längre.
Vi bytte gata och gick längs Fyrisån ett tag, vad fint det är med alla små broar och vatten är något jag alltid dras till.
Nu hade det faktiskt gått några timmar sen vi fikade i Enköping och anrika Ofvandahls lockade oss. Fika är nödvändigt för ett gott leverne, magra dagar kommer sen, det är bara så.
Nu kära anrika café är jag ledsen att behöva säga det, men jag säger som de gamla reaktionärerna: "Det var bättre förr". Jag tycker inte det levde upp till mina minnen av tidigare gånger i Uppsala. Visst är det fint inomhus, men ack så slitet och ganska ostädat här och där. Inte bra.
Räkmackan var okej, kakan jättegod, men......... Nej, nästa gång går vi någon annanstans.
En repa till över stan, jag hämtade ut min kära mugg, nu har jag halvdussinet fullt och alla är olika, men ändå så lika. Precis som jag vill ha det.
Domkyrkan var tvungen att få ett litet besök, vad vacker den är!
Nu har jag lyckats zooma tuppen, snart du bruna kärrhök är det din tur!
Gamle Nathan Söderblom var också på plats där på kyrkbacken
På väg hem blev det stopp vid "vattenhålet" i Hummelsta. Oj, oj, oj, vilka mängder!
Jeansen får fortsätta strama ett tag till!
Söndagsutflykt till Rudskoga
Vi upptäckte evenemanget för några år sen enbart pga att vi var ute och åkte motorcykel och råkade passera. Då hade jag inte ens en aning om att det finns en plats som heter Rudskoga.
Den ligger någon eller ett par mil innan ligger man kommer fram till Gullspång. Där var massor med bilar, mototcyklar och framför allt folk. Vi stannade och insåg att det var en riktigt trevlig upplevelse.
Igår var det dags igen. Årets tema var potatis, inte särskilt intressant för min personliga del, men det finns så mycket annat där, framför allt en stor loppis och en massa försäljning.
Den goda senapen som vi kallar "Rudskogasenap" säljs också där, utan att ha en aning om vare sig namnet på paret som tillverkar den, eller var de kommer ifrån. Rudskogasenap låter bra, då vet vi vad vi pratar om.
Den är en stor favorit hos både oss och dottern, så i år skulle jag köpa två lite större burkar. När vi kom gick vi direkt till deras stånd. De hade några små, men bara tre stora kvar, de är ungefär som honungsburkar i storlek. Förra året köpte vi den absoulut sista, så i år åkte vi lite tidigare för att inte bli utan, men det var på håret. Vi får väl stiga upp i ottan nästa år för säkerhets skull.
Mannen berättade att ett år hade han kokat 140 kg senap till det årets julmarknad, någonstans i Värmland. Han var rejält less på sin produkt, han tänkte senap, luktade senap, den t o m hemsökte honom i drömmarna på nätterna. God är den i alla fall!
Det är nog tur att vi åker motorcykel, annars skulle jag dra hem mycket mer från loppisen än vad som är möjligt med bara en toppbox som packmöjlighet.
Innan vi fikade köpte jag 2 kakor vedugnsbakat spisbröd, en Rudskogakorv och en liter jordgubbar som bara inte gick att motstå.
Medan vi fikade och åt upp jordgubbarna satt vi och tittade på drickabacksklättring som pågick bara en bit bort.
Det kan ju strängt taget bara gå på ett sätt. Rekordet låg på 25 backar sista gången jag hörde en notering om det i högtalarna.
Sedan delade vi på oss, kärestan ville se maskiner och motorfordon, jag ville titta på försäljningen och framför allt loppisen.
På väg till loppisen passerade jag den lilla damen med angorakaniner, hon är alltid med och visar vad man kan göra av kaninullen och det sitter en halvklippt kanin i en bur så man får se ursprunget. För mitt öga ser det inte så tilltalande ut, även om den färdiga produkten är ullig och mjuk.
I år fanns det också ett bord med prydnadshängen av honungsvax, de ställer jag mig också lite tvekande till. Smälter de inte nu när vi har tropisk värme ibland? Hur dammar man dem? De vanliga smala ljusen däremot tycker jag mycket om.
Det går att göra fynd, jag köpte ett etui med mer än 10 par stickor i olika storlek, för 5 kronor och lite annat småplock för ett par kronor.
Sedan hittade jag boklådorna och då var jag fast. Hur många böcker kan man frakta i en toppbox, som redan är halvfull? Vad skulle jag med brödet till, jag som bakar det mesta själv?
Jag köpte alla de här och särbon rynkade inte ens pannan. Nog skulle de få plats.
Priset????? 1 krona styck för häftade, 2 för inbundna = 10 kronor för alla!
Sedan började det regna, vi drog oss mot utgången och passerade en riktig nostalgikick för kärestan. Hela hans familj hade åkt på semester i en sån när han var barn - mamma, pappa, storasyster och han själv.
Trångt? Ingenting var omöjligt på 50-talet!
Italien dag 5 och 6
Upp 5.30 och vaknade enbart tack vare C som satte vår våningssäng i gungning. Inte hörde jag min egen väckarklocka, jag sov som en stock med öronpropparna långt intryckta i skallen.
Alla utom K och L skulle iväg med 8-bussen från Novi Ligure. Vi hann duscha, packa färdigt och kasta i oss en liten minikaffefrukost innan Åsa kom och hämtade oss.
Sedan fungerade allt enligt C.s utmärkta planering och vi kom till Milano efter att ha bytt från buss till tåg, därute längs linjen någonstans (dåligt minne).
Det var fler än vi som var på resande fot, jag som klagat över att jag inte sett några nunnor.
I väntan på tåget begrundar KM om C.s stövlar möjligen matchar den blå färgen på våra körkåpor
När vi kom till Milano, med sin vackra järnvägsstation, lämnade vi in våra väskor i en bemannad bagageinlämning där det kostade 4 euro/väska - mycket bra.
Där fanns även en våg och både A1 och C hade lite drygt 10 kg. Det blir att dumpa något, eller klä på sig lite mer imorgon. C.s parmesanost ska jag ta, för mitt handbagage vägde bara 7 kg och i värsta fall tar jag A1.s handväska också, men sen är det fullt.
Stationen inifrån............
............. och utifrån
Vi gick i samlad tropp mot Milanodomen. Innan vi kom dit passerade vi Armanihuset. Det fanns skyltar om både café och restaurang, men allt var stängt.
Vi var väldigt fikasugna, men det var bara att gå vidare. Vi kunde ha hyrt oss en cykel, men förslaget kom aldrig upp.
C visste, att det fanns ett Mc Donalds i den stora, tjusiga gallerian - Galleria Vittorio Emanuele (1865 - 77.)
Innan vi kom fram passerade vi La Scala från 1778, roligt att ha sett byggnaden, om än bara från utsidan.
Gallerian låg strax bredvid och redan entren var pampig, som en triumfbåge. Alla ingångar såg ut ungefär likadant, upptäckte jag sen.
Det kändes lite konstigt att det låg ett Mc Donalds i en byggnad med sådana anor.
Mitt emot låg modehuset Prada och det var gott om exklusiva butiker därinne och priser därefter så klart. På Mc Donalds kostade allt däremot som på vilket likadant ställe som helst i världen.
Minsann hade de inte en hattaffär därinne också?
Äntligen fick vi vårt morgonfika. Jag tog cappuccino och en Croissant crema, avslutade med en fruktkaka på mördeg med vaniljkräm. Fiberfattigare frukost har jag sällan eller aldrig startat dagen med.
Det verkade finnas bostäder uppe under taken där i gallerian. Vi såg krukväxter i fönstren och folk som vädrade.
Ordningsmakten fanns också på plats
Efter fikat var det raka vägen ut på Piazza del Duomo där en av världens största och praktfullaste kyrkobyggnader ligger.
Domen i Milano är en femskeppig, gotisk dom i vit marmor med många småtorn och massor med statyer på taket.
Den började byggas på 1380-talet, invigdes 1577 och fullbordades först på 1800-talet och det är många byggherrar som varit inblandade. Det lär rymmas 40.000 människor där inne.
WOW, vilken mäktig byggnad. När vi kom var det stängt mellan 12 - 13, men vi ville upp på taket och dit var inga problem att komma. C som var vår ständiga guide hade aldrig sett domen "avklädd". När hon varit här tidigare hade de hållit på och gjort rent den. Nu var den ljus och helt fantastisk.
Vi gick runt den för att ta hissen upp på taket. Det kostade 8 euro, mot 5 om man valde trapporna. De 3 eurosarna (nyord igen), sparar väl bara en sann självplågare i den här värmen.
A2 visade sig lida av en rejäl höjdfobi, men övertygade sig själv om att hon skulle testa. Hon var med i hissen upp, bara det en prestation i sig. Hon var jättemodig och var med ut på de första taken. Sedan var det flera trappor som ledde uppåt och då fick det räcka för henne.
BRA gjort i alla fall, jag vet vad det innebär att ha fobi för något.
Det här var den enda förgyllda statyn och en av de allra högsta, kanske t o m den högsta?
Vattenutkastarna höll stilen
Vi tog oss allra högst upp, ut på det översta taket. Det var helt otroligt däruppe och solen var extra varm mot den vita marmorn.
Borsalino av inför allt detta mäktiga
Det fanns även en liten "en" med bockfot ovanför en port vi passerade
Trots att vi drack massor med vatten orkade vi inte vara kvar uppe på taket särskilt länge. Vi tittade så klart på utsikten också, som var milsvid i det vackra, klara vädret.
När vi kom ner satt A2 i skuggan och sög i sig en iskall, orange slush. Det ville vi också ha och B gick snällt och köpte flera, han kom tillbaka med grön, vit och röd.
Jag valde den vita som smakade citron. Den gröna var mint och smakade bara tandkräm, den röda jordgubb, alla smakade på allas. Sedan kom B på den utmärkta ideén att göra Italiens flagga med hjälp av de genomskinliga muggarna innan vi slurpat i oss allt.
Vi delade lite på oss så att alla som ville kunde gå för sig själva och shoppa ett tag. Jag, A1 och C strosade runt i gallerian och i det stora smink&parfymhuset precis bredvid och testade lite nya dofter.
När vi samlats tog vi tunnelbanan till stationen, löste ut vårt bagage, köpte biljetter till Bergamo i en automat och for iväg för att checka in på hotell Arli. A2 och M följde med istället för att gå kvar i Milano, de skulle flyga hem senare på kvällen och flygplatsen ligger i Bergamo.
Vårt rum var jättefint, för att inte tala om badrummet. Vilken komfortabel sista natt i Italien vi skulle få.
Snabb uppfräschning och sen ut igen.
Vi gick till bergbanan och åkte upp till det gamla Bergamo - Citta Alte, väl dolt bakom stadsmuren.
Vilken skillnad! Det var som ett stort Gamla Stan. Vi stannade på en restaurang strax bredvid bergbanan. Utsikten var fantastisk och maten vi beställde mycket god.
Jag, A1 och några till tog varsin tallrik med köttdelikatesser, lika gott som det ser ut.
A2 och M for vid 19-tiden, alla betalade och fick varsitt litet glas limocello. Glaset var så fint, att jag min vana trogen bad att få köpa det, men precis som på Irland var det omöjligt. Däremot gick det bra att få det, precis som på Irland. Tack, tack!
Vi promenerade in i gamla staden.
Efter den här "gatan" blev det smala vindlande gränder med kullersten, en vacker kyrka och ett torg. Där skulle en konsert, med musik av Mozart och Haydn, gå av stapeln lite senare.
Det hade varit loppis och antikmarknad på torget. De höll på att packa ihop när vi kom.
De här musikanterna var för stora och tunga för våra väskor. Lika bra var det.
Konserten som skulle börja ett par timmar senare hade en mycket speciell musikant. Han spelade på kristallglas. De övriga musikerna var stråkar och blås.
Vi satte oss på en ny restaurang, alldeles bredvid scenen och beställde kaffe och desserter i väntan på musiken. KM gick iväg och pratade lite med "glasmannen", det resulterade i att han mer eller mindre kände sig tvingad att köpa hans skiva. Den ser vi fram emot att höra ett stycke eller två ur i höst på kören.
Det blev en lång väntan, men till slut stod han ändå där ihop med de andra och gned på sina glas.
Det var noga att han inte hade något fett på fingrarna fick vi veta via KM + lite mer om tekniken att spela på glas, som gick in genom ena örat och ut genom det andra. Antagligen kände jag att det inte riktigt var min grej, annars hade jag kommit ihåg det. Ganska fascinerande var det dock, speciellt när han höll på och "stämde" glasen.
Till slut hade vi hört nog och vandrade ner mot bergbanan och tog oss tillbaka till hotellet efter att ha tagit en liten nightcap på en närliggande restaurang.
Väl inne på vårt rum får vi se att vi har en tavla på väggen som föreställer oss tre. Vilken otrolig slump.
Visst är det likt????
Måndag 20 juli
Vi vaknade helt utsövda, som nya människor. Åt en sagolik frukost och jag frossade i te.
Sen återstod den slutliga ompackningen, här är det C som gör en sista inventering innan väskan ska slås ihop.
Allt gick bara fint, A.s väska vägde exakt 10 kg och C.s 9,9. Bra gjort!
Innan vi riktigt hunnit fatta det satt vi där i rad, ombord på planet, på väg hem.
Klart väder och under oss låg de snöklädda alperna.
Jag som oroat mig för herrarnas Borsalinos fick lugnande besked. De reste så att säga i egen kupe´.
Underbart är kort, precis som vanligt och vi var hemma igen!
Ganska underbart det också förresten - ocn inte alls särskilt kort ! ! ! ! !
Italien dag 4
Sist i säng och först upp. C och jag var nere i köket först av alla och A1 kom strax efter.
Mariotti är kvinnan som ser till att allt fungerar och även bor i klostret med oss. Hon kom till köket samtidigt med oss och hjälpte mig att tända gasspisen, så idag kunde jag koka te. HÄRLIGT!
Det har varit en riktig storm och tre timmars åskväder med häftigt regn under natten. Jag sov med öronproppar och missade alltihopa. Mycket runt scenen hade blåst omkull och alla stolar för publiken var fulla med vatten. Tur det kom under natten och inte till kvällen.
Avfärd till Novi Ligure, för vi ville inte åka till en outlet som våra italienska vänner propagerade för.
C stack iväg och köpte färdbiljetter till imorgon. A1 och jag gick tillsammans och de andra drog ut på byn. K var kvar hemma.
Precis där vi blev avsläppta var en mat- och blomstermarknad.
En jätteback full med meloner - de är stora
De godaste persikor jag någonsin smakat
Härliga citroner i alla storlekar
Squash med blomman kvar, som man också lagar till och äter
Älskade pioner, vad ljuvliga de är
Stela flamingoblommor, härliga, men inte lika ljuvliga som pionerna
Vi gick vidare, valde att gå runt ett par kvarter, bara för att få se något annat. Sedan kom vi ut på gågatan igen. A gick in i en smyckes- och väskaffär och jag gick tvärs över gatan och där i ett skyltfönster får jag syn på den ultimata "fåtöljen".
Den var jag bara tvungen att gå in och titta lite närmare på, gärna provsitta också om det var tillåtet.
Det var det!
Syns det att den är gjord av kapsyler? Det är alla de andra sakerna runtomkring också.
Det fanns annat intressant där också, den här lilla prydnaden t ex.
Alltid kan man hänga den någonstans. Annars var jag mer intresserad av att få veta om den hade eller haft någon speciell innebörd, men det fick jag inte, för det visste inte damen. Eller så kunde hon inte förklara på engelska.
Sedan gick vi till kyrkan där vi sjöng förra året, då var det kväll, kyrkan var mörk och bilderna som togs då var också alldeles för mörka. Nu när det var dagsljus fick vi se hur vackert det var.
Direkt jag tog kortet kom en man fram och påpekade att jag skulle ta kort på altaret bredvid, det var det helgonet (?) som var kyrkans eget. Kanske jag missförstod detta, jag är osäker. Jag gjorde i alla fall som karln ville och tack vare det förföljde han oss, genom kyrkan, ut och ner längs gatan. Vi räddade oss in i en skoaffär.
Efteråt fick jag veta att han förväntat sig en slant för sin godhet att han visade oss altaret.
Vad lite man begriper när man är i fjärran land och lika bra är det.
Trots att vi inte kan läsa slank vi in i bokhandeln och här dök Alpini upp igen. Nu i bokform.
Lunch på Terazza än en gång och idag åt jag svärdfisk. Jag valde sallad som tillbehör.
Den här dagen fanns det några extra exklusiva tårtbitar man kunde beställa som efterrätt. Jag valde choklad, som var bland det godaste jag smakat. Andra alternativet var jordgubb med grädde och ett smultron på toppen, som såg ut precis som ett kvinnobröst.
Hur roligt blev inte det när vi ställde två bredvid varandra??
Efter maten var vi hembjudna till familjen till en av flickorna i kören.
Vi blev bjudna på kaffe av olika slag, de hade en kaffemaskin. Jag valde cappuccino och sen var det "torra" kakor, bl a Krumiri och några jättegoda ringar + andra jag inte kände till. Gott var det i alla fall.
Här är familjens häftiga gästbadrum, som jag fick löfte att fotografera
Vi fick skjuts hem och hann inte så mycket mer än att börja packa så var det dags för vår sista repetition 18.00, innan konserten.
Publiken började komma redan under repetitionen, vi stod ute och solen gassade. KM hade på sig sin Borsalino, för han satt mitt i motljuset.
Kort paus igen, alla bytte om till helsvart och konserten var satt till 21.00, och faktum är, att innan 21.30 hade den redan börjat.
M hade sprayat mig mot myggorna som tyckte så mycket om oss och som gav små, hårda, kliande bett, men nog surrade det ändå, av mer än toner under konserten.
Det var jätteroligt att sjunga, alldeles kolsvart ute och vi såg inte mycket av publiken. Det var runt 600 personer där sas det. Vilket jättearrangemang med 2 flyglar, 3 solister, sångare och körer från orten, Genua, Turin och så vi 9 från Sverige. Kul var det i alla fall och en rolig fest blev det efteråt också.
Folk minglade omkring i alla utrymmen, både inne och ute. Det bjöds på vin och mat och när vi kände oss nöjda och avslutat mumsandet med fruktwienerbröd ropade någon: "Nu kommer pizzorna!" Vi som hade tänkt gå och lägga oss. Vi skulle ju upp tidigt och åka med 8-tåget till Milano, från Novi Ligure.
Vi bara stirrade, in tågar en lång rad med människor och de bär på två 1-meterslånga pizzakartonger var. Vi har tydligen blivit rätt fostrade allihopa, för vi gick med in och åt lite till. Urgoda pizzor och nog var det synd att vi ätit både foccacia med tomat och mozarella, pastasallad och sen wienerbröden.
När vi tyckte oss vara färdiga och hade sagt god natt till de som stod oss närmast hann vi inte ens ut på gården så började alla ropa igen: "Nu kommer glassen!" Rafaellas mamma hade gjort två stora kantiner med vaniljglass och italiensk glass är i en division för sig. Vi vände än en gång och fick varsin ganska stor pappersbägare full med råge. Faktum är, att ingen av oss orkade hela. Den var för mäktig, hur god den än var.
Vi gjorde ännu ett försök, men då hojtade någon igen: "Nu kommer grappan!"
Natten verkad aldrig komma, för i takt med att grappan gick in började sjungandet.
Italienarna sjöng rena serenaderna och vad ska 4 altar och 1 sopran ur Motettkören komma med? Det blev Dagny, vilket väckte stor förtjusning. Ingen av oss kom på något vettigt som skulle göra sig i detta oväsen och så sent på dygnet.
När vi "grappat" färdigt struntade vi i artighetsfraserna och smög upp till vår sovvåning. Där hade vi inte varit så värst länge förrän sjungandet började nere på gården och herrarna sjöng den ena smäktande serenaden efter den andra med blickarna riktade mot våra fönster.
Efter ett tag kontrade vi med lite allt möjligt och det blev växelvis italienska och svenska låtar av väldigt olika karaktär. Vi avslutade vår del i det hela med "Bella Notte" på bästa julaftonsvis.
Kunde vi sova efter allt detta? Nej, absolut inte. Vi pratade och fnittrade ganska länge efteråt och det blev precis som förut, en mycket kort natt!
Italien dag 3 - mycket långt inlägg ! ! !
Inatt har jag inte sovit mer än högst 5 timmar sammanlagt. K hade hört att jag haft en så svår natt. Jaja, 9 timmars sömn igår kanske tog ner sömnbehovet en aning.
Det fanns fortfarande ingen som kunde få igång gasspisen, så nu har jag övergått till morgonkaffe.
Allt går, bara man har rätt inställning.
Idag var det Alessandria som gällde och vi åkte dit alla 9.
Vi passerade massor med solrosfält, de finns lite överallt där vi åker och vad annorlunda för oss som är vana vid rapsfälten. Solrosor är mycket pampigare!
Soligt och varmt. KM och B skulle kolla på Borsalinohattar och gärna museét som finns.
Vi som varit i Alessandria förut skulle visa katedralen, men vi hamnade på fel gata och där vi stannade kunde jag - kvinnan utan lokalsinne - konstatera att vi var vid Alpinis "hemställe".
Så fick vi berätta om vår afton med dem när vi var här förra gången. Då efter första konserten hade vi en helkväll med massor med sång från dem och alla rätter man kan hitta på, jag tror det var 7 - 8 olika. Alpini är en samling äldre f.d. alpjägare som har en förening och ett eget ställe för sina sammankomster och av någon underlig anledning, väldigt många sångare.
Förståndigt nog frågade vi efter vägen till katedralen men när vi väl kom dit pågick en ceremoni av något slag och vår planerade minikonsert med en sång på repertoaren fick utgå.
Vi hade tänkt upprepa fjolårets insats med "En vänlig grönskas.." Vi hade alla stämmor, så lite synd var det.
Pelargoner utanför katedralen
Efter detta avvek KM och B i hattärenden. Vi andra gick i någon slags flock och passade på att titta lite i affärer innan det blev siesta.
Jag skulle ha en parmesanost, men det var alldeles för varmt att ha en sån i handväskan.
Det var fler som köpte solfjädrar idag och glass åt vi allihopa.
Det var väldigt roligt att komma tillbaka till stan och att vi kände igen oss.
M drömmer om lite längre ögonfransar, man kanske kunde klara sig utan solfjäder om man hade dem?
Vi passerade en lyktstolpe där jag gissar att någon kedjat fast sin cykel någon gång och hänglåset blivit kvar och sen har det bara fortsatt.
Är det en "griffeltavla" eller namnet på butiken?? Söt var den i alla fall.
A1 och C gillade skor och kläder, så där sprack våra intressen en aning. Det var in och ut i varenda affär och till slut gick jag in och provade ett par högklackade, knallblå pumps, eller vad de heter.
Jag kunde stå, men avstod från att gå.
C köpte knallblå, höga läderstövlar och A1 ett par tunna, svarta, öppna sommarskor.
Jag gick lite för mig själv och tittade på det vi passerade, t ex mataffären. Fiskdisken var mest intressant.
Knappar tycker jag också om och här fanns det gott om dem
Vi passerade en balkong och en port med en ovanligt frodig murgröna
När damerna var mätta på sko- och modeintryck drog vi oss till teatercafeét och åt en lång, lång lunch med vin, öl, dessert, kaffe och limocello.
Jag åt lufttorkad skinka och melon och beställde en sallad som jag hade höga förväntningar på - verde och pomodore - det var vanlig isbergs och färska tomater. Jag hade tänkt någon okänd grönsallad med "preparerade" tomater.
Jag var ute en vända och skulle till en Supermarket och köpa ost, men hamnade än en gång hos Alpini. Det är inte så att alla vägar bär till Rom, inte ens i Italien.
Jag frågade en tjej som sa att Supermarketen var 10 minuter bort. Inget svårt val, jag gick tillbaka till mitt trevliga sällskap istället.
Plötsligt kommer två stiliga herrar med hatt, nerför gatan mot oss.
Först kom KM
och strax efter kom B och anslöt till oss.
De hade varsin äkta Borsalino på huvudet. Hattarna var verkligen fina och killarna hur snygga och stilfulla som helst. Det hade varit hattrea, så de kostade bara runt 80 euro.
Runt 15-tiden blev vi hämtade och hemskjutsade till klostret.
Vi organiserade oss lite, men A1, C och jag var snart på språng igen. Vi skulle ner till Bosco Marengo och se om där fanns någon butik som sålde ost.
Det var en skön promenad och en ganska märklig liten by som inte verkade ha haft någon stadsplanerare. Gatorna och husen gick och låg lite hur som helst, men det var tirvsamt, lugnt och fint och visst låg det en diversehandel där när vi rundat ett hörn. Han hade allt från stövlar till charkuterivaror och ost.
Han vägde ett par bitar ost och talade om priset, samt att han inte stängde förrän 19.30 och då sa vi att vi skulle komma tillbaka på hemvägen. Det var ganska varmt, så osten låg bättre i hans kyldisk. Vi fortsatte vägen fram.
Jag förstår inte skylten, men man kan ju tolka den som parkering för hundar
Den vackra stammen på en platan
Ymnig blomprakt var vi än kom
Nu såg vi kyrktornet och styrde ditåt, kyrkan brukar ligga mitt i byn. Där var ett litet torg och mitt på en staty av påven Pius V som var född här. Sen ville han bli begravd i byn också, men det gick inte alls. Påvar ska ligga begravda i Rom.
Nu var det fikadags, eller hellre vätskepaus och det fanns ett café vid sidan av torget.
Café, är inte samma sak i Italien som hemma, så det blev två glas mousserande vitt vin och en Birra Moretti. Vi satte oss utanför, för det hade börjat blåsa en mycket behaglig vind.
Kvalitetstid heter det numera och det var exakt vad vi hade där i solen.
Vinden tilltog och glasskyltarna i plåt, som var fastskruvade med en enda skruv böljade fram och tillbaka och började låta mer och mer. Det skramlade och smällde och jag började känna att det var risk för dekapitering om de skulle lossna. Bäst vi satt där tog en vinby tag i C.s vinglas och det blåste av bordet och kraschade. Vi stirrade på varandra och fick dagens första skrattattack.
Vi plockade upp de största bitarna och mannen med stenansiktet, som ägde cafeét kom ut och sopade upp resten. C fick nytt vin. A1 var noga med att hålla i sitt och jag ställde mitt ölglas i fönstret in mot väggen.
Vid dörren satt en liten skäggig, tandlös gubbe och iakttog allt vi hade för oss. Blåsten tilltog, vi drack Sheridans och Limocello och mitt i friden och fröjden blåste ett par av stolarna iväg från uteserveringen. Då kom "Sten" ut, buntade ihop de lediga stolarna och skruvade ner glasskyltarna, som nu skramlade värre än någonsin.
När A1 och C tog varsitt mousserande till, dröjde det inte länge förrän nästa vindil tog A1.s glas. Vi flabbade och den lille gubbens intresse för våra förehavanden var 100%.
Vi blev sittande där länge, för vi hade som man säger, en heleftermiddag och vi lärde oss även att förvara våra använda glas på ett säkert ställe.
Det var fascinerande med vinden som kom så plötsligt från ingenstans. Nordafrika var ett tips på dess ursprung, men ingen verkade veta riktigt.
Det var fler än vi som blev av med sitt glas på samma sätt och C.s kjol stod lika mycket upp i blåsten, som hängde ner. Marilyn Monroe kändes helt plötsligt aktuell.
Nästa störning vid vårt lilla bord var när det körde upp en kombi och några killar drog ut en stor, färgglad matta och vi ombads flytta oss. Vi fattade ingenting, men en av dem - "managern" - kunde bra engelska och förklarade att det skulle vara en rockkonsert där på kvällen och nu skulle bandet repa.
Vi flyttade oss och jag försökte göra mig behjälplig med urpackningen och ihopsättning av trummor och stativ. Det sitter liksom i ryggmärgen. De var måttligt intresserade, så jag satte mig med de andra och tittade på istället. Det gjorde vår lille gubbe också.
Black Lane hette de och de var riktigt bra. Tyvärr skulle konserten inte börja förrän 22.15 och vi hade genrep på Carmina 21.00.
Vi suckade, men de skulle hålla på tills "Sten" sa ifrån. Managern hette Diego och var väldigt intresserad av att få veta vilka vi var och vad vi gjorde där. Då visade det sig, att ha visste vem Åsa var. Han hade tagit några lektioner för henne. Sedan skulle han röka och C passade på att bjuda honom på en snus. Det var hans livs första snuspåse. Han hade vissa munmotoriska problem, men till slut låg den på plats.
Vi var aningen glada, utan hattar (Borsalinos), så vi bildade kör på de futtiga refränger vi kunde, men "Knock, knock, knocking on heavens door", hade vi dock inga problem med.
20.30 kände vi att vi nog behövde börja dra oss hemåt. Ingen ost, lätt snurriga, hade bara ätit lite tapas om det nu finns i Italien, lätt ansträngda i halsarna och glada över att ha kunnat ge den lille gubben en underhållande eftermiddag.
Vi tog en annan väg hem, mycket närmare. Jag fick se ett par fina katter vid en mur, så jag kände mig nöjd
Vid horisonten tornade en ny sorts moln upp sig
Vi hade inte behövt stressa iväg hem, för genrepet var inte igång 21.00. Det var många sångare + instrumentalister idag. Roligt att sjunga och bra gick det också.
Rafaella hade ansvar för en barnkör "Coro piccola", som hade några insatser och både sopran- och tenorsolisten hade anlänt.
Ungefär 23.15 var det slut och vi tre "Knockare" försäkrade oss om att vi skulle bli insläppta när vi kom tillbaka, för klostret är låst inifrån nattetid. Sen gav vi oss ut i mörkret.
Nu var det vindstilla och på långt håll hörde vi att rockkonserten fortfarande pågick. De spelade "Smoke on the water". När vi rundade hörnet och kom fram på torget blev vi mottagna med stora vinkningar av sångaren i bandet, som såg oss direkt. Det var kul, vi var nästan med i "Mamma Mia" kändes det som.
Vi slog oss ner och tog vårt vanliga - två vita mousserande och birra och lyssnade till 0.15 då "Sten" avblåste det hela.
Vår lilla gubbe satt kvar och jag skulle tro att han suttit där hela em och kvällen.
Vi pratade lite mer med Diego och han förklarade stolt att han hade snusat påse nummer 2 och att han fått in snitsen att ha den på både höger och vänster sida. Han hade fått en hel dosa av C.
Hem igen i natten ocn här vi kom till klostret hade samliga gått och lagt sig, dock inte somnat, så vi fick i alla fall berätta om vår urhäftiga kväll.
Italien dag 2 - del 2
Vi blev mötta av Mauro Bonelli (vilket underbart namn), som hade historia som sitt ämne på någon skola. Han var en sann entusiast, vi fick en riktig rundvandring och han var otroligt kunnig.
MEN VAD VARMT DET VAR ! ! ! ! !
Vi blev insläppta i synagogan och den var fullständigt bländande.
Herrarna var otroligt näpna i sina kalotter
Det var många små rum, med massor av spotlights och ingen ventilation. Vi nästan smälte bort och det var så tröttande att våra solfjädrar nästan gick av, av vårt viftande.
Den judiska församlingen bestod idag av enbart 10 personer, men synagogan vårdades och hade ett otroligt museum i direkt anslutning, där vi också guidades runt av Mauro som kunde precis allt om allt som fanns där - och säkert mer därtill.
Han berättade om högtiden Chanukka och vi fick se en massa olika utföranden som symboliserade de åtta dagarna, en del med ljus, andra utan.
Chanukka (hebreiska חנוכה eller חנכה ḥănukkā) är den judiska högtid som varar i åtta kvällar från 25 kislev till 3 eller 4 tebet - det vill säga vid nymåne i november-december. Chanukka kallas ibland för ljusets fest, ibland för invigningsfesten.
Chanukka firas till minne av Judas Mackabeus återinvigning av Jerusalems tempel år 164 f.Kr. sedan det under maccabéerupproret befriats från de seleukidiska härskarna . Enligt traditionen fanns olja till templets lampor för en enda dag, men Herren såg till att oljan räckte i de åtta dagar som behövdes för att få fram ny tempelolja. Channukka varar därför i åtta dagar, och varje kväll tänds ljus till minne av detta under - ett ljus den första dagen, två den andra, och så vidare. Dessa åtta dagar är dock inte helgdagar så till vida att sabbatsbuden gäller, utan snarare en utdragen fest.
Om jag förstod det hela rätt, var det olika konstnärer som gjort sin egen tolkning av högtidssymbolen, men det var så varmt att jag mycket väl kan ha missuppfattat det hela. Fint var det i alla fall.
Allt jag skriver är med reservation för att jag kan ha hört fel då jag förmodligen hade en liten släng av värmeslag.
Jag ber m a o om ursäkt, om någon vet att det är på ett annat sätt. Det går bra att rätta mig i kommentarer efter inlägget.
Inne i museét fanns stora samlingar och Mauro berättade och berättade.
Den här bilden består av enbart ord, det var ett hemligt sätt att få ut sitt budskap.
Bakom de här gallren på övervåningen fick kvinnorna sitta och lyssna på gudstjänsten nere i synagogan. De hade inte tillträde.
Nere i synagogan var de förgyllda och såg ut så här
När vi kom till omskärelsekitet tyckte jag mig höra att det flämtade till lite från herrsidan av sällskapet.
Efter synagogan och museét gick vi vidare genom stan, för att ta oss till den gamla katedralen. 
Coops extrapriserbjudanden fanns här också....
..... och andra fina brevlådor
Affärer med olika huvudbonader hade en väldig dragningskraft på våra herrar.
Katedralen var väldigt mörk, men när den byggdes om, trodde man att det var så förr. Det var på 1800-talet, efter att Alessandrianerna (nyord kanske?) varit där och förstört nästan hela katedralen och även stan.
En liten del av ursprungskyrkan från 11 -1200-talet fanns kvar och på den byggdes den nya, mörka kyrkan. Jag gillade taket.
Efter detta skulle vi fika, men det blev en glass och äntligen en kopp te. Servitören var mycket förvånad över att jag ville ha en kopp varmt te, han frågade om flera gånger. MMmmm vad gott det var, trots att det var Lipton Gul. Jag fick som tur var en citronskiva i.
Vi satt där en lång stund på uteserveringen och bara njöt. Sen kom två småflickor förbi och ställde sig och gjorde en klapplek på veckans dagar, om och om igen.
På väg tillbaka till bilen gick vi genom några trånga gränder och där fanns även de så vanliga klädstrecken på balkongen.
Ute på stora gatan igen kom vi tlll ett bageri med försäljning av de speciella kakorna Krumiri
Man köpte på vikt och det fanns även sekunda, men tyvärr var de slut för dagen. Vi var många som köpte och vi fick en hel tallrik med smakprovskakor. De var hårda och goda med vaniljsmak.
Sen styrde vi sakta med säkert mot bilarna och hur trötta vi var går inte att gradera.
M försökte pigga upp sig lite genom nån slags duschritual vid vattenpumpen. Det var för övrigt drickbart vatten i alla de här vattenutkastarna. Det var kallt, så det var väldigt skönt att skölja handleder, armar osv. 
Efter repetitionen hade italienarna ordna med lite plockmat, både salt och sött och det smakade verkligen bra. Det är ingen ordning alls på mattiderna.
Alla var trötta och det blev inte så sent innan vi drog oss upp till vår "cell".
Italien dag 2 - del 1
Sovit i 9 timmar i ett sträck = utsövd !
Det blev lite morgonhets, men jag hann duscha, göra mig iordning och äta frukost, med kaffe ur espressoapparaten - något som jag aldrig hade trott vara möjligt för bara ett halvår sen. Te gick inte att få fram, för ingen vågade testa att få liv i gasspisen.
Frukosten bjöd italienska kören på, de hade köpt enorma mängder mat till oss.
Borstade tänderna och var redo för avfärd till Novi Ligure i tid. Det var marknad där och dit ville vi alla utom K. Jag hade tillfälligt glömt att vi var i Italien och där gäller inga direkta klockslag. Det blev lite väntan på bänken innan alla var samlade och våra skjutsar på plats, men efter det var det marknad som gällde.
C skulle åka och möta L i Allessandria när han kom från Milano, så jag och A gick runt där bland alla marknadsstånd och tittade. Vi behövde lite tunnare kläder båda två. Det är VARMT ! ! ! !
Det blev en del linnen och vi köpte också varsin prickig klänning för 5 euro styck, jag en svart med vita prickar och A en grön. Det var jätteroligt att gå runt där och titta och köpa lite allt möjligt. Till all lycka hittade vi solfjädrar och det var precis vad vi behövde.
Jag var på jakt efter en avbitartång, för jag hade lyckats med konststycket att låsa in mina nycklar i resväskan. Det fanns dock ingen där på marknaden. Rafaella i italienska kören skulle fixa låset, sa hon, men när hon beskrev metoden blev jag lite skeptisk. Hon skulle använda stämjärn och klubba, på ett hänglås som var 2 cm brett. För säkerhets skull bestämde jag mig för att fortsätta söka efter en tång.
Vi gick till Terazza och åt en fantastisk lunch. Jag tog en limocello till espresson efteråt och när jag frågade vad det var för sort fick jag erbjudande att köpa en flaska där på restaurangen. Den var så god att jag inte tvekade. Jag köpte en! Det är olika i olika länder hur man ser på det här med alkohol.
KM skulle öva lite på musikskolan, C hade åkt iväg, B skulle planera och det är det han håller på med här.
A1, A2, M och jag promenerade omkring i Novi och sög i oss alla nya intryck.
Anslagstavlan består av dödsrunor. Man klistrar upp dem så här, kanske de finns i tidningen också, men den här typen av anslagstavlor såg vi på flera ställen.
Det var siesta, men Supermarket var öppet och där köpte A1 och jag lite överlevnadsgrejer - vatten, avbitartång, deodorant, våtservetter och en Jäger (för senare behov hos kärestan).
Det var varmt, men riktigt behagligt i de små gränderna där husen skuggade.
Det är en blandning mellan gammalt och nytt och inte så stort just där runt musikskolan. Vi stötte ihop med A2 och M och gick tillsammans ett tag.
Gammal port
Trompe l'œil
Inglasad gång mellan husen
Vi drog iväg upp genom en gränd och gick "baksidan" tillbaka
Portarna kunde se väldigt olika ut
Tillbaka till musikskolan för avfärd mot Casale!
Fortsättning följer snart
Körresa till Italien
Tillbaka till Italien, där kören var förra året, för att sjunga Carmina Burana tillsammans med den italienska kören.
Vi var 8 stycken från vår kör + 1 från en annan - jag, C, A1, A2, M, B, K, KM och L, som anmält intresse för att åka och vara med och sjunga Carl Orffs Carmina Burana på klostret i Bosco Marengo den 18 juli.
Vi skulle även bo där på klostret och bara en sån sak hade nästan räckt för att vilja åka med. Hur skulle det vara att bo i ett kloster?
Onsdag 15 juli
Somnade inte förrän 1.30 och sen var det väckning 3.20. Lite seg, men jag var färdig 4.45 och gick ut på vägen där A plockade upp mig en liten stund senare.
Vidare för att hämta C som stod där vid vägkanten och väntade.
Det gick bara bra till Skavsta, mycket djur den här tiden på dygnet, harpaltar, tranor och rådjur, men de höll sig föredömligt vid sidan av vägen.
Allt fungerade och vi kom iväg som planerat. Vi var 8 som for idag, L skulle åka ner imorgon. Jag och C satt och pratade "livet" hela vägen till Italien. Det finns många gemensamma angöringspunkter i våra liv kunde vi konstatera.
När vi kom fram och hade landat fick vi inte stiga ur planet. Först skulle en liten nervös, nordafrikansk (tror jag) kvinna släppas ut. Inte vet jag om hon var VIP eller kriminell, men hon blev mött av poliser som tog med henne bort från planet.
Värmen slog emot oss. Helt underbart. Vi steg på en liten matarbuss som tog oss 100 meter till ingången. Vi fick oss ett skratt över den korta färden i en kokhet buss.
Allt gick fort och lätt, väskorna kom snabbt och vi tog flygbussen in till Bergamo järnvägsstation. Vi bestämde oss för att köpa biljetter innan vi letade upp ett matställe. Det var LÅNG kö, men till slut hade vi köpte en gruppbiljett för 8 till Voghera.
Sedan gick vi gatan fram och stannade på första restaurangen vi såg. Alla åt jättegod mat, där fanns pizza, pasta,sallad mm. Jag frestade att testa en Guinness och den var faktiskt väldigt god, trots att jag fick den i en plastmugg.
Jag valde pasta med pesto, det är så otroligt gott med pesto, tycker jag.
Efter vi ätit skulle jag gå på toa, då fick man låna en nyckel och gå till en liten holk en bit ner efter vägen. Det var någon slags Bajamaja. Det gick inte att spola, men väl att tvätta händerna. JAG BLEV HELDUSCHAD! Det bara sprutade och jag var ganska blöt på hela framsidan, men det var rätt så skönt i värmen.
B tog en lite sned bild på mig
Så gick vi mot järnvägsstationen och när vi kom fram dit var K rånad. Plånbok och mobiltelefonen var borta och det var förstås en tråkig början på resan.
Vi åkte vanligt tåg, bastutåg och tåg med luftkonditionering. Vi bytte flera gånger innan vi äntligen var framme och Åsa med flera mötte oss och skjutsade oss till klostret.
C, A, K och jag delar på ett 4-bäddsrum. Det är absolut inga klosterceller, men vi har gemensam toalett och dusch i korridoren. C och jag ligger i våningssäng, tack och lov fick jag underslafen.
Vi installerade oss, sen på kvällen blev vi hämtade till Novi Ligure och bjudna på mat på Terazza.
Jag åt en otroligt god pizza med luftorkad skinka och mozarellaost.
A2.s fisk- och skaldjurstallrik var nog kvällens bästa rätt
Till dessert testade A1 en citronsorbet, mycket god och läskande.
Alla ville smaka
Jag var både trött och övertrött och det var väldigt skönt att komma "hem" till klostret och få lägga sig. För säkerhets skull tog jag på mig öronproppar.
Sen vet jag inget mer, för jag slocknade direkt och hörde inte ett ljud från någon på hela natten.
Åter i Sverige
Jo, det är jätteskönt att vara hemma igen, men för första gången på länge har jag ingenting planerat i resväg framöver. Det enda jag ska ut på är en dagsutflykt till Uppsala nästa vecka, med min kompis Eva. Det ska i och för sig bli jätteroligt, men jag brukar alltid ha nästa resmål i fantasin när jag kliver över tröskeln härhemma.
Önskelistan är lång vad det gäller resmål, men jag känner mig mättad för tillfället...........är jag sjuk?
*Malta
*Lissabon
*Barcelona
*Krakow och Zakopane
*Bergen
*New York
*Venedig
*Holland
*Lüneburger Heide
*Island
*Motorcykel på Åland
*Ösel
Jag kan hålla på och räkna upp mer, men för tillfället känns det som en stuga vid en sjö, eller på Västkusten i 14 dagar, med varsin kasse böcker, är det som blir nästa sommars semestermål.
En lässemester, det vill både jag och kärestan ha!
Någon som har något tips på läslya nästa sommar? (Helst Västkusten).
Fortsätta skriva om Irland eller sticka mellan med Italien?
Idag verkar jag mest bestå av frågor........ lite trött efter alltför många korta nätter tror jag.
Men, jag vet ju en sak. Jag och nästansyrran ska till England nästa år, för det ska vi varje år hädanefter!
Bortrest igen
Jag tänkte bara tala om att jag åker till Italien tidigt i morgon bitti. Det blir alltså ett litet uppehåll i rapporteringen från Irland. 
Jag återkommer om ungefär en vecka!
Irland dag 8 - Galway
Jag sov till över 8, det gör fortfarande ont i mina brända delar på överarmarna. Det får bli T-shirt idag också. Ingen sol må nudda vid mina röda överarmar.
Vi orkade inte stiga upp direkt, så vi kom inte till frukosten förrän 9.10, men möttes av samma vänliga Mike som vanligt.
Särbon valde omelett igen, den här gången med skinka och tomater. Jag valde yoghurt med frukt och bär idag också. Mumsigare än den värsta lyxefterrätt.
Idag fick jag: Vindruvor, kiwi, nektarin, mango, jordgubbar, bigarråer och päron.
Nu när knylan är helt normal börjar fabuleringskapitel 2, om hur lättvrickade fötterna är om man går i sandaler. Ack ja - lever jag med en hypokondriker helt plötsligt?
Efter att ha haltat sig ut till bilen och hämtat in gåskorna blev det genast mycket bättre.
Anette (vår värdinna) erbjöd att Mike kunde skjutsa oss till stan och sedan hämta oss när vi var less. Det tackade vi självklart ja till, men sa att han skulle ta vår bil.
Han berättade om allt vi passerade, om Dublinungdomarna som kommer hit och studerar och Galwaydito som åker till Dublin.
Det finns två katedraler, varav den ena är vacker och den andra ointressant - den var för ny, den var byggd på 1960-talet.
Han släppte av oss vid den gamla och nu........................................
T R A U M A ! ! !
JAG GLÖMDE MIN KAMERA I BILEN
Det blev cirka 20 minuters saggande om detta ofattbara, men i skrivande stund, 2 timmar senare, har jag kommit över det så pass att jag överlever.
Jag shoppar mig frisk istället för att skriva mig frisk. Min kära syster Anna köpte så undergörande krämer från No 7 på Boots när vi var i Norwich i våras och vad gör då jag när det kommer ett Boots mitt på Shop Street i Galway(gatan heter faktiskt så)? Köper No 7 förstås och man fick fortfarande 3 för priset av 2.
Efter det var jag inne på Body Shop, där de hade Body Butter på en hylla, med spatlar i och omrörda så de liknade glass. Nu har jag gett mina torra armar en skön behandling med 4 sorters Body Butter och alldeles gratis.
Sedan hamnade vi på Fair Tradeshopens Café och tog ett riktigt gofika! Varsin Cappuccino, en "Applecrumble pie" och en "Raspberry/custard pie" och där sitter jag och skriver medan vi tittar på allt folk som är ute och går i solskenet.
Dags för oss att gå vidare också - utan kamera i Galway! SUCK!!
Nu har vi gått kors och tvärs överallt. Det är en fin stad med hur mycket affärer som helst. Vi har verkligen turistat.
Vi började i katedralen där vi tände ljus för mor, far och särbons far, samt stänkte på oss lite vigvatten när vi ändå var i farten.
Vi har varit nere och gått längs floden och tittat på båtar och särbon sa med förväntan i rösten: "Titta, en skrot, dit måste vi gå."
Jag vet inte hur seriöst det var. Vi gick i alla fall inte dit och han insisterade inte på det heller.
De flesta av alla affärer var för såna som oss, dvs turister, man blir fort less på dem, men särbon som brukar köpa sig en T-shirt när vi är ute och reser bröt mönstret och var in i en sån shop och köpte en fin luvtröja. Den hade en härligt grön färg och så stod det Ireland på den. Billig var den också, 19.90 E.
Vi kom till en stor två-våningsbokhandel och det drog i mig. Jag såg att de hade tidningar också, så jag skjutsade in särbon åt det hållet och sa:
"Titta, de kanske har någon bra motortidning som inte du har."
Han genomskådade mig direkt och sa:
"Äh, det där har en helt annan anledning, du vill titta på böcker, hahahaha!"
SANT, men nu kommer vi till ett men. Det var inte jag som handlade där heller, det var han som köpte en till motorcykeltidning.
Detta shoppande för den ovane mannen ledde till att han höll på att tuppa av. På vår väg till sevärdheten "Browne Doorway" vid Eyre Square fick vi styra in på närmaste pub och där blev vi sittande i ett par timmar på uteserveringen med varsin Guinness, nej, jag testade förresten en Murphys - Guinness är godare! Sen drack han massor med isvatten och jag fick i honom en toasted sandwich också och en liten Pringle så han skulle få salt.
Medan han satt där och hämtade sig var jag ute på ett par vändor och tittade. Av den bruna dörren fanns bara ytterramen kvar. Bilden har jag tagit på nätet, så här såg den alltså ut.
Förresten, innan han tacklade av, var vi och tittade på Lynch Castle, som är en bank idag. På 1500-talet var det det stiligaste huset i Galway och ägdes av köpmansfamiljen Lynch.
Vi fokuserar olika ibland, medan jag står och stirrar upp mot fasaden och orerar om den grå stenen huset är byggt av, så ser han 8 stycken biffiga, uniformerade karlar med skarpladdade vapen. Det pågick en värdetransport mellan en pansarbil och banken och han som bar påsarna hade skottsäker väst och hjälm med visir.
Massor med människor stannade och glodde och jag med förstås när jag väl slitit blicken från det grå huset som för all del var fint, men inte så intressant som värdetransporten och alla turer runt den.
Efter att vi gått från puben försökte vi komma ner och gå längs floden, men det fanns inte en chans, all mark längs floden var privat. Ingen allemansrätt här inte!
Vi gick för att ringa Mike och åka hem, men den förbaskade telefonautomaten slukade min euro utan att jag kunde ringa. Vi gick till närmaste pub, men killen bakom disken bara slog ut med armarna och visade fram en död telefonlur.
Då stegen gentleman fram och lånade ut sin mobil, inte fick jag betala honom heller, däremot följde han med oss ut och visade vägen till katedralen där Mike skulle hämta upp oss. En del människor är verkligen snälla. Jag är helt övertygad om att pubkillen också hade en mobil, men snarare snål än snäll.
Vilade lite, sen till Kelehans en sista gång och åt mat. Idag bytte vi spår, särbon tog Fingerbits och pommes frites, det var korvar, kyckling och lökringar. jag åt lax med dillsås och potatis - så otroligt gott.
Promenad hem och där försökte vi organisera oss lite inför morgondagens avfärd.
Himmel vad bra vi har trivts här, jämfört med tempot i Dublin - och nu har särbon återigen, helt mirakulöst tillfrisknat!
Irland dag 7 - Connemara del 2
Fortfarande onsdag 24 juni
När vi kom av "Sky Road" var jag fikasugen och bara någon av oss säger det, så blir det lika för båda. Sånt är praktiskt.
Nu började det bli tätare med får som gick längs vägen och betade. En del var precis bredvid bilen.
Vi stannade på ett ställe efter vägen som hade flera butiker inom huset, som sålde irländska hantverk "AVOCA" hette det. De hade inget café, men underbara tvålar som jag köpte en till mig och en till kärestan för att han var en så bra vänstertrafikchaufför.
Tjejen som arbetade där, rekommenderade oss att åka till Letterfrack och fika på Curragh Restaurant.
Vi är ju vana att göra som folk säger här på Irland och denna gång visade det sig vara ett bra val.
Jag blev bjuden av kärestan på ett äkta "Cream tea" och det tog han själv också. Sen tog han salt i teet, istället för socker och det blev förstås en lite konstig smak, t o m efter att ha försökt sockra bort saltsmaken, tyckte han att det smakade LITE konstigt, sa han. Jag tog en tesked och det smakade helt enkelt PEST!
Jag tog hans kopp och gick till flickan i cafeét och förklarade vad som hänt och det tog bara ett par minuter, så fick han en ny kopp och en ny kanna te.
Sen kom hon med våra varma scones, svart vinbärssylt och grädde och just då var livet 100% perfekt.
Det var definitivt inga Dublinpriser heller, det kostade bara 7 Euro.
Tillbaka nerför gatan en liten bit, där var infarten till Connemara Nationalpark.
Mycket välordnat, det fanns en liten utställning om trakten, om torvbrytningen och även om flora och fauna.
Efter det gick man vidare till Visitors Center och där fanns en kvinna som informerade om de olika vandringslederna.
Det fanns från 15 minuter till 3 - 4 timmar. Med tanke på den nyläkta knylan valde vi 30-minuters, som var 1 ½ km och en bit upp på berget, så man fick en fin utsikt.
Solen gassade och vi hade inte gått långt förrän strakbenet med knylan gick i strejk.
"Men vad då", sa jag. "Jag går själv, för jag vill gå".
Han gick tillbaka och jag upp i branten som den bergsget jag är. Sen stod han därnere och vinkade till mig som kavade iväg uppför berget.
Det var en otrolig utsikt där uppifrån och jag är glad att jag gick den lilla slingan. Upp var hur lätt som helst, men ner stupade det brant och Birkenstock var kanske inte de bästa klättrarskorna, även om de är helt fantastiska i princip överallt annars.
Jag tog mig ändå ner rätt okej, det var flera som stod stilla, eller bara tog ett steg då och då i nerförslutet, med gott om lösgrus och hur hade inte både den nyläkta och den oskadade knylan kunnat bli helt demolerade pga denna prestation, som det var att ta sig ner?
Vatteninköp och toabesök, en ständigt återkommande aktivitet för oss, i slänten vid bilen satt särbon och väntade.
Jag är något osäker på det jag nu skriver, men jag tror det är så här: Connemara Nationalpark har 4 av 12 toppar i bergskedjan och så gott som samtliga är ganska välfotograferade nu, från bilen och berget och olika håll.
Där jag gick hette det "Diamond Hill".
Det var soligt och varmt och i brist på AC fick vi köra KD.
Rolig irländsk vägskylt vid nationalparken.
Bara en bit från Connemara ligger Kylemore Abbey alldeles bredvid vattnet - ett riktigt sagoslott med tinnar och torn.
Det byggdes av en magnat - Mitchell Henry, från Manchester, som gåva till hustrun och han lät anlägga trädgårdar genom att dränera den fuktiga sluttningen. Detta var i mitten eller slutet av 1800-talet. Så dog både hustrun och dottern och Henry sålde slottet som blev ett nunnekloster.
Idag är det en exklusiv internatskola för flickor, som drivs av nunnor och som besökare får man hålla tillgodo med parken och allt som kan byggas upp runt turism. För att se detta skulle de ha 12 Euro/person, så vi nöjde oss med att titta på exteriören och ta en del kort alldeles gratis, vi hade en del kvar av vår dagsetapp och dagen hade hållit på ett tag.
På parkeringen stod en riktigt fin bil, den var röd och bilexperten i mitt sällskap sa :"Jaguar."
Vi fortsatte och kom till Irlands enda fjord - Killary Fjord. Där var fullt med laxodlingar i hela fjorden. Det var väldigt vackert och påminde en hel del om Norge.
Längst in i viken ligger den vackraste platsen på jorden enligt Mike W (det är han på puben) Leenane. Det skulle vara en liten stad vid foten av berget och med sjön framför - SOOOOOOOO BEAUTIFUL ! ! ! Visst var det fint och Leenane låg i slutet av fjorden, inte vid någon sjö och inte var själva samhället något märkvärdigt heller. En ordinär småstad med ett vackert naturläge, men tycker man om en plats av någon anledning, tycker man oftast att den är vacker.
Jag var passagerare och hade kunnat börja slappna av. Vi åkte förbi en massa torvtäkter. Nästan överallt där vi for fram var det torv och torvbrytning. Torven torkar staplade som vedträd i små kasar - minilappkåta.
Utställningen vid Connemara kunde tala om att tillgången på torv minskar i oroväckande fart och fortsätter man bryta i samma omfattning som nu, så kommer all torv att ta slut inom 100 år.
När jag hoppade ut för att ta kort på kasarna och torvbrytningen var marken obehagligt mjuk och gungig under mig och lite fuktig också. Jag fick en känsla av att jag kunde åka igenom, fast vart då?
Det var vackert var vi än åkte. Stora buskage med röd fuschia, sen ibland några blad som liknade rabarber, fast spetsigare. De fanns i enorma sjok till enstaka stånd precis som rabarbern växer. Någon som vet?
Det fanns också mycket digitalis, mörkt cerise och väldigt kraftig. De stod också bredvid vägen i massor, mitt bland enar och gräs.
När vi såg den här stengärsgården rakt upp på det branta berget, satt vi ett tag och begrundade hur tungt och slitsamt det måste vara att leva som djurbonde i ett så kuperat landskap.
Efter Maams Cross blev det raka vägen hem och jag behövde inte köra mer. In och vila och maila, samt kolla tillståndet på bankkontot.
Promenad till puben för att äta. Mike W hade surrat om att det skulle vara barbecueafton och grillat är alltid gott.
Nog var han där, tillsammans med en annan man Tony....
.... och barbecuraftonen pågick utanför, där allt utrymme var bokat av bankfolk som hade personalfest. Så var det med den grillningen. Jag åt min favorit - dubbeltoast och sallad och kärestan sin burgare med pommes frites.
Vi satt ett par timmar och pratade med Mike och Tony. Tony var bilmekaniker och hade en del av sitt arbete på alla tre Aranöarna. Mike talade och talade och berättade det ena efter det andra, bl a om en ny girlfriend som var psykiater och hade diagnosticerat honom som hyperaktiv. Jag är benägen att hålla med, men han är lika snäll och trevlig ändå, även om han har AD/HD eller något dylikt. Uppvuxen med 8 syskon och precis i mitten kanske man blir lite extra spattig dessutom.
Här är Mike med två bröder som tillhörde de verkliga stamgästerna på puben. De gillade att bli fotograferade och den yngre, han med hatten där bakom, ville gärna låtsas vara blyg. De var jättegulliga!
Hem vid 23.00 och direkt i säng. Vilken lång och innehållsrik dag vi haft!
Stadsparken söndag 12 juli
Vi enades om Stadsparken där vi utgick från att många rosor nu blommar som bäst.
Sagt och gjort, efter vår sena frukost gjorde vi oss färdiga och gick ut till bilen. Det hade mulnat på lite, men vi for ändå. Det började regna innan vi var framme, jag hade regnjacka och i bilen låg ett paraply till kärestan. Nu skulle vi bara ut en stund.
Mycket kort resume:
Vi hamnade i en mängd regnskurar, men tog skydd under träden så gott det gick.
Vi såg massor med vackra rosor, dock lite sönderregnade här och var.
Vi såg en glad labrador som fintade sin matte och lyckades kasta sig ner i vattnet vid rhododendronhalvön. 6 gräsänder lyfte i exakt samma ögonblick som labben plumsade i.
Vi konstaterade att fågelhuset var bebott.
Vi blev blöta.
BILDER
"White Pet" är en nyhet i parken
När vi kommit så här långt slutade det vara regnskurar, istället öppnade himlen sig för ett mycket, långt, kraftigt skyfall.
Vi tog oss till bilen, det bara sprutade som fontäner ur alla stuprör och vi var våta ända in på underkläderna, trots regnjacka och paraply.
Vi missade den tropiska värmen medan vi var på Irland, men vi får uppleva mycket av samma väder som förra året.
Det känns tryggt med det som är gammalt och invant!
