Kalas med fin utsikt
I torsdags fyllde yngste bonussonen år. Han och hans sambo slog ihop sina födelsedagar så vi var där och firade dem båda. De bor i ett ganska nytt hus vid Svartån och ett antal våningar upp.
Jag ville se på utsikten och det är inte direkt några tråkiga, gamla hus man ser när man är på deras balkong.
Åt båda håller ser man Svartån förstås, här med bussbron och Alnängarnas koloniområde i bakgrunden. Där är massor med små fina hus, fruktträd, blommor och diverse odlingar.
Här kommer ett par bilder som jag tog i höstas på några hus på koloniområdet.
Åt andra hållet såg det ut så här. Just den här kvällen var det aktiviteter i Kanotklubben som har sina lokaler strategiskt placerade vid ån.
Inomhusdekoren tilltalade mig VÄLDIGT mycket! Hade jag varit barn hade jag nog hoppat runt där lite grann.
Det blåste förskräckligt den dagen och ännu mer på kvällen. När vi kom hem låg det några konstiga "rular" på trottoaren och vid garagen. Jag fattade först inte vad det var och hur de hade blivit sådana, men särbon hävdade med bestämdhet att de blåst ihop och blivit som stora bollar.
De består enbart av något träds långa fröhängen som torkat och fallit av. Vet tyvärr ej vilket träd!
Jag ville se på utsikten och det är inte direkt några tråkiga, gamla hus man ser när man är på deras balkong.
Åt båda håller ser man Svartån förstås, här med bussbron och Alnängarnas koloniområde i bakgrunden. Där är massor med små fina hus, fruktträd, blommor och diverse odlingar.
Här kommer ett par bilder som jag tog i höstas på några hus på koloniområdet.
Åt andra hållet såg det ut så här. Just den här kvällen var det aktiviteter i Kanotklubben som har sina lokaler strategiskt placerade vid ån.
Inomhusdekoren tilltalade mig VÄLDIGT mycket! Hade jag varit barn hade jag nog hoppat runt där lite grann.
Det blåste förskräckligt den dagen och ännu mer på kvällen. När vi kom hem låg det några konstiga "rular" på trottoaren och vid garagen. Jag fattade först inte vad det var och hur de hade blivit sådana, men särbon hävdade med bestämdhet att de blåst ihop och blivit som stora bollar.
De består enbart av något träds långa fröhängen som torkat och fallit av. Vet tyvärr ej vilket träd!
Stress varvat med avstressande deltaljer
Idag läste jag igenom det sista av vår omtalade kvalitetsredovisning. Det ser så himla fint ut, när vi fått ner alla orden på papper och lyckats formulera det som de vill ha det, de som vi inbillar oss läser den.
Det är fredagkväll och jag ser fram emot en skolfri helg. Ekonomin efter vår skolresa, som låg på min lott är kollad och den stämde förvånasvärt bra, jag har släppt tanken på resten av det som återstår, några omdömen jag måste skriva och lite annat tjafs som ska gås igenom.
Nu ägnar jag mig åt lite njutningar istället = avstressande, t ex den här underbara pionen som doftar himmelskt! Nej, den är inte från min lilla odling, mina är bara i knopp än, men de finns att köpa!
Nu tänker jag gå ner och ägna en stund åt uterummet så att vi kan sitta ute, trots att det så kallt att man måste sitta inne.
Det utrymmet används som förråd den kallare halvan av året och det tar som regel några timmar innan man återfår det i skick för vår- och höstbehoven. Lite omgrupperingar med andra ord, sen har vi ett rum till, till vårt förfogande och det om något är avstressande!
Det är fredagkväll och jag ser fram emot en skolfri helg. Ekonomin efter vår skolresa, som låg på min lott är kollad och den stämde förvånasvärt bra, jag har släppt tanken på resten av det som återstår, några omdömen jag måste skriva och lite annat tjafs som ska gås igenom.
Nu ägnar jag mig åt lite njutningar istället = avstressande, t ex den här underbara pionen som doftar himmelskt! Nej, den är inte från min lilla odling, mina är bara i knopp än, men de finns att köpa!
Nu tänker jag gå ner och ägna en stund åt uterummet så att vi kan sitta ute, trots att det så kallt att man måste sitta inne.
Det utrymmet används som förråd den kallare halvan av året och det tar som regel några timmar innan man återfår det i skick för vår- och höstbehoven. Lite omgrupperingar med andra ord, sen har vi ett rum till, till vårt förfogande och det om något är avstressande!
Stress och hets
Så här års är det inte så roligt att jobba i skolan, även om det är något skönt som väntar för både personal och elever snart. Det är vägen dit som är i stressigaste laget.
Det är likadant varenda år, det lunkar på i sakta mak efter jul och fram till sportlovet är det en evighets lång tid som dessutom är ganska seg och tröttande.
Sen säger det bara schvopp så är det påsk och då börjar rektorer och andra som inte hör till arbetslaget höra av sig och vill ha diverse papper ifyllda och inskickade.
Det är den berömda kvalitetsredovisningen, som vi diskuterat på diverse bloggar, det är IUP, åtgärdsprogram som ska kollas och enkäter till föräldrar och elever, skolresa ska planeras, omdömen ska skrivas osv osv osv.
Arbetskamrater och elever som slutar av olika anledningar ska också avtackas, sånt är trevligt, men naggar också av den tid som redan är så lite kvar av.
Senast idag blev jag ombedd att skriva något "litet" om vad vi arbetat med i musikterapin. Det gör jag så gärna och ännu hellre lite tidigare, än när det återstår 1 arbetsvecka. I synnerhet som jag haft en del av de som går hos mig under flera år.
Jag känner av stressen, det blir alldeles för lite sömn och som ett brev på posten, huvudvärk på helgen.
SÅ HIMLA HÄRLIGT ATT HA ETT FORUM DÄR MAN KAN "DUSCHA HJÄRNAN" UTAN ATT NÅGON PROTESTERAR!
Nu känns det genast lite lättare.
Det är likadant varenda år, det lunkar på i sakta mak efter jul och fram till sportlovet är det en evighets lång tid som dessutom är ganska seg och tröttande.
Sen säger det bara schvopp så är det påsk och då börjar rektorer och andra som inte hör till arbetslaget höra av sig och vill ha diverse papper ifyllda och inskickade.
Det är den berömda kvalitetsredovisningen, som vi diskuterat på diverse bloggar, det är IUP, åtgärdsprogram som ska kollas och enkäter till föräldrar och elever, skolresa ska planeras, omdömen ska skrivas osv osv osv.
Arbetskamrater och elever som slutar av olika anledningar ska också avtackas, sånt är trevligt, men naggar också av den tid som redan är så lite kvar av.
Senast idag blev jag ombedd att skriva något "litet" om vad vi arbetat med i musikterapin. Det gör jag så gärna och ännu hellre lite tidigare, än när det återstår 1 arbetsvecka. I synnerhet som jag haft en del av de som går hos mig under flera år.
Jag känner av stressen, det blir alldeles för lite sömn och som ett brev på posten, huvudvärk på helgen.
SÅ HIMLA HÄRLIGT ATT HA ETT FORUM DÄR MAN KAN "DUSCHA HJÄRNAN" UTAN ATT NÅGON PROTESTERAR!
Nu känns det genast lite lättare.
Göteborg
I torsdags var vi på skolresa till Göteborg med min klass. Jag arbetar i en högstadieklass på grundsärskolan när jag inte håller på med musikterapi, som är min huvudsakliga sysselsättning. Vi fick en strålande lagom varm och vacker dag och det är verkligen något att vara tacksam över.
Tidigare resor till Göteborg har vi åkt Paddan, varit på Universeum, ätit på restaurang och gått på Liseberg. I år hade våra 11 elever fått välja mellan 5 olika aktiviteter, innan det var dags för Liseberg.
Två ville gå på Maritiman, två på Naturhistoriska, en på Universeum och sex stycken ville gå på stan. Två av dem ville bara titta på kläder, smink och dylikt "tjafs" (är man tonåring så är man och då är dylikt tjafs bland det viktigaste som finns för många). De andra fyra ville titta på leksaker och dataspel.
Innan detta gick av staplen var vi en hög som åkte med Paddan. Det är ganska mycket intressant man får se under den rundturen, det här konstverket t ex.
Just den här dagen var det för högt vattenstånd, så vi kunde inte åka under bron "Osthyveln", men det var flera låga broar, så vi fick i alla fall ligga ner på durken för att inte bli halshuggna, eller i alla fall nästan halshuggna.
Folk satt överallt i det vackra vädret och åt lunch och olika våghalsiga sittplatser hade de också.
Konstverk fanns en del också där vi passerade och även där lunchade folk.
Sen kom vi till Feskekörka och den är alltid lika "god" att besöka. Nu blev det bara en titt!
När vi kom ut på öppet vatten ingick även dusch i priset till de yngre passagerarnas stora förtjusning.
Läppstiftet kallas det här huset som egentligen heter Lilla Bommen. Skanska-skrapan och Vattenståndet heter den också, det är bara att välja.
Barken Viking som är ett flytande hotell, numera fånge sen en ny bro byggdes, som den inte kommer under.
Jag har övernattat på den en gång när jag var på kurs i Göteborg för några år sen. Jag hade sjöben när jag steg upp på morgonen, det kändes lite speciellt med tanke på att den ligger fast förankrad. Det gungade ändå!
Vår väg tillbaka gick längs Kungsparken och där blommade Rhododendron som bäst.
När vi väl kom till Liseberg rusade alla iväg till olika åkattraktioner. I kraft av min ålder åker jag inte allting längre, faktum är att det har blivit avsevärt mindre numera. Lisebergsbanan t ex har jag åkt färdigt, Balder har jag inte ens drömt om att testa, än mindre Kanonen. Pariserhjulet går bra och Kållerado åker jag gärna, gillar vatten och båtar, tål gupp och att bli duschad.
Jag följde också med ett par av killarna upp i Lisebergstornet utan att tveka.
Däruppifrån hade man en hisnande utsikt, och vi snurrade långsamt runt några varv så att man hann se och fotografera.
Nere på marken var det gott om blommor, rhododendron och azaleor.
Just när vi skulle lämna Liseberg mötte vi det här gänget. De hette "Kennets Kula Klan" och förhoppningsvis var det tre K.na det enda de hade gemensamt med en annan klan på K. De var jätteglada och ställde gärna upp på bild på min blogg. Han med hornen var klanledare.
Samtliga håller i 5-kampshäften, så de skulle säkert göra sig en rolig kväll. Undrar vem som vann?
Han längst bak fuskade lite, han har mockajacka på sig över "lucialinnet".
Vi kom hem 1 på natten, lång, lååååång, LÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNG dag, vi startade 6.15!
MEN, vi hade en jättelyckad, urrolig resa - den måste vi göra om nästa år!
Tidigare resor till Göteborg har vi åkt Paddan, varit på Universeum, ätit på restaurang och gått på Liseberg. I år hade våra 11 elever fått välja mellan 5 olika aktiviteter, innan det var dags för Liseberg.
Två ville gå på Maritiman, två på Naturhistoriska, en på Universeum och sex stycken ville gå på stan. Två av dem ville bara titta på kläder, smink och dylikt "tjafs" (är man tonåring så är man och då är dylikt tjafs bland det viktigaste som finns för många). De andra fyra ville titta på leksaker och dataspel.
Innan detta gick av staplen var vi en hög som åkte med Paddan. Det är ganska mycket intressant man får se under den rundturen, det här konstverket t ex.
Just den här dagen var det för högt vattenstånd, så vi kunde inte åka under bron "Osthyveln", men det var flera låga broar, så vi fick i alla fall ligga ner på durken för att inte bli halshuggna, eller i alla fall nästan halshuggna.
Folk satt överallt i det vackra vädret och åt lunch och olika våghalsiga sittplatser hade de också.
Konstverk fanns en del också där vi passerade och även där lunchade folk.
Sen kom vi till Feskekörka och den är alltid lika "god" att besöka. Nu blev det bara en titt!
När vi kom ut på öppet vatten ingick även dusch i priset till de yngre passagerarnas stora förtjusning.
Läppstiftet kallas det här huset som egentligen heter Lilla Bommen. Skanska-skrapan och Vattenståndet heter den också, det är bara att välja.
Barken Viking som är ett flytande hotell, numera fånge sen en ny bro byggdes, som den inte kommer under.
Jag har övernattat på den en gång när jag var på kurs i Göteborg för några år sen. Jag hade sjöben när jag steg upp på morgonen, det kändes lite speciellt med tanke på att den ligger fast förankrad. Det gungade ändå!
Vår väg tillbaka gick längs Kungsparken och där blommade Rhododendron som bäst.
När vi väl kom till Liseberg rusade alla iväg till olika åkattraktioner. I kraft av min ålder åker jag inte allting längre, faktum är att det har blivit avsevärt mindre numera. Lisebergsbanan t ex har jag åkt färdigt, Balder har jag inte ens drömt om att testa, än mindre Kanonen. Pariserhjulet går bra och Kållerado åker jag gärna, gillar vatten och båtar, tål gupp och att bli duschad.
Jag följde också med ett par av killarna upp i Lisebergstornet utan att tveka.
Däruppifrån hade man en hisnande utsikt, och vi snurrade långsamt runt några varv så att man hann se och fotografera.
Nere på marken var det gott om blommor, rhododendron och azaleor.
Just när vi skulle lämna Liseberg mötte vi det här gänget. De hette "Kennets Kula Klan" och förhoppningsvis var det tre K.na det enda de hade gemensamt med en annan klan på K. De var jätteglada och ställde gärna upp på bild på min blogg. Han med hornen var klanledare.
Samtliga håller i 5-kampshäften, så de skulle säkert göra sig en rolig kväll. Undrar vem som vann?
Han längst bak fuskade lite, han har mockajacka på sig över "lucialinnet".
Vi kom hem 1 på natten, lång, lååååång, LÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNG dag, vi startade 6.15!
MEN, vi hade en jättelyckad, urrolig resa - den måste vi göra om nästa år!
Engelsberg
Vid Engelsbergs bruk finns en permanent skulpturutställning - skulpturparken. I alla fall trodde jag det fram till i lördags.
När vi rullade in där säger särbon att han hört något om att de visst hade rivit det vi var och tittade på förra året. Det var delvis sant. En del av det gamla fanns kvar, men en ny spännande utställning var på gång.
Häftigt tyckte vi, som gillar sånt här och mycket belåten läste jag på affischen.
MEN, vad var det för konstiga röda grejer överallt längs stigen, där konsten brukar stå?
Jag började omedelbart orera om vad det kunde vara, varför såg det ut så där och hur hade de tänkt, skulle man lyfta på skynkena för att få se konstverken? Jag menar, har man som jag haft härdsmälta i huvudet var det inte så där jättelätt att hålla reda på dagens datum. Det kunde särbon.
Vi var där den 30 maj och utställningen skulle pågå 31 maj - 27 september! ! ! ! ! !
ÄR DET INTE SÅ HIMLA TYPISKT?
Vi kom en dag för tidigt, fast vi hade förstås ingen aning om att det skulle vara en ny utställning. Det hade dock varit en liten bonus som vi nu missade nästan helt.
Som tur är kan man åka till Engelsberg mer än en gång om året, alltså kanske vi får se allt nästa gång.
Vi gick iväg på stigen, genom parken och den här underbara spegelglaspyramiden fanns i alla fall kvar sen tidigare.
Strax bortom den står nya övertäckta saker som jag gärna ville se. "Äsch," sa särbon, det är bara gamla avloppsrör ser du väl".
Då vaknar genast anarkisten inom mig och jag bara måste fram och glutta lite.
Det ser onekligen ut som avloppsrör, men helheten kanske ger en annan bild?
Vi går bort mot Lars Vilks träkonstruktion, så likt den på Högen och även hans konstverk Nimis i den av honom skapade staten Ladonien nere vid Kullen i Skåne.
Kan detta vara nyckelhålet till "Livslögnen?"
Där står ännu en med rött skynke på sig, nog är det något aplikt därunder alltid. Medan jag begrundar det går särbon runt Vilks skulptur och efter en stund frågar han mig vad det är egentligen. Ja, vad ska jag svara? Det är en massa brädor ihopspikade kors och tvärs och egentligen har jag aldrig brytt mig särskilt mycket, för det är inget jag vill ha hemma i radhusträdgården. Det är lite udda, lite roligt, lite fult och mycket annorlunda, men jag vet inte vad jag ska svara.
Jag kan inte motstå att glutta lite under det aplika vid sidan om bygget, för skynket sitter löst. Jag är noga med att lägga tillbaka det och t o m lite bättre än innan.
Jag går vidare och lämnar Vilks servicehus bakom mig, för på bron står en man och håller på med något vid de kommande röda skynkena. Jag frågar om jag får fotografera, men han vill inte vara med på bild. "Jag står här och skär", säger han.
Aha, jag har kanske träffat på konstnären till verken bakom de röda täckelserna. Jag får däremot gärna ta ett kort på framsidan av det han grejar med på baksidan. Jag tror han står och sågar av en bult som håller fast ansiktet. Det står flera pelare i rad på bron, men bara den här är till hälften avtäckt. FIN, tycker jag!
Nu har vi kommit till slutet av parken och mest sett rött tyg. Där börjar en liten stig - Fiskodlingsstigen - och mannen på bron säger att det är bara en liten bit att gå, så kommer vi runt och tillbaka där vi har motorcykeln.
Då går vi iväg i våra varma, tunga motorcykelbyxor och dito stövlar. Det blev fort ganska svettigt!
Möter en ny skylt efter en stund, som också ser ut att fungera som viloplats.
Vi går mot bruket och passerar en massa vattensamligar. Fiskodlingen är nog ett minne blott!
Till slut är vi framme vid parkeringen igen och där går en ung man som är betydligt mer anarkist än jag. Han har avtäckt den stora gorillan som ligger där i all sin prakt och det röda skynket skyler inte så värst mycket av honom.
Vi tar en sväng förbi en av bruksbyggnaderna innan vi vänder hemåt igen. Det finns gott om fina hus kvar, det här ett av dem. Jag tror det hör till masugnen.
När vi rullade in där säger särbon att han hört något om att de visst hade rivit det vi var och tittade på förra året. Det var delvis sant. En del av det gamla fanns kvar, men en ny spännande utställning var på gång.
Häftigt tyckte vi, som gillar sånt här och mycket belåten läste jag på affischen.
MEN, vad var det för konstiga röda grejer överallt längs stigen, där konsten brukar stå?
Jag började omedelbart orera om vad det kunde vara, varför såg det ut så där och hur hade de tänkt, skulle man lyfta på skynkena för att få se konstverken? Jag menar, har man som jag haft härdsmälta i huvudet var det inte så där jättelätt att hålla reda på dagens datum. Det kunde särbon.
Vi var där den 30 maj och utställningen skulle pågå 31 maj - 27 september! ! ! ! ! !
ÄR DET INTE SÅ HIMLA TYPISKT?
Vi kom en dag för tidigt, fast vi hade förstås ingen aning om att det skulle vara en ny utställning. Det hade dock varit en liten bonus som vi nu missade nästan helt.
Som tur är kan man åka till Engelsberg mer än en gång om året, alltså kanske vi får se allt nästa gång.
Vi gick iväg på stigen, genom parken och den här underbara spegelglaspyramiden fanns i alla fall kvar sen tidigare.
Strax bortom den står nya övertäckta saker som jag gärna ville se. "Äsch," sa särbon, det är bara gamla avloppsrör ser du väl".
Då vaknar genast anarkisten inom mig och jag bara måste fram och glutta lite.
Det ser onekligen ut som avloppsrör, men helheten kanske ger en annan bild?
Vi går bort mot Lars Vilks träkonstruktion, så likt den på Högen och även hans konstverk Nimis i den av honom skapade staten Ladonien nere vid Kullen i Skåne.
Kan detta vara nyckelhålet till "Livslögnen?"
Där står ännu en med rött skynke på sig, nog är det något aplikt därunder alltid. Medan jag begrundar det går särbon runt Vilks skulptur och efter en stund frågar han mig vad det är egentligen. Ja, vad ska jag svara? Det är en massa brädor ihopspikade kors och tvärs och egentligen har jag aldrig brytt mig särskilt mycket, för det är inget jag vill ha hemma i radhusträdgården. Det är lite udda, lite roligt, lite fult och mycket annorlunda, men jag vet inte vad jag ska svara.
Jag kan inte motstå att glutta lite under det aplika vid sidan om bygget, för skynket sitter löst. Jag är noga med att lägga tillbaka det och t o m lite bättre än innan.
Jag går vidare och lämnar Vilks servicehus bakom mig, för på bron står en man och håller på med något vid de kommande röda skynkena. Jag frågar om jag får fotografera, men han vill inte vara med på bild. "Jag står här och skär", säger han.
Aha, jag har kanske träffat på konstnären till verken bakom de röda täckelserna. Jag får däremot gärna ta ett kort på framsidan av det han grejar med på baksidan. Jag tror han står och sågar av en bult som håller fast ansiktet. Det står flera pelare i rad på bron, men bara den här är till hälften avtäckt. FIN, tycker jag!
Nu har vi kommit till slutet av parken och mest sett rött tyg. Där börjar en liten stig - Fiskodlingsstigen - och mannen på bron säger att det är bara en liten bit att gå, så kommer vi runt och tillbaka där vi har motorcykeln.
Då går vi iväg i våra varma, tunga motorcykelbyxor och dito stövlar. Det blev fort ganska svettigt!
Möter en ny skylt efter en stund, som också ser ut att fungera som viloplats.
Vi går mot bruket och passerar en massa vattensamligar. Fiskodlingen är nog ett minne blott!
Till slut är vi framme vid parkeringen igen och där går en ung man som är betydligt mer anarkist än jag. Han har avtäckt den stora gorillan som ligger där i all sin prakt och det röda skynket skyler inte så värst mycket av honom.
Vi tar en sväng förbi en av bruksbyggnaderna innan vi vänder hemåt igen. Det finns gott om fina hus kvar, det här ett av dem. Jag tror det hör till masugnen.
Imorgon Engelsberg, idag en liten glimt ur vårt liv
Jag befinner mig hemma hos särbon och mina Engelsbergsbilder befinner sig hemma i min dator. Jag kan alltså inte stå för mitt ord och berätta färdigt om gårdagen. Istället kommer här en liten glimt ur vårt liv denna pingstdag.
Även den här morgonen levde mitt huvud sitt eget liv. Jag valde att testa att dricka vatten istället för Treo, samt sova lite längre än till 8.30. Jag sov till 10, men hade samma "huvud" kvar som 8.30. Jag överlade med mig själv och även med särbon huruvida jag skulle ta huvudvärkstablett idag också. Jag sa nej och han (som aldrig ens tar en halv Alvedon) sa ja! Jag lyssnade på honom och inom 30 minuter kände jag mig okej igen.
Det var mors dag, så vi for iväg utanför stan och plockade varsin bukett liljekonvaljer.
Sen åkte vi till handelsträdgården och köpte en helt underbar ampel med petunia till svärmodern. Hon ville ha något fint till sitt uterum.
Där satt vi sedan och fikade, alltmedan blomman hängde strax bredvid oss och var vacker.
Efter det blev det en tur till kyrkogården i Hallsberg, där min lilla mamma är numera. Jag hade med en liten ros och buketten med liljekonvaljer och det blev jättefint på graven. Jag känner närheten till både henne och far när jag är där och det känns skönt.
Tillbaka till stan för att snabbt packa ihop övernattningsnödvädor och sen hem till särbon där vi vid 19 -tiden äntligen fick äta middag.
Vilken underbar kväll, vi satt på hans altan och tittade ut mot skogen, där solens sista strålar letade sig ner genom lövverk och barrskog medan vi åt.
Han åt sill och jag åt lax, vi hade årets första färskpotatis och en iskall öl till. Så otroligt gott att det enda vi yttrade till varandra var belåtna smackanden och hummanden om hur fantastiskt det var.
En sån här gång tror jag att hungern, omgivningen och välbefinnandet är mer, än vilken perfekt gourmetkryddning som helst kan åstadkomma.
Nu inser jag att kläderna jag ska ha på mig till jobbet imorgon ligger kvar hemma. Jag får alltså ta mig hem i ottan och byta om innan jag kan träda in på arbetsplatsen och ta itu med kvalitetsredovisningen.
Dags att inse att helgen snart är över!
Även den här morgonen levde mitt huvud sitt eget liv. Jag valde att testa att dricka vatten istället för Treo, samt sova lite längre än till 8.30. Jag sov till 10, men hade samma "huvud" kvar som 8.30. Jag överlade med mig själv och även med särbon huruvida jag skulle ta huvudvärkstablett idag också. Jag sa nej och han (som aldrig ens tar en halv Alvedon) sa ja! Jag lyssnade på honom och inom 30 minuter kände jag mig okej igen.
Det var mors dag, så vi for iväg utanför stan och plockade varsin bukett liljekonvaljer.
Sen åkte vi till handelsträdgården och köpte en helt underbar ampel med petunia till svärmodern. Hon ville ha något fint till sitt uterum.
Där satt vi sedan och fikade, alltmedan blomman hängde strax bredvid oss och var vacker.
Efter det blev det en tur till kyrkogården i Hallsberg, där min lilla mamma är numera. Jag hade med en liten ros och buketten med liljekonvaljer och det blev jättefint på graven. Jag känner närheten till både henne och far när jag är där och det känns skönt.
Tillbaka till stan för att snabbt packa ihop övernattningsnödvädor och sen hem till särbon där vi vid 19 -tiden äntligen fick äta middag.
Vilken underbar kväll, vi satt på hans altan och tittade ut mot skogen, där solens sista strålar letade sig ner genom lövverk och barrskog medan vi åt.
Han åt sill och jag åt lax, vi hade årets första färskpotatis och en iskall öl till. Så otroligt gott att det enda vi yttrade till varandra var belåtna smackanden och hummanden om hur fantastiskt det var.
En sån här gång tror jag att hungern, omgivningen och välbefinnandet är mer, än vilken perfekt gourmetkryddning som helst kan åstadkomma.
Nu inser jag att kläderna jag ska ha på mig till jobbet imorgon ligger kvar hemma. Jag får alltså ta mig hem i ottan och byta om innan jag kan träda in på arbetsplatsen och ta itu med kvalitetsredovisningen.
Dags att inse att helgen snart är över!
Elsa Andersson
Särbon och jag har delad vårdnad om en motorcykel, det har säkert framkommit förut här på bloggen? Vi har en del oregelbundet, återkommande måsten, varav Elsa Andersson är ett av dem.
Pingsten skulle komma med vackert väder och det har verkligen slagit in. Visserligen vaknade jag med härdsmälta i huvudet i morse, men det ordnade sig med en Treo och lite vila. Sen efter frukost, var det bara att hoppa i Jofamakläderna och ge sig iväg.
Det var otroligt skönt väder, solen lyste och det var härligt varmt. Vi tog oss fram på div. småvägar och kom så småningom till Norberg där Elsa Anderssons konditori ligger - ett av våra återkommande måsten.
Tittar man lite extra på sliskdisken är det väl inte svårt att förstå att man vill dit?
Eftersom det hade gått en bra stund sen vi ätit frukost blev det varsin maffig räkmacka innan slisket. (Pris 65 kr/st).
Förresten var det bara jag som tog en liten "efterrätt", en ytterst liten toscasak i en ytterst liten form, men ack så GOD!
Till alla er som kommer i närheten av Norberg - ÅK HIT!
Här kommer lite bilder, utan kommentarer, från insidan av huset.
Det är en helt otrolig miljö där man sitter och fikar och man känner historiens vingslag när man går därinne.
På uteserveringen känner man också vingslag, men det är av tiggande fåglar som hoppas att klantiga gäster ska tappa, helst, stora bitar av det de köpt därinne hos "Elsa".
Jag misstänker att den här sitter på sin stolpe för att skrämma de små liven som tigger.
Jag kan intyga att det fungerade inte alls!
Fåglarna stör mig inte, däremot de ihärdiga getingarna som brukar uppvakta en flitigt. Idag lyste de dock med sin frånvaro, det tackar vi för!
Huset mittemot Elsas, där fanns tidigare en trevlig antikhandel, men i år var lokalen tom.
Ett annat måste, när vi ändå är i närheten, är Engelsberg som finns med på Världsarvslistan. Engelsberg var ett av de viktigaste järnbruken i världen och det var den här typen av järnbruk som gjorde att Sverige blev en av världens största järnproducenter då det begav sig.
Längs vägen dit passerade vi en vägskylt som gav mig ett litet fniss.
Jag steg av hojen och snöt mig, tyvärr skulle jag vilja säga, för mitt framför oss sprang en liten ekorrunge in i grönskan. Tänk om jag hade haft kameran i handen istället för en pappersnäsduk!
Nu är jag för trött för att fortsätta med Engelsberg, nyfikna läsare är välkomna åter imorgon, då kommer mera!
Pingsten skulle komma med vackert väder och det har verkligen slagit in. Visserligen vaknade jag med härdsmälta i huvudet i morse, men det ordnade sig med en Treo och lite vila. Sen efter frukost, var det bara att hoppa i Jofamakläderna och ge sig iväg.
Det var otroligt skönt väder, solen lyste och det var härligt varmt. Vi tog oss fram på div. småvägar och kom så småningom till Norberg där Elsa Anderssons konditori ligger - ett av våra återkommande måsten.
Tittar man lite extra på sliskdisken är det väl inte svårt att förstå att man vill dit?
Eftersom det hade gått en bra stund sen vi ätit frukost blev det varsin maffig räkmacka innan slisket. (Pris 65 kr/st).
Förresten var det bara jag som tog en liten "efterrätt", en ytterst liten toscasak i en ytterst liten form, men ack så GOD!
Till alla er som kommer i närheten av Norberg - ÅK HIT!
Här kommer lite bilder, utan kommentarer, från insidan av huset.
Det är en helt otrolig miljö där man sitter och fikar och man känner historiens vingslag när man går därinne.
På uteserveringen känner man också vingslag, men det är av tiggande fåglar som hoppas att klantiga gäster ska tappa, helst, stora bitar av det de köpt därinne hos "Elsa".
Jag misstänker att den här sitter på sin stolpe för att skrämma de små liven som tigger.
Jag kan intyga att det fungerade inte alls!
Fåglarna stör mig inte, däremot de ihärdiga getingarna som brukar uppvakta en flitigt. Idag lyste de dock med sin frånvaro, det tackar vi för!
Huset mittemot Elsas, där fanns tidigare en trevlig antikhandel, men i år var lokalen tom.
Ett annat måste, när vi ändå är i närheten, är Engelsberg som finns med på Världsarvslistan. Engelsberg var ett av de viktigaste järnbruken i världen och det var den här typen av järnbruk som gjorde att Sverige blev en av världens största järnproducenter då det begav sig.
Längs vägen dit passerade vi en vägskylt som gav mig ett litet fniss.
Jag steg av hojen och snöt mig, tyvärr skulle jag vilja säga, för mitt framför oss sprang en liten ekorrunge in i grönskan. Tänk om jag hade haft kameran i handen istället för en pappersnäsduk!
Nu är jag för trött för att fortsätta med Engelsberg, nyfikna läsare är välkomna åter imorgon, då kommer mera!
Trötta fredag
För längesen hade Malena Ivarsson ett TV-program som hette "Fräcka Fredag"
Idag har jag haft en dag som heter "Trötta fredag".
Jag var med min klass på skolresa till Göteborg igår - jag ska skriva lite om det lite längre fram. Vår dag startade 6.15 på morgonen, då vi skulle samlas nere på stan, för att så småningom återkomma till samma plats 0.45 och då hade redan "Trötta fredag" infunnit sig kan jag tala om.
Jag kunde inte somna så tidigt som jag hade tänkt på torsdagkvällen, klockan var 0.30 innan jag började slumra in och med mitt sengångartempo på morgnarna var jag tvungen att gå upp 4.30 för att hinna duscha, äta frukost och fixa en liten matsäck.
Allt detta sammantaget = Kortkort natt, lång intensiv, aktiv dag och brist på sömn.
Idag har vi kompledigt och jag sov till 8.30, låg kvar i horisontalläge och läste tills jag hörde klockan slå 10. Då först steg jag upp.
Jag har varit till källaren två vändor med lite vintersaker, sen har jag cyklat ner till Varberga centrum och köpt mig en köksbordsblomma och en glass, annars har jag inte gjort just någonting utöver det allra mest basala.
För en stund sen satte jag mig på min lilla uteplats på baksidan för att avnjuta glassen, en Magnum Temptation.
W O W ! ! !
Jag fylldes till 100% av denna Magnum Temptation. Här kan man tala om frestele som lever upp till 100% av vad en frestelse bör göra.
Jag hade njutit i mig mer än halva glassen innan något annat sinne än smak gjorde sig gällande. Jag började känna en otroligt härlig doft också. Trött som jag är luktade jag lite på min arm, i tron att det var den nya duschtvålen som fortfarande satt i sen förmiddagsduschen. Inte heller.
När jag lyfter blicken lite ser jag ju vad jag har för omgivning där jag sitter.
Rakt framför ögonen den här:
Och snett bakom mig den här:
Jag sitter helt omvärvad av syrener som står i sitt fullaste blom.
Det doftar UNDERBART och Magnum Temptation smakar UNDERBART!
Nu heter resten av där här dagen: "Njutbara fredag!"
Jag kan inte sitta här, jag ska gå ut och sätta mig i syrendoften igen.
Idag har jag haft en dag som heter "Trötta fredag".
Jag var med min klass på skolresa till Göteborg igår - jag ska skriva lite om det lite längre fram. Vår dag startade 6.15 på morgonen, då vi skulle samlas nere på stan, för att så småningom återkomma till samma plats 0.45 och då hade redan "Trötta fredag" infunnit sig kan jag tala om.
Jag kunde inte somna så tidigt som jag hade tänkt på torsdagkvällen, klockan var 0.30 innan jag började slumra in och med mitt sengångartempo på morgnarna var jag tvungen att gå upp 4.30 för att hinna duscha, äta frukost och fixa en liten matsäck.
Allt detta sammantaget = Kortkort natt, lång intensiv, aktiv dag och brist på sömn.
Idag har vi kompledigt och jag sov till 8.30, låg kvar i horisontalläge och läste tills jag hörde klockan slå 10. Då först steg jag upp.
Jag har varit till källaren två vändor med lite vintersaker, sen har jag cyklat ner till Varberga centrum och köpt mig en köksbordsblomma och en glass, annars har jag inte gjort just någonting utöver det allra mest basala.
För en stund sen satte jag mig på min lilla uteplats på baksidan för att avnjuta glassen, en Magnum Temptation.
W O W ! ! !
Jag fylldes till 100% av denna Magnum Temptation. Här kan man tala om frestele som lever upp till 100% av vad en frestelse bör göra.
Jag hade njutit i mig mer än halva glassen innan något annat sinne än smak gjorde sig gällande. Jag började känna en otroligt härlig doft också. Trött som jag är luktade jag lite på min arm, i tron att det var den nya duschtvålen som fortfarande satt i sen förmiddagsduschen. Inte heller.
När jag lyfter blicken lite ser jag ju vad jag har för omgivning där jag sitter.
Rakt framför ögonen den här:
Och snett bakom mig den här:
Jag sitter helt omvärvad av syrener som står i sitt fullaste blom.
Det doftar UNDERBART och Magnum Temptation smakar UNDERBART!
Nu heter resten av där här dagen: "Njutbara fredag!"
Jag kan inte sitta här, jag ska gå ut och sätta mig i syrendoften igen.
Hippie?
Jag var inne på stan idag på lunchen, för att göra ett snabbt bankärende.
Mitt i stan vid Stortorget ligger Nikolaikyrkan, på muren framför sitter ofta alla möjliga människor. Idag när jag gick förbi satt där en man som gav mig en känsla tillbaka till 60-talet.
Ungdomar som gick förbi, vände sig om eller stannade upp och tittade en gång till. Det var som de inte trodde sina ögon
Han satt helt lugnt på muren och tittade ut på alla människor som hastade förbi. Åtminstone tror jag att han tittade, det var lite svårt att se, för han hade solglasögon på sig. Det var inte svarta eller bruna glas i dem, utan ett fredsmärke i grönt och svart, på vart och ett av dem. 
På huvudet hade han en liten svart mössa, i och för sig inget specifikt för 60-talet, men klädseln i övrigt var från ungefär den tiden.
Han hade Paisleymönstrade byxor i brunt, och höga bruna stövlar. 
Upptill hade han en indiskt mönstrad kort kaftan i grönt med guldbroderier och som kronan på verket satt han och stoppade en majspipa för att ta sig ett bloss.
Jag vet inte hur längesen det var jag såg någon röka majspipa. På 60-talet var det ganska vanligt, men idag såg han ut som en främmande, exotisk fågel där han satt på muren med sin pipa och sina tidstypiska kläder.
Tänk om jag hade haft kameran med mig och fått tagit ett kort - och dessutom fått tillåtelse att lägga ut det på bloggen.
Iakttagelser på Brittas och min promenad
En gång i månaden träffar jag Britta, vi är f.d. arbetskamrater sen mitten på 70-talet. Numera arbetar vi båda med specialpedagogik i skolan och försöker träffas regelbundet för att prata jobb osv.
Vi insåg för några år sen, att när vi träffades för att umgås och ha trevligt, så pratade vi bara skola och arbete.
Idag delar vi upp det och ikväll var det dags för jobbprat.
Vi började med att ta en promenad för att piggna till. Vi gick förbi lasarettet (USÖ) längs Svartån, in i Wadköping och Stadsparken för att avsluta hemma hos henne med något att äta, för att orka fortsätta prata!
När vi passerat första huskomplexet vid USÖ ser jag detta misskötta hus på andra sidan vägen och frågar Britta om hon vet vad det är för hus? Det vet hon inte.
Jag ser huset framför mig om det togs om hand och renoverades varsamt. Vad fint det skulle kunna bli.Balkongen och verandan är i riktigt dåligt skick.
Vi fortsätter längs ån, förbi lasarettet. Där finns en massa grönområden med en hel del vackra blommor.
Närheten till Svartån gör att det inte bara är vi människor som använder oss av gångbanan och gräsmattorna.
Gäss är inte direkt mina favoritdjur, jag är rätt neutral i mina känslor till dem, fast djurungar är förstås alltid söta. De här ligger mitt på gång/cykelbanan och vilar sig.
Men när jag fick se det här svämmade mitt hjärta över! ! ! ! ! !
HELT BEDÅRANDE !
Vi fortsätter över bron vid slussen, där står massor med folk och fiskar - det får man.
Sen kommer vi till ett konstverk som jag gillar. Jag tänker på sonen när jag ser det.
Lite längre upp mot stan ligger en massa LYXIGA villor på andra sidan ån. Där har jag inte råd att bo!
När vi närmar oss slottet kommer ett av stans konstverk som jag inte är särskilt förtjust i. Kallas tefatet i folkmun. Jag minns faktiskt inte det rätta namnet. Jag tycker tefatet är ganska träffande.
Britta hoppas att det ska se ut som om hon är på Bahamas, bara pga närvaron av vattnet i fatet.
Nere på Strandgatan går vi föbi Elgérigårdens trädgård.
Läser man på skylten inser man att den där lilla grönplätten har anor från anno dazumal!
Fontänen verkar vara samma nu som då, kan det vara möjligt? 114 år?????
Tillbaka till verkligeheten hemma hos Britta fick jag nästan en kulinarisk chock!
KOLLA INGA, färsk sparris!!!!!!
Det gick bra med specialpedagogiken denna afton kan jag intyga!
Vi insåg för några år sen, att när vi träffades för att umgås och ha trevligt, så pratade vi bara skola och arbete.
Idag delar vi upp det och ikväll var det dags för jobbprat.
Vi började med att ta en promenad för att piggna till. Vi gick förbi lasarettet (USÖ) längs Svartån, in i Wadköping och Stadsparken för att avsluta hemma hos henne med något att äta, för att orka fortsätta prata!
När vi passerat första huskomplexet vid USÖ ser jag detta misskötta hus på andra sidan vägen och frågar Britta om hon vet vad det är för hus? Det vet hon inte.
Jag ser huset framför mig om det togs om hand och renoverades varsamt. Vad fint det skulle kunna bli.Balkongen och verandan är i riktigt dåligt skick.
Vi fortsätter längs ån, förbi lasarettet. Där finns en massa grönområden med en hel del vackra blommor.
Närheten till Svartån gör att det inte bara är vi människor som använder oss av gångbanan och gräsmattorna.
Gäss är inte direkt mina favoritdjur, jag är rätt neutral i mina känslor till dem, fast djurungar är förstås alltid söta. De här ligger mitt på gång/cykelbanan och vilar sig.
Men när jag fick se det här svämmade mitt hjärta över! ! ! ! ! !
HELT BEDÅRANDE !
Vi fortsätter över bron vid slussen, där står massor med folk och fiskar - det får man.
Sen kommer vi till ett konstverk som jag gillar. Jag tänker på sonen när jag ser det.
Lite längre upp mot stan ligger en massa LYXIGA villor på andra sidan ån. Där har jag inte råd att bo!
När vi närmar oss slottet kommer ett av stans konstverk som jag inte är särskilt förtjust i. Kallas tefatet i folkmun. Jag minns faktiskt inte det rätta namnet. Jag tycker tefatet är ganska träffande.
Britta hoppas att det ska se ut som om hon är på Bahamas, bara pga närvaron av vattnet i fatet.
Nere på Strandgatan går vi föbi Elgérigårdens trädgård.
Läser man på skylten inser man att den där lilla grönplätten har anor från anno dazumal!
Fontänen verkar vara samma nu som då, kan det vara möjligt? 114 år?????
Tillbaka till verkligeheten hemma hos Britta fick jag nästan en kulinarisk chock!
KOLLA INGA, färsk sparris!!!!!!
Det gick bra med specialpedagogiken denna afton kan jag intyga!
Söndagsmotorcykelutflykt
Först en VARNING till Anne, det kommer en snok på bild lite längre ner! Bild 6 härifrån sett.
Härligt med långa, nykonstruerade ord!!!! Jag syftar så klart till rubriken.
Vi skulle stiga upp tidigt och åka till Arkösund var det tänkt. Jag som har en inbyggd klocka i kroppen, sen den tiden jag var seglare och var tvungen att vakna till morgonens sjörapport, vaknade tidigt.
Särbon lyfte på huvudet när jag började röra mig och sa: "Det är alldeles mulet och förresten regnar det.
Då valde jag att somna om. Vid 9.30 var det ett helt annat väder och då blev det fart på oss.
Vi bestämde oss för en kortare tur, mot Arboga och över bron vid Kvicksund och hem igen på lite andra vägar.
Att ta med fika är obligatoriskt på våra utflykter. Det gick inte så bra idag. Jag äger ingen ståltermos längre kom vi på.
Den första jag ärvt av särbon var så bucklig att den inte höll tätt, den slängde vi. Jag fick ärva en annan, den höll inte värmen ens ett par timmar, den slängde vi också. Den tredje, som dottern äger och som har stått här i snart 8 år, stod inte här längre. Hon tog hem den för ungefär en månad sen........
Jag packade med två muffins och sa, att vi får köpa te och kaffe någonstans och smygäta våra goda muffins.
Första stopp blev i Strömsholm. Där har jag varit på mer än en kurs på den tiden jag var aktiv "Blå Stjärna". Vi åkte förbi infarten till slottet, där vi höll till på den tiden.
Lite längre fram fanns ett café och där stannade vi. De hade så gott fika, att det förutom våra muffins, tvunget fick bli varsin sak till att mumsa i sig.
Bredvid oss stod en stor minnessten som jag blev nyfiken på, den hade inskription och jag läste en hyllning till armehästen:
Nog såg jag några hästar här och där, vi var ju i Strömsholm och den "tåligaste" stod utanför sadelmakaren.
Vi satt en stund och jäste i solen och bara njöt, sen susade vi vidare.
Det blev ganska fort ett nytt stopp vid Kvicksundsbron (eller om den heter något annat). Där fanns en parkering och utkiksplats över vattnet och bron. Det var roligt att tåget kom precis då, så jag fick med ett fordon till.
Det var väldigt skönt att stå där och titta på båtarna och njuta i solen. Det kom fram en annan mc-kille och ville prata och han var jättetrevlig så vi blev stående ganska länge.
"Titta där", säger han rätt som det är. Precis nedanför våra fötter, fast utanför nätstaketet, ringlar en snok. Den gled förbi mitt framför oss och sen ner i slänten mot vattnet.
Medan vi hade tittat på snoken hade flera båtar samlats vid bron och det blev broöppning.
Först gick järnvägsbron upp................
................sedan den vanliga bron.
Fritt fram för alla segelbåtar med höga master. Det passerade sammanlagt 3 stycken medan vi stod där.
Så här fin hoj hade han vi kom i samspråk med. Han var rädd om sin motorcykel han!
På väg hem passerade vi MÄNGDER med liljekonvaljer.
Till slut stod jag inte ut att bara susa förbi dem, utan knackade särbon i ryggen så han skulle stanna. Jag ville plocka med mig lite hem.
Man såg inte marken för alla liljekonvaljeblad och det doftade himmelskt!
Min bukett som står nere på köksbordet nu och sprider god doft.
Härligt med långa, nykonstruerade ord!!!! Jag syftar så klart till rubriken.
Vi skulle stiga upp tidigt och åka till Arkösund var det tänkt. Jag som har en inbyggd klocka i kroppen, sen den tiden jag var seglare och var tvungen att vakna till morgonens sjörapport, vaknade tidigt.
Särbon lyfte på huvudet när jag började röra mig och sa: "Det är alldeles mulet och förresten regnar det.
Då valde jag att somna om. Vid 9.30 var det ett helt annat väder och då blev det fart på oss.
Vi bestämde oss för en kortare tur, mot Arboga och över bron vid Kvicksund och hem igen på lite andra vägar.
Att ta med fika är obligatoriskt på våra utflykter. Det gick inte så bra idag. Jag äger ingen ståltermos längre kom vi på.
Den första jag ärvt av särbon var så bucklig att den inte höll tätt, den slängde vi. Jag fick ärva en annan, den höll inte värmen ens ett par timmar, den slängde vi också. Den tredje, som dottern äger och som har stått här i snart 8 år, stod inte här längre. Hon tog hem den för ungefär en månad sen........
Jag packade med två muffins och sa, att vi får köpa te och kaffe någonstans och smygäta våra goda muffins.
Första stopp blev i Strömsholm. Där har jag varit på mer än en kurs på den tiden jag var aktiv "Blå Stjärna". Vi åkte förbi infarten till slottet, där vi höll till på den tiden.
Lite längre fram fanns ett café och där stannade vi. De hade så gott fika, att det förutom våra muffins, tvunget fick bli varsin sak till att mumsa i sig.
Bredvid oss stod en stor minnessten som jag blev nyfiken på, den hade inskription och jag läste en hyllning till armehästen:
Nog såg jag några hästar här och där, vi var ju i Strömsholm och den "tåligaste" stod utanför sadelmakaren.
Vi satt en stund och jäste i solen och bara njöt, sen susade vi vidare.
Det blev ganska fort ett nytt stopp vid Kvicksundsbron (eller om den heter något annat). Där fanns en parkering och utkiksplats över vattnet och bron. Det var roligt att tåget kom precis då, så jag fick med ett fordon till.
Det var väldigt skönt att stå där och titta på båtarna och njuta i solen. Det kom fram en annan mc-kille och ville prata och han var jättetrevlig så vi blev stående ganska länge.
"Titta där", säger han rätt som det är. Precis nedanför våra fötter, fast utanför nätstaketet, ringlar en snok. Den gled förbi mitt framför oss och sen ner i slänten mot vattnet.
Medan vi hade tittat på snoken hade flera båtar samlats vid bron och det blev broöppning.
Först gick järnvägsbron upp................
................sedan den vanliga bron.
Fritt fram för alla segelbåtar med höga master. Det passerade sammanlagt 3 stycken medan vi stod där.
Så här fin hoj hade han vi kom i samspråk med. Han var rädd om sin motorcykel han!
På väg hem passerade vi MÄNGDER med liljekonvaljer.
Till slut stod jag inte ut att bara susa förbi dem, utan knackade särbon i ryggen så han skulle stanna. Jag ville plocka med mig lite hem.
Man såg inte marken för alla liljekonvaljeblad och det doftade himmelskt!
Min bukett som står nere på köksbordet nu och sprider god doft.
Förra söndagen........
........... som bl a fick mig att köpa ny kamera - mest pga av den omtalade bruna kärrhöken som visade sig som ett luddigt streck. Trots den totalt misslyckade bilden hade vi ändå en underbar söndagfm därnere i Rynningeviken. Det har inte blivit tid att skriva om den förrän nu.
Vi kom dit ganska tidigt på morgonen, för att vara vi alltså. Dvs klockan var inte ens 10.
Det var väldigt lite människor där, jag som trodde alla andra var så hurtiga och störtade upp i ottan för att lyssna på kvitter och försöka få syn på de små sångarna. Fel, hade jag.
Det fösta jag fick ögonen på var de nya dammarna för vattensalamandrarna - den större varianten.
Runt dessa dammar finns även "fångsthinkar", de står på utsidan ena perioden och på insidan den andra. (Salamandrarnas perioder alltså). Det är för att fånga upp dem som är på väg in eller ut och kunna räkna dem. Just nu minns jag inte exakt, för jag fick det förklarat för mig förra sommaren.
I alla fall kunde jag konstatera att hinkarna fanns, utplacerade med jämna mellanrum.
Vi gick vidare och det var strax efter det här som den underbara bruna kärrhöken flög över våra huvuden. Vi hade kikaren med oss och kunde se hela den pampiga fågeln.
Så här föreställde jag mig att jag fick med den, för precis så såg det ut, men det här är någon annans bild från nätet.
Tack för lånet!
Vi gick till Rävgången och jag fick syn på Daldockor. Vad söta de är!
Mitt på bron tittade jag ut över vattnet och kunde i fantasin känna mig som jag var i någon djungel någonstans.
Jag vill paddla kanot här! Det var det tydligen fler som ville - och som gjorde också. Fast de här två kom på Svartån dit även vi letat oss efter Rävgången.
Vi svängde av från stora stigen och gick iväg rätt ut i grönskan, på en ganska svampigt, fuktig stig. Det var vackrare uppåt än neråt Där var det mest gyttjigt!
Vi gick tills vi inte kom längre, för det blev slut land och bara vatten kvar. Lillån och Svartån möttes.
Det låg ett omkullblåst träd där, helt dött och avkapad från roten, ändå växte det upp nya skott från stammen där det låg.
Vi klafsade tillbaka till "civilisationen", jag dessutom med en sko som spruckit nästan 1 dm framme vid tån. Jag önskar någon hade filmat mig när jag hoppade som en gasell på stockar, stenar och gamla rötter för att ta mig tillbaka till fiket vid Naturens hus. Jag hade blivit lovad fika när vi kom tillbaka och jag var jättesugen.
Jag valde en stor latte (kaffe nu igen.....) och den mest gigantiska muffins jag någonsin sett.
29 kronor kostade den!
Det var när jag kom hem och la in bilderna i datorn som jag bestämde mig för att köpa en ny kamera. Muffinsen är helt okej, men det bruna kärrhöksstrecket raderade jag direkt!
Vi kom dit ganska tidigt på morgonen, för att vara vi alltså. Dvs klockan var inte ens 10.
Det var väldigt lite människor där, jag som trodde alla andra var så hurtiga och störtade upp i ottan för att lyssna på kvitter och försöka få syn på de små sångarna. Fel, hade jag.
Det fösta jag fick ögonen på var de nya dammarna för vattensalamandrarna - den större varianten.
Runt dessa dammar finns även "fångsthinkar", de står på utsidan ena perioden och på insidan den andra. (Salamandrarnas perioder alltså). Det är för att fånga upp dem som är på väg in eller ut och kunna räkna dem. Just nu minns jag inte exakt, för jag fick det förklarat för mig förra sommaren.
I alla fall kunde jag konstatera att hinkarna fanns, utplacerade med jämna mellanrum.
Vi gick vidare och det var strax efter det här som den underbara bruna kärrhöken flög över våra huvuden. Vi hade kikaren med oss och kunde se hela den pampiga fågeln.
Så här föreställde jag mig att jag fick med den, för precis så såg det ut, men det här är någon annans bild från nätet.
Tack för lånet!
Vi gick till Rävgången och jag fick syn på Daldockor. Vad söta de är!
Mitt på bron tittade jag ut över vattnet och kunde i fantasin känna mig som jag var i någon djungel någonstans.
Jag vill paddla kanot här! Det var det tydligen fler som ville - och som gjorde också. Fast de här två kom på Svartån dit även vi letat oss efter Rävgången.
Vi svängde av från stora stigen och gick iväg rätt ut i grönskan, på en ganska svampigt, fuktig stig. Det var vackrare uppåt än neråt Där var det mest gyttjigt!
Vi gick tills vi inte kom längre, för det blev slut land och bara vatten kvar. Lillån och Svartån möttes.
Det låg ett omkullblåst träd där, helt dött och avkapad från roten, ändå växte det upp nya skott från stammen där det låg.
Vi klafsade tillbaka till "civilisationen", jag dessutom med en sko som spruckit nästan 1 dm framme vid tån. Jag önskar någon hade filmat mig när jag hoppade som en gasell på stockar, stenar och gamla rötter för att ta mig tillbaka till fiket vid Naturens hus. Jag hade blivit lovad fika när vi kom tillbaka och jag var jättesugen.
Jag valde en stor latte (kaffe nu igen.....) och den mest gigantiska muffins jag någonsin sett.
29 kronor kostade den!
Det var när jag kom hem och la in bilderna i datorn som jag bestämde mig för att köpa en ny kamera. Muffinsen är helt okej, men det bruna kärrhöksstrecket raderade jag direkt!
Ägg
I många år, för ett antal år sen ,har min nästansyster Anna pratat om att hon har ett ställe på landet utanför Nora, där hon köper ägg. Man går in i ett litet hus, tar de ägg man vill ha och lägger pengarna i en låda. Så enkelt var det!
För mitt inre öga har jag målat upp detta scenario och inte riktigt begripit hur det gått till.
Numera, sen jag flyttat till de här breddgraderna, köper jag mina ägg på det stället. Det gäller det att hitta alla förmåner och bra möjligheter som finns i ens närområde.
Fingerboda med sina goda ägg är ett av dem.
Den här kartan med 30 nyvärpta lantägg, goda som bara den och underbara att baka på, kostar 55 kronor. Då är det näst största storleken på äggen.
Nu vet jag dessutom precis hur det går till och slipper undra över det.
Man går in i ett litet hus, tar de ägg man vill ha och lägger pengarna i en låda! Konstigare än så är det inte!
För mitt inre öga har jag målat upp detta scenario och inte riktigt begripit hur det gått till.
Numera, sen jag flyttat till de här breddgraderna, köper jag mina ägg på det stället. Det gäller det att hitta alla förmåner och bra möjligheter som finns i ens närområde.
Fingerboda med sina goda ägg är ett av dem.
Den här kartan med 30 nyvärpta lantägg, goda som bara den och underbara att baka på, kostar 55 kronor. Då är det näst största storleken på äggen.
Nu vet jag dessutom precis hur det går till och slipper undra över det.
Man går in i ett litet hus, tar de ägg man vill ha och lägger pengarna i en låda! Konstigare än så är det inte!
Kuriosa och veteranbilsmarknad
Vretstorps Folkets Park var dagens mål. Det var samlarföreningen Engelbrekt som hade utställning/mässa och det brukar de ha på Kristi Himmelsfärdsdag. Vi har varit där några gånger och tittat. Jag har en mycket god vän som är aktiv i föreningen och som brukar påminna mig om dagens begivenhet.
Med tanke på att särbon och jag inte alltid har samma intresseområden, passar den här dagen väldigt bra för oss.
Vi åkte motorcykel dit, för det har varit en härlig dag här i Närke. Det kostade 20 kronor i inträde/person och det kan man inte säga något om.
Våra vägar skildes direkt innanför grindarna, för där stod massor med gamla bilar. Jajaja, jag vet, det heter inte gamla bilar så där rakt av, det heter veteranbilar.
Jag gick upp i parken, för där fanns kuriosa- och antikmarknadsstånden och där träffade jag I, min gamla barndomskompis, som jag fortfarande umgås med då och då. Där stod även det här ekipaget och det tittade till och med jag lite närmare på.
Bilen var en Opel Kapitän från 1951. Det hade jag aldrig kunnat gissa, mest pga ointresse, men jag vet det, för det satt en lapp i fönstret på den. Jag medger dock gärna att den var fin att titta på.
Husvagnen däremot var väldigt läcker ..........
............och vilken otroligt praktisk anordning inuti.
På bilden av husvagnen ser man att det är som en låda under vagnen. Det är golvet som är nedsänkt för att man ska få full ståhöjd när man är parkerad. Till vänster om mattan är det lilla pentryt och hur bekvämt som helst att stå rak när man lagar mat eller kokar kaffe.
När jag sett mig nöjd på ekipaget gick jag runt och tittade vad som erbjöds till försäljning.
Här kommer ett urval från olika samlare/säljare som hoppades ha mindre med sig hem, än dit.
När jag kom tillbaka till ekipaget stod där en stor samling herrar och stirrade ner i motorn som ägaren startat. Samtliga med ett förnöjt småleende på läpparna. Tyvärr skingrade de lite på sig när jag halade upp kameran.
Vi köpte vårens billigaste fika och det var väldigt gott. 35 kronor för alltihopa. Två kaffe, macka med både ost, skinka och grönsaker samt en hembakad bulle.
Särbon köpte inget den här gången, han har fullt upp med sitt senaste köp från Tradera.
Det är över 200 "Teknik för alla" i lådan han ropade in häromdagen. Han är SALIG!
Med tanke på att särbon och jag inte alltid har samma intresseområden, passar den här dagen väldigt bra för oss.
Vi åkte motorcykel dit, för det har varit en härlig dag här i Närke. Det kostade 20 kronor i inträde/person och det kan man inte säga något om.
Våra vägar skildes direkt innanför grindarna, för där stod massor med gamla bilar. Jajaja, jag vet, det heter inte gamla bilar så där rakt av, det heter veteranbilar.
Jag gick upp i parken, för där fanns kuriosa- och antikmarknadsstånden och där träffade jag I, min gamla barndomskompis, som jag fortfarande umgås med då och då. Där stod även det här ekipaget och det tittade till och med jag lite närmare på.
Bilen var en Opel Kapitän från 1951. Det hade jag aldrig kunnat gissa, mest pga ointresse, men jag vet det, för det satt en lapp i fönstret på den. Jag medger dock gärna att den var fin att titta på.
Husvagnen däremot var väldigt läcker ..........
............och vilken otroligt praktisk anordning inuti.
På bilden av husvagnen ser man att det är som en låda under vagnen. Det är golvet som är nedsänkt för att man ska få full ståhöjd när man är parkerad. Till vänster om mattan är det lilla pentryt och hur bekvämt som helst att stå rak när man lagar mat eller kokar kaffe.
När jag sett mig nöjd på ekipaget gick jag runt och tittade vad som erbjöds till försäljning.
Här kommer ett urval från olika samlare/säljare som hoppades ha mindre med sig hem, än dit.
När jag kom tillbaka till ekipaget stod där en stor samling herrar och stirrade ner i motorn som ägaren startat. Samtliga med ett förnöjt småleende på läpparna. Tyvärr skingrade de lite på sig när jag halade upp kameran.
Vi köpte vårens billigaste fika och det var väldigt gott. 35 kronor för alltihopa. Två kaffe, macka med både ost, skinka och grönsaker samt en hembakad bulle.
Särbon köpte inget den här gången, han har fullt upp med sitt senaste köp från Tradera.
Det är över 200 "Teknik för alla" i lådan han ropade in häromdagen. Han är SALIG!
Det växer
Nu är det som hela naturen satt in sista vårspurten, för att visa sitt vackraste och bästa jag, innan sommaren gör sitt inträde på arenan.
Utanför mitt lilla skyddsrumsfönster i skolan står två otroligt vackra träd i full blom. Idag kom jag ihåg att ta med mig kameran och gick ut och fotograferade dem.
Hisnande vackert tycker i alla fall jag! Namnet någon??
Lite längre bort står ett annat träd som också blommar i rosa och där syns knappt ett enda blad, bara en enorm mängd vackra blommor.
Jag jobbar faktiskt i ett skyddsrum, det är helt perfekt när man som jag (som är musikterapeut) spelar piano hela dagarna, tillsammans med elever som spelar trumma. Jag behöver dessutom ha fritt från störande ljud utifrån och det enda som hörs in till mig ibland, är kopiatorn som står i rummet utanför.
I mitt förra rum hade jag inget fönster och inte ens något friskluftsintag, däremot ett bra utsug. Då var jag konstant trött och hade ofta huvudvärk. Jag satt dessutom väggi vägg med vaktmästaren som säkert var mäkta trött på vårt dunkande därinne och jag på hans hårdrockslyssnande under arbetet.
Efter jobbet åkte jag till särbon! Nu blir det snart rabarberpaj igen. MUMS!
Här kan man tala om att DET VÄXER så det knakar!
Gullvivorna som bara var ett par stycken förra året har också tagit krafttag!
Slutligen en titt på en del av tulpanerna som finns här och där i rabatten......
Här är det rådjuren som tagit krafttag! De har knipsat varenda tulpan utom en röd som har spräckliga blad och den sorten måste innehålla något äckligt, för den ratade de förra året också.
Såna här gånger är jag inte särskilt förtjust i rådjur, hur söta de än är!
Utanför mitt lilla skyddsrumsfönster i skolan står två otroligt vackra träd i full blom. Idag kom jag ihåg att ta med mig kameran och gick ut och fotograferade dem.
Hisnande vackert tycker i alla fall jag! Namnet någon??
Lite längre bort står ett annat träd som också blommar i rosa och där syns knappt ett enda blad, bara en enorm mängd vackra blommor.
Jag jobbar faktiskt i ett skyddsrum, det är helt perfekt när man som jag (som är musikterapeut) spelar piano hela dagarna, tillsammans med elever som spelar trumma. Jag behöver dessutom ha fritt från störande ljud utifrån och det enda som hörs in till mig ibland, är kopiatorn som står i rummet utanför.
I mitt förra rum hade jag inget fönster och inte ens något friskluftsintag, däremot ett bra utsug. Då var jag konstant trött och hade ofta huvudvärk. Jag satt dessutom väggi vägg med vaktmästaren som säkert var mäkta trött på vårt dunkande därinne och jag på hans hårdrockslyssnande under arbetet.
Efter jobbet åkte jag till särbon! Nu blir det snart rabarberpaj igen. MUMS!
Här kan man tala om att DET VÄXER så det knakar!
Gullvivorna som bara var ett par stycken förra året har också tagit krafttag!
Slutligen en titt på en del av tulpanerna som finns här och där i rabatten......
Här är det rådjuren som tagit krafttag! De har knipsat varenda tulpan utom en röd som har spräckliga blad och den sorten måste innehålla något äckligt, för den ratade de förra året också.
Såna här gånger är jag inte särskilt förtjust i rådjur, hur söta de än är!
Present
Idag fick jag en present av mig!
Droppen som fick bägaren att rinna över heter "Brun kärrhök".
Vi var ute i söndags, nere vid oset och lyssnade och tittade på fåglar. Då plötsligt svävar något stort, med stor vingbredd ovanför oss - brun kärrhök fick vi veta strax efter - och jag kastar fram kameran, zoomar och knäpper ett par bilder.
Nog förstod jag att det inte skulle bli så värst bra bilder, men att det bara skulle bli ett luddigt, brunt lite tjockare streck var bara för mycket. Besviken kände jag mig!
Som sagt!
Idag fick jag en present av mig och nu hoppas jag på lite bättre resultat framöver.
Den här lilla krabaten kan zooma 10 X, min andra bara 3 X .
Jag skriver om söndagsutflykten en annan dag, det finns lite fina bilder också att visa, dock inget brunt streck.
Droppen som fick bägaren att rinna över heter "Brun kärrhök".
Vi var ute i söndags, nere vid oset och lyssnade och tittade på fåglar. Då plötsligt svävar något stort, med stor vingbredd ovanför oss - brun kärrhök fick vi veta strax efter - och jag kastar fram kameran, zoomar och knäpper ett par bilder.
Nog förstod jag att det inte skulle bli så värst bra bilder, men att det bara skulle bli ett luddigt, brunt lite tjockare streck var bara för mycket. Besviken kände jag mig!
Som sagt!
Idag fick jag en present av mig och nu hoppas jag på lite bättre resultat framöver.
Den här lilla krabaten kan zooma 10 X, min andra bara 3 X .
Jag skriver om söndagsutflykten en annan dag, det finns lite fina bilder också att visa, dock inget brunt streck.
Fin vägg
Vi var nere och gick på stan, jag råkade (hmmm) ha kameran med mig och var bara tvungen att fotografera en fin vägg som vi gick förbi.
Det är roligt att de (vilka de och dom nu är, som man så ofta säger), bryr sig och smyckar ut fasader o dyl lite extra. Det ovanliga piggar upp och jag går i alla fall vidare med ett småleende på läpparna.
I fortsättningen ska jag göra som i den kända psalmen när jag är ute och spankulerar: "Lyfta ögat mot himmelen".
Det finns säkert fler fina målningar på andra väggar som jag missat för att jag inte tittat tillräckligt högt.
I huset under SVEA MARGARIN ligger Örebros lilla ostbutik, den enda i sitt slag än så länge.
Vill man inte riskera att man hamnar fel ute på landsbygden, när man letar efter ost, kan man med fördel ta bussen ner till Järntorget och gå hit istället.
Premiär
Jag har skördat. I min trädgård frodas rabarber och gräslök, det är ganska lagom tycker jag. Lättskött!
Sen har jag någon örtkrydda också, som jag fortfarande efter 8 år inte vet vad det är, men den har vackra små lila blommor. Den har jag inte skördat hittills.
Idag har jag gjort årets första rabarberpaj till efterrätt. Den smakar alltid himmelskt. Får man dessutom iskall vaniljvisp till den ljumma pajen är det hela fullbordat!
Som vanligt när jag lagar mat, gjorde jag till ungefär 8 personer. Jag fick gå över till "världens bästa granne" med en stor tallrik full och resten av vaniljvispen. Hon sa att det skulle räcka i tre dagar åt henne.
Sen har jag någon örtkrydda också, som jag fortfarande efter 8 år inte vet vad det är, men den har vackra små lila blommor. Den har jag inte skördat hittills.
Idag har jag gjort årets första rabarberpaj till efterrätt. Den smakar alltid himmelskt. Får man dessutom iskall vaniljvisp till den ljumma pajen är det hela fullbordat!
Som vanligt när jag lagar mat, gjorde jag till ungefär 8 personer. Jag fick gå över till "världens bästa granne" med en stor tallrik full och resten av vaniljvispen. Hon sa att det skulle räcka i tre dagar åt henne.
Herrfallsäng
Här kommer terapistunden efter att ha varit vilse i Närke på eftermiddagen!
Särbon kom som tidigare nämnt, med motorcykel och vackert väder. Jag var helt slut efter resan till ostbutiken och hasade omkring här hemma som Hamlets faders vålnad och orkade just ingenting!!!
När klockan nästan är 18.00 säger han: "Ska vi ta vara på det fina vädret och ta en tur med motorcykeln?"
Det kändes som jag inte skulle orka göra nånting alls, men ändå svarar jag att det skulle vara skönt och en stund senare susar vi iväg söderut på motorvägen.
Målet var Herrfallsäng.
Det är ett naturreservat utanför Hallsberg, Området avsattes som reservat 1973, men en mindre del omfattande bl a slåtterängen fridlystes redan 1934. Det är otroligt vackert på våren och väldigt gott om blommor, bl a gullvivor.
Jag minns att vi cyklade dit med skolan när jag var ganska liten. Längst bort från parkeringen fanns det ett träd (kanske en ek?) med hål i, som vi naturligtvis testade att krypa in i som små.
Detta berättade jag för särbon, men med tanke på eftermiddagens irrfärder såg jag på honom att han inte trodde så värst på mig.
Tänk er min triumf, när vi i tunga mc-kläder lufsat igenom hela hagen och kommer fram till andra änden. Vad står där?????
Han medgav att han varit lite skeptisk till mina minnen, men när man är gammal minns man ju det som hände för längesen, så vad är det för sak att komma ihåg ett träd från barndomen?
Vad jag inte minns är att det fanns så gott om Kungsängsliljor. De lila är så härliga, för de ser rutiga ut.
Naturreservat eller ej, almsjukan kommer ändå!
Jag tycker det är tråkigt när träd dör, men fortfarande är de vackra i sin avskalade skepnad!
En gigantisk vril som vi "mötte" på tillbakavägen till parkeringen var också ganska fascinerande.
Efter denna vandring i stilla, vacker miljö var jag åter harmonisk inombords, tack min älskling!
Särbon kom som tidigare nämnt, med motorcykel och vackert väder. Jag var helt slut efter resan till ostbutiken och hasade omkring här hemma som Hamlets faders vålnad och orkade just ingenting!!!
När klockan nästan är 18.00 säger han: "Ska vi ta vara på det fina vädret och ta en tur med motorcykeln?"
Det kändes som jag inte skulle orka göra nånting alls, men ändå svarar jag att det skulle vara skönt och en stund senare susar vi iväg söderut på motorvägen.
Målet var Herrfallsäng.
Det är ett naturreservat utanför Hallsberg, Området avsattes som reservat 1973, men en mindre del omfattande bl a slåtterängen fridlystes redan 1934. Det är otroligt vackert på våren och väldigt gott om blommor, bl a gullvivor.
Jag minns att vi cyklade dit med skolan när jag var ganska liten. Längst bort från parkeringen fanns det ett träd (kanske en ek?) med hål i, som vi naturligtvis testade att krypa in i som små.
Detta berättade jag för särbon, men med tanke på eftermiddagens irrfärder såg jag på honom att han inte trodde så värst på mig.
Tänk er min triumf, när vi i tunga mc-kläder lufsat igenom hela hagen och kommer fram till andra änden. Vad står där?????
Han medgav att han varit lite skeptisk till mina minnen, men när man är gammal minns man ju det som hände för längesen, så vad är det för sak att komma ihåg ett träd från barndomen?
Vad jag inte minns är att det fanns så gott om Kungsängsliljor. De lila är så härliga, för de ser rutiga ut.
Naturreservat eller ej, almsjukan kommer ändå!
Jag tycker det är tråkigt när träd dör, men fortfarande är de vackra i sin avskalade skepnad!
En gigantisk vril som vi "mötte" på tillbakavägen till parkeringen var också ganska fascinerande.
Efter denna vandring i stilla, vacker miljö var jag åter harmonisk inombords, tack min älskling!
Vilse i pannkakan och knäck i hjärnan!
Igår kom särbon glad och nöjd på motorcykeln, det betyder att vi hade vackert väder.
Själv hade jag haft en helvetisk eftermiddag enbart p g a min brist på lokalsinne.
Jag skulle åka till Ostbiten i Granhammar en bit utanför stan (stan = Örebro) och köpa en ätbar,delikat present till vår körledare.
Jag har varit där oräkneliga gånger, men sen sist jag var där har det byggts en motorväg mot Karlskoga. I och med det var det kört för min del.
JAG KÖRDE VILSE!!!!!!!!!!
Jag susade fram som den värsta rallyförare och svängde av när det stod Fjugesta/Vintrosa. Granhammar ligger inte så långt därifrån.
Först svängde jag mot Fjugesta, sen kom jag på att det låg efter Granhammar, vände och åkte till Vintrosa. Där lyckades jag köra, så jag först kom ut ur samhället, vände och denna gång hamnade jag på en återvändsgata där det blev grusväg, vände igen och bestämde mig för att trots allt åka mot Fjugesta. Därifrån visste jag att jag skulle hitta rätt väg.
PYTTSAN ! ! ! ! !
Nu har jag lyckats med det som nog ingen lyckats med före mig - att köra vilse i Fjugesta.
När jag irrade runt där som värst ringde den räddande ängeln - min käre särbo. Jag förklarade mitt dilemma och han kunde raskt lokalisera var jag befann mig. Det var nån gummiverkstad med en massa däck på ena sidan och skolan på den andra, då visste han rätta vägen.
Jag susade iväg igen, men kände inte riktigt igen mig. Hade jag verkligen åkt på den där vägen tidigare? Jag stannade, ringde honom och försökte förklara var jag befann mig. Det var nog lite fel på min beskrivning, för han sa att det var fel.
Tillbaka in till Fjugesta och leta upp skolan igen. Han var kvar i luren och lotsade mig framåt. Jag följde noggrannt hans anvisningar, men det enda det ledde till var att jag körde i en fyrkant och kom tillbaka där jag startat. Då bröt jag ihop. Jag fick ett totalt sammanbrott och uppmanades av den levande GPS.n i andra änden att åka in till kanten och lugna ner mig lite, för jag var så förkrossad att jag grät, samtidigt som jag var ursinnig på mig själv.
Jag snöt mig och sedan började vi om en gång till och jag kom till slut ut ur Fjugesta och upptäcker, med särbon lugnt talande i mitt öra, att jag befinner mig på samma väg som tidigare. Den jag inte kände igen.
Han fick vara kvar där i telefonen och tala lugnt till mig tills han övertygade mig om, att det jag beskrev efter vägen, kände han igen och att det var rätt! Då först vågade jag avsluta samtalet.
Jag körde ett tag till, sen kom skylten som sa: Granhammar 3. Då ringde jag upp honom och lugnade ner honom att jag äntligen visste var jag var.
Han undrade lite försynt om jag hittade hem när jag handlat och det visste jag att jag skulle göra. Jag hade nämligen bestämt mig för att bojkotta den nya, fina motorvägen och då gick det finfinemang.
Nästa gång jag skriver ska jag berätta hur han teraperade mig så att jag återfick lugnet i mitt liv igen! Det handlar om motorcykel och vackert väder!
Själv hade jag haft en helvetisk eftermiddag enbart p g a min brist på lokalsinne.
Jag skulle åka till Ostbiten i Granhammar en bit utanför stan (stan = Örebro) och köpa en ätbar,delikat present till vår körledare.
Jag har varit där oräkneliga gånger, men sen sist jag var där har det byggts en motorväg mot Karlskoga. I och med det var det kört för min del.
JAG KÖRDE VILSE!!!!!!!!!!
Jag susade fram som den värsta rallyförare och svängde av när det stod Fjugesta/Vintrosa. Granhammar ligger inte så långt därifrån.
Först svängde jag mot Fjugesta, sen kom jag på att det låg efter Granhammar, vände och åkte till Vintrosa. Där lyckades jag köra, så jag först kom ut ur samhället, vände och denna gång hamnade jag på en återvändsgata där det blev grusväg, vände igen och bestämde mig för att trots allt åka mot Fjugesta. Därifrån visste jag att jag skulle hitta rätt väg.
PYTTSAN ! ! ! ! !
Nu har jag lyckats med det som nog ingen lyckats med före mig - att köra vilse i Fjugesta.
När jag irrade runt där som värst ringde den räddande ängeln - min käre särbo. Jag förklarade mitt dilemma och han kunde raskt lokalisera var jag befann mig. Det var nån gummiverkstad med en massa däck på ena sidan och skolan på den andra, då visste han rätta vägen.
Jag susade iväg igen, men kände inte riktigt igen mig. Hade jag verkligen åkt på den där vägen tidigare? Jag stannade, ringde honom och försökte förklara var jag befann mig. Det var nog lite fel på min beskrivning, för han sa att det var fel.
Tillbaka in till Fjugesta och leta upp skolan igen. Han var kvar i luren och lotsade mig framåt. Jag följde noggrannt hans anvisningar, men det enda det ledde till var att jag körde i en fyrkant och kom tillbaka där jag startat. Då bröt jag ihop. Jag fick ett totalt sammanbrott och uppmanades av den levande GPS.n i andra änden att åka in till kanten och lugna ner mig lite, för jag var så förkrossad att jag grät, samtidigt som jag var ursinnig på mig själv.
Jag snöt mig och sedan började vi om en gång till och jag kom till slut ut ur Fjugesta och upptäcker, med särbon lugnt talande i mitt öra, att jag befinner mig på samma väg som tidigare. Den jag inte kände igen.
Han fick vara kvar där i telefonen och tala lugnt till mig tills han övertygade mig om, att det jag beskrev efter vägen, kände han igen och att det var rätt! Då först vågade jag avsluta samtalet.
Jag körde ett tag till, sen kom skylten som sa: Granhammar 3. Då ringde jag upp honom och lugnade ner honom att jag äntligen visste var jag var.
Han undrade lite försynt om jag hittade hem när jag handlat och det visste jag att jag skulle göra. Jag hade nämligen bestämt mig för att bojkotta den nya, fina motorvägen och då gick det finfinemang.
Nästa gång jag skriver ska jag berätta hur han teraperade mig så att jag återfick lugnet i mitt liv igen! Det handlar om motorcykel och vackert väder!
