Igår var det dags igen
Vi var ute och rörde oss i omgivningarna igår - jag och särbon alltså.
Det hade blivit dags för nummer 6 i ordningen.
Man kan lugnt säga att våra behov av klockor är mättade för längesen. Tänk den dagen vi inte är särbos länger, utan sambos.............
Hur många har vi då? OJOJOJ!
Nu var det i alla fall dags, för det har nog blivit ett slags beroende har jag börjat förstå. Min kära svärmor S har en gammal klocka efter sin far och där är verket helt omöjligt att laga. Det är en liten väggklocka och såna är lite svåra att få tag på. Själva fodralet är nog inte mer är cirka 3 dm högt.
Nu fyller S år om drygt 2 veckor och särbon har jagat runt på nätet ett tag efter ett litet ur, då han har förstått att hon så gärna vill att hennes klocka ska få liv igen. Förra veckan blev det napp nere i Mjölby och igår var vi som sagt iväg och köpte klocka! (Åsa, jag förstår att du ler.)
Jag var med in till säljaren och nu måste jag bara visa lite interiörbilder från den största samlare jag träffat på. Han har gett sin tillåtelse.
Han var både uppköpare och säljare, åkte runt på div. antikmarnader o dyl.
Han bodde i 1 rum och kök och det var olika teman överallt beroende på var man tittade.
Hallen hade marint tema.
De två följande bilderna är till höger om och ovanför hallspegeln
Dörrarna in till badrum och garderob
Inne i rummet hade han tusen prylar, en del var på väg till försäljning och en del var hans privata samling.
I ena hörnet hade han sin andliga avdelning.
På väg ut ur lägenheten ändrades det marina till jakt och vapen och här är ett exempel.
Avslutningsvis när man gick, eller inledningsvis när man kom, kunde man stänka på sig lite vigvatten från Madonnan innanför dörren. Hon kom visst från Kroatien.
Idag har klockan fått sin första genomgång och rengöring, här är den dock på väg ut till bilen, i ett stadigt grepp, för hemfärd. Här ser man också hur liten och nätt den är.
Det hade blivit dags för nummer 6 i ordningen.
Man kan lugnt säga att våra behov av klockor är mättade för längesen. Tänk den dagen vi inte är särbos länger, utan sambos.............
Hur många har vi då? OJOJOJ!
Nu var det i alla fall dags, för det har nog blivit ett slags beroende har jag börjat förstå. Min kära svärmor S har en gammal klocka efter sin far och där är verket helt omöjligt att laga. Det är en liten väggklocka och såna är lite svåra att få tag på. Själva fodralet är nog inte mer är cirka 3 dm högt.
Nu fyller S år om drygt 2 veckor och särbon har jagat runt på nätet ett tag efter ett litet ur, då han har förstått att hon så gärna vill att hennes klocka ska få liv igen. Förra veckan blev det napp nere i Mjölby och igår var vi som sagt iväg och köpte klocka! (Åsa, jag förstår att du ler.)
Jag var med in till säljaren och nu måste jag bara visa lite interiörbilder från den största samlare jag träffat på. Han har gett sin tillåtelse.
Han var både uppköpare och säljare, åkte runt på div. antikmarnader o dyl.
Han bodde i 1 rum och kök och det var olika teman överallt beroende på var man tittade.
Hallen hade marint tema.
De två följande bilderna är till höger om och ovanför hallspegeln
Dörrarna in till badrum och garderob
Inne i rummet hade han tusen prylar, en del var på väg till försäljning och en del var hans privata samling.
I ena hörnet hade han sin andliga avdelning.
På väg ut ur lägenheten ändrades det marina till jakt och vapen och här är ett exempel.
Avslutningsvis när man gick, eller inledningsvis när man kom, kunde man stänka på sig lite vigvatten från Madonnan innanför dörren. Hon kom visst från Kroatien.
Idag har klockan fått sin första genomgång och rengöring, här är den dock på väg ut till bilen, i ett stadigt grepp, för hemfärd. Här ser man också hur liten och nätt den är.
Inte många ord
FÖRE
EFTER
Styrelsen är säkert 100 % nöjda med sin insats!
Broarna runt
Visst låter det romantiskt, med en promenad broarna runt. Jag känner spontant Rialtobron i Venedig, träbron i Umeå, Karlsbron i Prag osv osv.
Verkligheten är nånting helt annat. Det handlar om ett par broar över motorvägen i Örebro. Så var den illusionen lika spräckt som en kraschad ispöl.
När vi inte har någon inspiration alls brukar det bli en repa broarna runt.
Annars kan våra promenadstråk variera nästan i det oändliga. Vi går och går och går, svänger höger här och så rakt fram, sen höger igen, för att omedelbart efter ta till vänster.
Det är hus överallt, mest lite äldre och de är roliga att titta på. Trädgårdarna är oftast lite större än dagens tomter, förutsatt att det inte sålt av hälften eller mer, för att tjäna lite extra och det är lika förtätat som en kåkstad i Jakarta.
I det läget kan husen ha nummer 25 A, 25 B och 25 C och stå på samma tomt som i början var tänkt för ett ensamt hus.
Vi hamnade nästan broarna runt på senaste promenaden, det var igår eftermiddag och då var vädret milt och vackert. Inte alls som idag när det blåste iskallt som om Sibirien låg strax bortom Närkes Kil.
Särbon, som för tillfället är sambon några dagar, och jag tog en runda efter vi hade druckit gott kokkaffe. Det piggade tydligen upp honom så rejält att när jag svängde av mot bron, för att gå hem igen efter 40 minuter bland husen, så fortsatte han till nästa bro. Han behvöde mer motion tyckte han och jag kände mig nöjd.
Då stannade jag och tog en bild på en tynande solnedgång. Jag var glad att det var en sol där som höll på att gå ner. Den är på gång kändes det som, snart är den här och är varm och härlig.
Vintern håller på att släppa greppet, även om den tar till tjuvtrick som att blåsa från "Sibirien" kvällen efter en sån fin dag.
Våra små bevingade vänner har också lite smått och gott hängande kvar i träden. Den här talgbollen ser gigantisk ut, men det är bara en illusion. Det är en alldeles vanlig en.
Bäst de skyndar sig att äta, innan den smälter ned.
Det går fort nu ! ! ! !
Verkligheten är nånting helt annat. Det handlar om ett par broar över motorvägen i Örebro. Så var den illusionen lika spräckt som en kraschad ispöl.
När vi inte har någon inspiration alls brukar det bli en repa broarna runt.
Annars kan våra promenadstråk variera nästan i det oändliga. Vi går och går och går, svänger höger här och så rakt fram, sen höger igen, för att omedelbart efter ta till vänster.
Det är hus överallt, mest lite äldre och de är roliga att titta på. Trädgårdarna är oftast lite större än dagens tomter, förutsatt att det inte sålt av hälften eller mer, för att tjäna lite extra och det är lika förtätat som en kåkstad i Jakarta.
I det läget kan husen ha nummer 25 A, 25 B och 25 C och stå på samma tomt som i början var tänkt för ett ensamt hus.
Vi hamnade nästan broarna runt på senaste promenaden, det var igår eftermiddag och då var vädret milt och vackert. Inte alls som idag när det blåste iskallt som om Sibirien låg strax bortom Närkes Kil.
Särbon, som för tillfället är sambon några dagar, och jag tog en runda efter vi hade druckit gott kokkaffe. Det piggade tydligen upp honom så rejält att när jag svängde av mot bron, för att gå hem igen efter 40 minuter bland husen, så fortsatte han till nästa bro. Han behvöde mer motion tyckte han och jag kände mig nöjd.
Då stannade jag och tog en bild på en tynande solnedgång. Jag var glad att det var en sol där som höll på att gå ner. Den är på gång kändes det som, snart är den här och är varm och härlig.
Vintern håller på att släppa greppet, även om den tar till tjuvtrick som att blåsa från "Sibirien" kvällen efter en sån fin dag.
Våra små bevingade vänner har också lite smått och gott hängande kvar i träden. Den här talgbollen ser gigantisk ut, men det är bara en illusion. Det är en alldeles vanlig en.
Bäst de skyndar sig att äta, innan den smälter ned.
Det går fort nu ! ! ! !
Föreningen Antivackraträd har gjort sitt!!!
Nu är det gjort!
Ingen vackert blommande kastanj till våren och ingen risk att prickas i skallen av vackra, fallande kastanjer till hösten.
Inga sköna, bruna, lena, levande kulor i fickorna, plockade på väg till bilen på höstmorgnarna.
Idag när jag kom hem från skolan, "hemma på min gata i stan" fick jag se detta !
USCH, vad ledsen jag blev!
Två hurtiga män håller på och massakrerar "MIN" älskade kastanj. Dessutom ler de emot mig när jag närmar mig.
Jag gick fram till den ena och sa några väl valda ord gällande vackra, levande träd osv. Att jag skulle ha stått fastkedjad där om jag bara hade vetat om att de skulle komma. Att jag tyckte det var helt förskräckligt det de höll på med.
Han bara skrattade och tyckte att jag var årets fjanttant, det såg jag på honom. Jag gick närmare och ser den här djävulska trädmördartingesten. De kunde inte ens såga ner trädet med lite mänsklig värdighet.
Som om inte det var nog, när jag kom tillräckligt nära heter det förskräckliga redskapet...........
JAG VILL FLYTTA DIT DÄR KASTANJERNA FÅR BLOMMA OCH LEVA !
Det var ju jag som skulle stått där och kramat, inte den här gula plåtmanicken "TRÄDMÖRDAREN".
Ingen vackert blommande kastanj till våren och ingen risk att prickas i skallen av vackra, fallande kastanjer till hösten.
Inga sköna, bruna, lena, levande kulor i fickorna, plockade på väg till bilen på höstmorgnarna.
Idag när jag kom hem från skolan, "hemma på min gata i stan" fick jag se detta !
USCH, vad ledsen jag blev!
Två hurtiga män håller på och massakrerar "MIN" älskade kastanj. Dessutom ler de emot mig när jag närmar mig.
Jag gick fram till den ena och sa några väl valda ord gällande vackra, levande träd osv. Att jag skulle ha stått fastkedjad där om jag bara hade vetat om att de skulle komma. Att jag tyckte det var helt förskräckligt det de höll på med.
Han bara skrattade och tyckte att jag var årets fjanttant, det såg jag på honom. Jag gick närmare och ser den här djävulska trädmördartingesten. De kunde inte ens såga ner trädet med lite mänsklig värdighet.
Som om inte det var nog, när jag kom tillräckligt nära heter det förskräckliga redskapet...........
JAG VILL FLYTTA DIT DÄR KASTANJERNA FÅR BLOMMA OCH LEVA !
Det var ju jag som skulle stått där och kramat, inte den här gula plåtmanicken "TRÄDMÖRDAREN".
Dysfunktionell... det är jag det!
TJATIGT BLIR DET NU!
Förvåren har gett sig iväg till förmån för Kung Bore den lede! Jag vill inte vara med om det här nu igen, men vad gör man? Jag bor ju här och inte kan jag gå i ide, för jag är en människa.
När jag var liten hade vi en sagobok om en björn som vaknade och trodde att han var en människa. Han fick arbete i nån fabrik minns jag, det var en bok jag kunde läsa om och om igen.
Tänk om jag är en björn som inte ska vara vaken nu????
Det är inte bara det att jag inte står ut med vinter och snö och när det ser ut så här på himlen..... Den är helt grå och fullpackad med snö som ska ner. Jag blir totalt dysfunktionell också. 
På baksidan är det ännu värre, för det ligger på åt det hållet och gissa om flingorna är gigantiska (och blöta dessutom). ISCH och USCH!!!! 
Alla vita fläckar är snöflingor och det är inte så många som syns, som det verkliga antalet, som faller oavbrutet. Men det är stort av min lilla kamera att ha fått med någon överhuvudtaget.
Sen till tillståndet, förutom depression light, som drabbar mig när vädret bråkar med mig. Som sagt, jag blir dysfunktionell.
Här syns resterna av min favorittelefon. Jag utgår från att det numera är rester av en telefon, inte en fungerande telefon.
Den ligger på elementet efter ett kraftigt dopp i varmt diskvatten. Det bubblade fint i den när jag fiskade upp den och nästansystern som var i andra änden drunknade sånär. Jag skakade den länge innan den hamnade där på elementet.
Så här gick det till : Jag bara höll i den och hade just börjat prata med systern, passerade diskhon som var nyfylld och i nästa sekund låg min bästa telefon dränkt därnere i skummet och hetvattnet.
Jag vet inte vad som händer med mig, det bara händer. Saker flyger ur min hand/mina händer. Möbler hoppar på mina tår eller lår när jag passerar, stolar landar med en duns på mina fötter, jag ramlar omkull på släta golv osv osv.
Det här var värre än det kilo makaroner jag hävde ut över köksgolvet förra helgen. De hamnade i soporna sen, men jag vill ju ha min telefon kvar.
Vinterdysfunktionell. Dagens nya ord!
Vasaloppet
Himmel vad sportiga vi är idag.
Vasaloppet pågår för fullt och vi är med.
Ja, vi och vi........ och med och med.........? (Vårt lopp är inte så fysiskt krävande, om man säger så).
Vi var med vid starten, men sen dess är jag sporadisk gäst därnere i TV-soffan. Det är liksom lite enahanda trots de olika varianterna som visas i rutan.
En grönklädd norrman i täten, en rödklädd svensk i täten, en flåsande TV-reporter i hälarna på dem som ligger först, en hurtig kvinna som åker med sina studentkamrater som ett projektarbete, en helskäggig man, med skägget fulllt med istappar. Honom zoomade de in i närbild och jag som är lite äckelmagad undrade för mig själv vad det var mer än kondens från andningen, som frusit fast som långa istappar i det där skägget. HUVA!
Jag passade på att visa min husliga sida också. Den visar sig ofta, men ytterst sällan på morgnarna. Då är jag inte så väldigt pigg och närvarande, utan låter mig gärna bjudas till dukat frukostbord både lördag och söndag.
Jag överraskade min kära särbo som låg i soffan med de mentala skidorna på och stakade allt vad han orkade mot spurtpriset i Evertsberg.
Han blev minst sagt häpen när jag stod där i dörröppningen med hela söndagsfrukosten på en bricka.
Det smakar alltid bra att äta utomhus......,. ja, ja, man får ta fantasin till hjälp, men det kan man väl göra. Vi satt länge och njöt, smulade på "äkta mattan", men för säkerhetsskull hade jag lagt ut en tidning för ev. spill från ägget som idag var mer än löskokt. Ägg är inte min starkaste sida när det gäller matlagning. Hårdkoka kan jag, men de lösare varianterna är betydligt svårare.
Nästansystern vet om mitt problem med det där och vi har fått en utmärkt tingest i julklapp. En oval plastklump från Clas Ohlsson som talar om när ägget har rätt konsistens.
Hur enkelt som helst, men jag lyckades ändå fiska upp ägget för tidigt, t o m vitan var lös och det är nästan äckligare än istappar i skägget! Bortsett från det var det en superb söndagsfrukost i skidspåret.
Nu måste jag ta på mig löparskidorna igen och vara med i när "vi" går i mål!
Vasaloppet pågår för fullt och vi är med.
Ja, vi och vi........ och med och med.........? (Vårt lopp är inte så fysiskt krävande, om man säger så).
Vi var med vid starten, men sen dess är jag sporadisk gäst därnere i TV-soffan. Det är liksom lite enahanda trots de olika varianterna som visas i rutan.
En grönklädd norrman i täten, en rödklädd svensk i täten, en flåsande TV-reporter i hälarna på dem som ligger först, en hurtig kvinna som åker med sina studentkamrater som ett projektarbete, en helskäggig man, med skägget fulllt med istappar. Honom zoomade de in i närbild och jag som är lite äckelmagad undrade för mig själv vad det var mer än kondens från andningen, som frusit fast som långa istappar i det där skägget. HUVA!
Jag passade på att visa min husliga sida också. Den visar sig ofta, men ytterst sällan på morgnarna. Då är jag inte så väldigt pigg och närvarande, utan låter mig gärna bjudas till dukat frukostbord både lördag och söndag.
Jag överraskade min kära särbo som låg i soffan med de mentala skidorna på och stakade allt vad han orkade mot spurtpriset i Evertsberg.
Han blev minst sagt häpen när jag stod där i dörröppningen med hela söndagsfrukosten på en bricka.
Det smakar alltid bra att äta utomhus......,. ja, ja, man får ta fantasin till hjälp, men det kan man väl göra. Vi satt länge och njöt, smulade på "äkta mattan", men för säkerhetsskull hade jag lagt ut en tidning för ev. spill från ägget som idag var mer än löskokt. Ägg är inte min starkaste sida när det gäller matlagning. Hårdkoka kan jag, men de lösare varianterna är betydligt svårare.
Nästansystern vet om mitt problem med det där och vi har fått en utmärkt tingest i julklapp. En oval plastklump från Clas Ohlsson som talar om när ägget har rätt konsistens.
Hur enkelt som helst, men jag lyckades ändå fiska upp ägget för tidigt, t o m vitan var lös och det är nästan äckligare än istappar i skägget! Bortsett från det var det en superb söndagsfrukost i skidspåret.
Nu måste jag ta på mig löparskidorna igen och vara med i när "vi" går i mål!
Förvåren är här
Nu tror jag att särbon snart kan få rätt om han dristar sig till att prata om förvår igen. I alla fall här i Örebro.
Jag är fortfarande kraftigt förkyld, men idag rinner det inte rakt ut ur näsan när jag står upp, så jag har kunnat gå omkring i huset i upprätt ställning utan att vara 100% laddad med pappersnäsdukar.
När jag då kom till hallen och solen lyste in insåg jag raskt varför jag inte har något emot skuggiga dagar. Det var nämligen förskräckligt mycket sten och grus i min hall.
Jag tycker självklart om solen och allt vad det medför när den behagar visa sig. Där är jag är inte anti på något vis, även om jag inte ligger och pressar soliga dagar, utan hävdar att "Pale is beautiful".
Solen är varm, jag avskyr att frysa, behöver jag skriva mer?
Hallen var inte så fräsch. Trots mitt usla tillstånd rev jag fram snabeldraken och körde runt ett tag på hela nedervåningen. I lillhallen tog jag t o m ut mattorna och skakade av och vad ser jag då?
Jo, detta som får mig att skriva rubriker såsom: "Förvåren är här".
Titta sjäv!
Detta är min lilla rabatt på framsidan. De murkna löven hoppas jag att maskarna drar med sig ner i jorden när de vaknar, annars får jag väl plocka bort dem själv. Det var dock inte de bruna bladen som gjorde mig så glad, självklart inte. Här kommer det krokus och annat trevligt framöver.
Lite längre in mitt i vintergrönan stack en annan liten klunga upp sina ljusgröna små spetsar.
Rätt så skön dag, den här allra sista, i vintermånaden februari.
Jag är fortfarande kraftigt förkyld, men idag rinner det inte rakt ut ur näsan när jag står upp, så jag har kunnat gå omkring i huset i upprätt ställning utan att vara 100% laddad med pappersnäsdukar.
När jag då kom till hallen och solen lyste in insåg jag raskt varför jag inte har något emot skuggiga dagar. Det var nämligen förskräckligt mycket sten och grus i min hall.
Jag tycker självklart om solen och allt vad det medför när den behagar visa sig. Där är jag är inte anti på något vis, även om jag inte ligger och pressar soliga dagar, utan hävdar att "Pale is beautiful".
Solen är varm, jag avskyr att frysa, behöver jag skriva mer?
Hallen var inte så fräsch. Trots mitt usla tillstånd rev jag fram snabeldraken och körde runt ett tag på hela nedervåningen. I lillhallen tog jag t o m ut mattorna och skakade av och vad ser jag då?
Jo, detta som får mig att skriva rubriker såsom: "Förvåren är här".
Titta sjäv!
Detta är min lilla rabatt på framsidan. De murkna löven hoppas jag att maskarna drar med sig ner i jorden när de vaknar, annars får jag väl plocka bort dem själv. Det var dock inte de bruna bladen som gjorde mig så glad, självklart inte. Här kommer det krokus och annat trevligt framöver.
Lite längre in mitt i vintergrönan stack en annan liten klunga upp sina ljusgröna små spetsar.
Rätt så skön dag, den här allra sista, i vintermånaden februari.
Svar på terror från Åsa......
...... som inte har någon blogg än!
Åsa om Terror från dotter och hennes syster:
Åsa om Terror från dotter och hennes syster:
Klart jag antar utmaningen mitt i brödbak och Let´s dance....
Jag har ju inte den lättaste bokstaven men gör ett tappert försök...
1. Vad heter du?: Åsa
2. Ett ord på fyra bokstäver: Åter
3. Flicknamn: Åse
4. Pojknamn: Åke
5. Yrke: Ångmaskinist
6. Färg: Åskgul
7. Klädesplagg: Åtsmitande jeans
8. Mat: Ålsoppa
9. Sak i badrummet: Ånga
10. Plats/stad: Åmål
11. En orsak att vara sen: Åtrå ;-)
12. Något man skriker: Åh fy faaaan
13. Film: Åskbollen
14. Något man dricker: Åbro
15. Band: Ådahl
16. Djur: Åsna
17. Gatunamn: Ågatan
19. Sång: Å jänta å ja
Hur tycker du jag klarade mig???
Det må jag då säga, jag är IMPONERAD! Jag tyckte verkligen synd om dig Åsa som börjar på Å, men du är en klar begåvning på fler områden än de jag hittills upptäckt! BRA JOBBAT!
Hälsoläget här i huset är ungefär som igår, fast idag är jag matt och trött också. Jag antar att jag tillfrisknar så pass att jag inte behöver vara hemma nästa vecka.
Kastanjen ute vid lilla parkeringen ska visst tas bort idag. Jag är starkt emot det, men vad hjälper det. Jag går väl ut och tar ett kort på stubben sen och lägger in.
Trist är det att de tar bort friska träd, för att någon får en rotknöl under asfalten där de går och en annan lite nektar på bilen under en begränsad tid. Vi har fri parkering på gatan, men det är väl för jobbigt? Har man betalat 50 kronor för sin plats ska man inte behöva stå på gatan.........SUCK!
Terror från dotter och hennes syster
Det här har jag fått som utmaning från min lilla dotter, som fått det från sin syster.
Hon skriver att det kommer att ta tid att förlåta systern, för det var inte alls lätt!
Jag testar och ser om jag kan tänka mig att förlåta dotra!
Regler:
Det här är svårare än du tror! Kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och berätta det för dom. Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord! Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt, får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar! Lycka till!
1. Vad heter du?: Susanne
2. Ett ord på fyra bokstäver: Svår
3. Flicknamn: Signe
4. Pojknamn: Sven
5. Yrke: Sotare
6. Färg: Svart
7. Klädesplagg: Strumpor
8. Mat: Skinkpaj
9. Sak i badrummet: Spegel
10. Plats/stad: Sävar
11. En orsak att vara sen: Sov för länge
12. Något man skriker: SATAN
13. Film: Såsom i himmelen
14. Något man dricker: Sodavatten
15. Band: Stones
16. Djur: Siameskatt
17. Gatunamn: Storgatan
19. Sång: Sjörövar-Fabbe
Jag måste erkänna att jag hade en äckligt, lätt bokstav. Förlåt mig mitt barn att du fick ett nam som börjar på J. Jag förlåter dig för utmaningen också, den var bara rolig.
Undrar vad Åsa tycker, som är en av dem jag utmanar. Åsa, du får gå in och besvara din som kommentar hos mig eftersom du inte skaffat någon blogg än. Ska du inte börja snart? Det är ROLIGT!
Alltså: Jag utmanar Åsa, Inga, mammistankar(Sofie), fridab (Frida) och panycebolla (Maggie)
Det var knappt jag fick ihop 5 stycken, men jag tänker kolla på era bloggar om ni är lika "lydiga" som jag och svarar.
Jag inser också att jag måste skaffa mig några fler bloggkompisar!
Nu är det dags för kurering så att jag orkar med TV-soffan en stund.
Festen ikväll fick jag lämna återbud till. Dels hade jag nog inte orkat med min VINTERFÖRKYLNING i kroppen, dels hade de andra festdeltagarna nog inte tyckt det varit så trevligt att ha mig som bordssällskap. Jag är inte så "smaklig" kan jag säga, utan att säga för mycket.
Nej, nej, nej, lilla barn, inga detaljer!
Hon skriver att det kommer att ta tid att förlåta systern, för det var inte alls lätt!
Jag testar och ser om jag kan tänka mig att förlåta dotra!
Regler:
Det här är svårare än du tror! Kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och berätta det för dom. Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord! Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt, får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar! Lycka till!
1. Vad heter du?: Susanne
2. Ett ord på fyra bokstäver: Svår
3. Flicknamn: Signe
4. Pojknamn: Sven
5. Yrke: Sotare
6. Färg: Svart
7. Klädesplagg: Strumpor
8. Mat: Skinkpaj
9. Sak i badrummet: Spegel
10. Plats/stad: Sävar
11. En orsak att vara sen: Sov för länge
12. Något man skriker: SATAN
13. Film: Såsom i himmelen
14. Något man dricker: Sodavatten
15. Band: Stones
16. Djur: Siameskatt
17. Gatunamn: Storgatan
19. Sång: Sjörövar-Fabbe
Jag måste erkänna att jag hade en äckligt, lätt bokstav. Förlåt mig mitt barn att du fick ett nam som börjar på J. Jag förlåter dig för utmaningen också, den var bara rolig.
Undrar vad Åsa tycker, som är en av dem jag utmanar. Åsa, du får gå in och besvara din som kommentar hos mig eftersom du inte skaffat någon blogg än. Ska du inte börja snart? Det är ROLIGT!
Alltså: Jag utmanar Åsa, Inga, mammistankar(Sofie), fridab (Frida) och panycebolla (Maggie)
Det var knappt jag fick ihop 5 stycken, men jag tänker kolla på era bloggar om ni är lika "lydiga" som jag och svarar.
Jag inser också att jag måste skaffa mig några fler bloggkompisar!
Nu är det dags för kurering så att jag orkar med TV-soffan en stund.
Festen ikväll fick jag lämna återbud till. Dels hade jag nog inte orkat med min VINTERFÖRKYLNING i kroppen, dels hade de andra festdeltagarna nog inte tyckt det varit så trevligt att ha mig som bordssällskap. Jag är inte så "smaklig" kan jag säga, utan att säga för mycket.
Nej, nej, nej, lilla barn, inga detaljer!
VSB
VSB, det skulle man skriva i något ämne i skolan minns jag. Jag tror mig också minnas att det betyder:
"Vilket Skulle Bevisas." Det handlade säkert om matte, det är därför jag inte har en aning om i vilket ämne vi skulle skriva VSB efter svaret.
Nu har jag i alla fall uppnått ett VSB-stadium!
JAG ÄR GENOMFÖRKYLD och har snytit bort allt skinn under näsan sen eftermiddagen.
Så här är det har jag kommit fram till efter ett klokt tankeresonemang med mig själv.
* Jag tycker inte om vintern!
* Jag har fått för mig att man måste tycka om vintern och gör våld på mig själv
* Jag har köpt ett par sköna, varma thermobyxor för att utmana vintern
* Jag har varit på vinterfriluftsdag och dragit i mig massor med frisk (kall) luft
* Ingen har nånsin blivit sjuk av frisk luft (just den här delen är jag inte så förtjust i i mitt resonemang), men jag tar med det för att slippa få kommentarer på bloggen om att frisk luft bara är nyttigt och inte alls sjukdomsframkallande.
* Vintern tyckte inte om att bli utmanad
ALLTSÅ!!!!!!
1. Jag har vistats ute en hel vinterdag för 2 ½ dag sen
2. Inkubationstiden på förkylning är 2 - 3 dagar
3. Jag är genomförkyld
SLUTSATS
Vintern är osund och framkallar sjukdom. VSB
Så var det med det, jag är tillbaka på ruta ett när det gäller mitt förhållande till vintern!
"Vilket Skulle Bevisas." Det handlade säkert om matte, det är därför jag inte har en aning om i vilket ämne vi skulle skriva VSB efter svaret.
Nu har jag i alla fall uppnått ett VSB-stadium!
JAG ÄR GENOMFÖRKYLD och har snytit bort allt skinn under näsan sen eftermiddagen.
Så här är det har jag kommit fram till efter ett klokt tankeresonemang med mig själv.
* Jag tycker inte om vintern!
* Jag har fått för mig att man måste tycka om vintern och gör våld på mig själv
* Jag har köpt ett par sköna, varma thermobyxor för att utmana vintern
* Jag har varit på vinterfriluftsdag och dragit i mig massor med frisk (kall) luft
* Ingen har nånsin blivit sjuk av frisk luft (just den här delen är jag inte så förtjust i i mitt resonemang), men jag tar med det för att slippa få kommentarer på bloggen om att frisk luft bara är nyttigt och inte alls sjukdomsframkallande.
* Vintern tyckte inte om att bli utmanad
ALLTSÅ!!!!!!
1. Jag har vistats ute en hel vinterdag för 2 ½ dag sen
2. Inkubationstiden på förkylning är 2 - 3 dagar
3. Jag är genomförkyld
SLUTSATS
Vintern är osund och framkallar sjukdom. VSB
Så var det med det, jag är tillbaka på ruta ett när det gäller mitt förhållande till vintern!
Helt slut
Idag är jag helt slut, eller rättare sagt....... jag börjar om.
I eftermiddag och ikväll är jag helt slut. Jag beslöt direkt efter jullovet att gå mina arbetskamrater till mötes och följa med på en friluftsdag i Storstenshöjden under vårterminen. Den dagen har varit idag.
Frisk luft är mycket tröttande. Jag har inte gjort något vettigt alls sen jag kom hem vid 16.30-tiden. Innan det var jag på bokrea på Akademibokhandeln och fick tag på precis allt vi prickat för i katalogen. Det var glädjande, men piggade bara upp mig mentalt.
Hur kan kroppen bli så trött av frisk luft? Ingen ska inbilla sig att jag åkt vare sig slalom eller snowboard. ABSOUT INTE! Jag är väl inte galen heller.
Förresten står all min vinterutrustning kvar i garaget i Umeå, om det inte hamnat på Myrorna. Det vet jag inte, här är det i alla fall inte. Jag har ingen användning för vintern, för jag kan inte hantera den.
Dock har jag gjort en eftergift, för älskade särbon vill gärna dra ut mig året runt, inte bara det halvåret jag vill och det är förstås den snöbefriade delen av året..
KOLLA VAD JAG KÖPTE IGÅR EFTERMIDDAG!!!!!!!!!
Jättesköna, jag har inte frusit på hela dagen och jag har varit ute i princip hela tiden, pulsande runt i snön och hjälpt till här och där, där det behövts. Knäppt slalomskor, fixat hjälmar, hjälpt till vid liften osv. Jag kan, även om jag gör motstånd.
Ska jag ändå häva mig ut medan det fortfarande inte är min del av året, ska jag åtminstone inte frysa och nu vet jag att jag inte gör det. Upptill hade jag min röda, supervarma North Face jacka som jag köpte i Beijing tillsammans med A, när vi gick där i februari 2001 och det blåste från Sibirien. Jag hade t o m mössa !
Byxorna är Team Sportias egna, 699 kronor och så 50 % på det. Inte alls illa, jag känner mig nöjd och vet att jag överlever om jag säger ja till arbetskamraterna en gång till. De lär dessutom räcka många år framåt, för de kommer inte att nötas alltför mycket.
Sen en sak till!
Jag testade att åka skicart och det var JÄTTEROLIGT! Lite "vinterskadad" är jag nog.
I eftermiddag och ikväll är jag helt slut. Jag beslöt direkt efter jullovet att gå mina arbetskamrater till mötes och följa med på en friluftsdag i Storstenshöjden under vårterminen. Den dagen har varit idag.
Frisk luft är mycket tröttande. Jag har inte gjort något vettigt alls sen jag kom hem vid 16.30-tiden. Innan det var jag på bokrea på Akademibokhandeln och fick tag på precis allt vi prickat för i katalogen. Det var glädjande, men piggade bara upp mig mentalt.
Hur kan kroppen bli så trött av frisk luft? Ingen ska inbilla sig att jag åkt vare sig slalom eller snowboard. ABSOUT INTE! Jag är väl inte galen heller.
Förresten står all min vinterutrustning kvar i garaget i Umeå, om det inte hamnat på Myrorna. Det vet jag inte, här är det i alla fall inte. Jag har ingen användning för vintern, för jag kan inte hantera den.
Dock har jag gjort en eftergift, för älskade särbon vill gärna dra ut mig året runt, inte bara det halvåret jag vill och det är förstås den snöbefriade delen av året..
KOLLA VAD JAG KÖPTE IGÅR EFTERMIDDAG!!!!!!!!!
Jättesköna, jag har inte frusit på hela dagen och jag har varit ute i princip hela tiden, pulsande runt i snön och hjälpt till här och där, där det behövts. Knäppt slalomskor, fixat hjälmar, hjälpt till vid liften osv. Jag kan, även om jag gör motstånd.
Ska jag ändå häva mig ut medan det fortfarande inte är min del av året, ska jag åtminstone inte frysa och nu vet jag att jag inte gör det. Upptill hade jag min röda, supervarma North Face jacka som jag köpte i Beijing tillsammans med A, när vi gick där i februari 2001 och det blåste från Sibirien. Jag hade t o m mössa !
Byxorna är Team Sportias egna, 699 kronor och så 50 % på det. Inte alls illa, jag känner mig nöjd och vet att jag överlever om jag säger ja till arbetskamraterna en gång till. De lär dessutom räcka många år framåt, för de kommer inte att nötas alltför mycket.
Sen en sak till!
Jag testade att åka skicart och det var JÄTTEROLIGT! Lite "vinterskadad" är jag nog.
Vargen kommer, eller..........
Idag har det varit tufft, både för mig och min omgivning, samt för Vicke hund.
I ett svagt ögonblick hade jag lovat vara hundvakt några timmar till mitt lilla "barnbarn". Han älskar ju sin mormor så ofantligt mycket att han kan hoppa nästan två meter rakt upp, bara för att ge henne (mig alltså) en blöt slick mitt i nyllet.
Jag hade bestämt mig för att vi skulle ta en lång promenad, öva att gå fint, lukta på snön, ha lite nosträning och bli väldigt trötta så att åtminstone han sov resten av tiden i väntan på matten.
Det blir inte alltid som man tänkt sig.........
Han kom, fick mat medan hans livboj (matten) var kvar. Vi klädde på oss och gick ut samtidigt och så smidigt var det att han passade på att bajsa innan hon hunnit åka. Alltså slapp jag omaket att plocka upp det.
FY FARAO vad det stinker. Värre än katternas små högar. Jag tog påsen i nypan och gick direkt till soptunnan och kastade bort det. Samtidigt gled matten iväg med bilen och allt gick helt smärtfritt.
Vi gick iväg och 100 meter senare bajsade det lilla livet en gång till. SUCK!
Sen gick jag där och dinglade med snuskpåsen tills vi kom till bajspapperskorgen i dungen, en bra bit bort.
LillVickehund, han är så duktig, han nosade och gick fint. Morrade eller skällde inte en enda gång. Vi hade lite nosträning och det gick också bra. 40 minuter promenerade vi och sen hem igen. Sova? NEJ, NEJ, NEJ, sen började eländet........
Han gnällde, letade efter matte, sprang upp och ner för trappen, kollade i hallen och sovrummet, fram och tillbaka. VAR VAR HON?
Smarta hundmormor hade väl ett smarrigt märgben på lut och det tog jag fram. Jag fick även ta fram en gammal matta som han fick hålla till på, inte gick det att ligga på sitt fina fårskinn och äta inte. Han var faktiskt lugn i nästan 10 minuter.
Sen fortsatte "ropandet" och gnällandet efter matte.
Jag gick till övervåningen efter att ha lekt lite med honom, han följde efter och var klängigare än en liten mammasjuk unge.
Jag hade honom i knät ett tag, men han är lite för stor för det nu. Många pussar fick jag, fast jag värjde mig, sen gick vi ner igen. Jag hoppades fortfarande på att märgbenet skulle vara intressant, men nej, det var det inte..
Så där höll det på, till slut stod han i hallen och ylade värre än en varg. Långa strupljud med huvudet lyft mot ovan.
AAAAAAOOOOOOOOUUUUUUU ! ! ! ! ! ! ! ! !
Jag höll på att bli galen. Han sprang mellan ytterdörren och köksbordet och tjöt.
Vilken mormor va? Hoppas jag klarar ev. människobarnbarn lite bättre.
Vad tänkte grannarna ? ? ?
OJ DÅ, har vi fått vargen hit till Nya Hjärsta? Det låter väldigt nära!
Han ylade värre och värre och halvt desperat hämtade jag ett grisöra och mutade honom med, Då var det tyst i cirka 4 minuter, sen hade han massakrerat det, dessutom gav det honom mer kraft att yla högre.
Till slut stod jag inte ut längre. Jag gick ut och gick med honom igen och då blev det äntligen lite lugnare.
Här är det lilla livet,väntande på den viktigaste människan i hans liv!
VÄLDIGT SÖT, MEN HÖGLJUDD!!!!
I ett svagt ögonblick hade jag lovat vara hundvakt några timmar till mitt lilla "barnbarn". Han älskar ju sin mormor så ofantligt mycket att han kan hoppa nästan två meter rakt upp, bara för att ge henne (mig alltså) en blöt slick mitt i nyllet.
Jag hade bestämt mig för att vi skulle ta en lång promenad, öva att gå fint, lukta på snön, ha lite nosträning och bli väldigt trötta så att åtminstone han sov resten av tiden i väntan på matten.
Det blir inte alltid som man tänkt sig.........
Han kom, fick mat medan hans livboj (matten) var kvar. Vi klädde på oss och gick ut samtidigt och så smidigt var det att han passade på att bajsa innan hon hunnit åka. Alltså slapp jag omaket att plocka upp det.
FY FARAO vad det stinker. Värre än katternas små högar. Jag tog påsen i nypan och gick direkt till soptunnan och kastade bort det. Samtidigt gled matten iväg med bilen och allt gick helt smärtfritt.
Vi gick iväg och 100 meter senare bajsade det lilla livet en gång till. SUCK!
Sen gick jag där och dinglade med snuskpåsen tills vi kom till bajspapperskorgen i dungen, en bra bit bort.
LillVickehund, han är så duktig, han nosade och gick fint. Morrade eller skällde inte en enda gång. Vi hade lite nosträning och det gick också bra. 40 minuter promenerade vi och sen hem igen. Sova? NEJ, NEJ, NEJ, sen började eländet........
Han gnällde, letade efter matte, sprang upp och ner för trappen, kollade i hallen och sovrummet, fram och tillbaka. VAR VAR HON?
Smarta hundmormor hade väl ett smarrigt märgben på lut och det tog jag fram. Jag fick även ta fram en gammal matta som han fick hålla till på, inte gick det att ligga på sitt fina fårskinn och äta inte. Han var faktiskt lugn i nästan 10 minuter.
Sen fortsatte "ropandet" och gnällandet efter matte.
Jag gick till övervåningen efter att ha lekt lite med honom, han följde efter och var klängigare än en liten mammasjuk unge.
Jag hade honom i knät ett tag, men han är lite för stor för det nu. Många pussar fick jag, fast jag värjde mig, sen gick vi ner igen. Jag hoppades fortfarande på att märgbenet skulle vara intressant, men nej, det var det inte..
Så där höll det på, till slut stod han i hallen och ylade värre än en varg. Långa strupljud med huvudet lyft mot ovan.
AAAAAAOOOOOOOOUUUUUUU ! ! ! ! ! ! ! ! !
Jag höll på att bli galen. Han sprang mellan ytterdörren och köksbordet och tjöt.
Vilken mormor va? Hoppas jag klarar ev. människobarnbarn lite bättre.
Vad tänkte grannarna ? ? ?
OJ DÅ, har vi fått vargen hit till Nya Hjärsta? Det låter väldigt nära!
Han ylade värre och värre och halvt desperat hämtade jag ett grisöra och mutade honom med, Då var det tyst i cirka 4 minuter, sen hade han massakrerat det, dessutom gav det honom mer kraft att yla högre.
Till slut stod jag inte ut längre. Jag gick ut och gick med honom igen och då blev det äntligen lite lugnare.
Här är det lilla livet,väntande på den viktigaste människan i hans liv!
VÄLDIGT SÖT, MEN HÖGLJUDD!!!!
Julkortskänsla
Idag sov jag ut kan man säga. Klockan 10.00 slog jag upp mina blå och kisade mot ljuset som strömmade in genom persiennerna. Jag ville INTE gå upp, men efter en stunds uppvaknande insåg jag att det bara var att masa sig ur sängvärmen om det skulle bli något kvar av dagen.
Jag såg framför mig en skön söndagspromenad, ända tills jag sett hur det såg ut bakom persiennerna.
Vi diskuterade om det över huvudtaget fanns några vägar att gå på. Det vräkte ner stora lappvantar vilket får mig osökt att tänka på gammeldags julkort, typ Jenny Nyström där glada barn tumlar runt i snön som faller med stora, stora, vita flingor. Så var det utanför köksfönstret.
Barnen i kvarteret fröjdas så klart, vem gjorde inte det innan man kom till insikt?
Vi hittade bilen under snön och tog den istället. For till respektive kyrkogård och tände ljus för våra fäder som båda har sin födelsedag på tisdag.
För att ändå ha gjort något utöver det vanliga, förespråkade jag en sväng förbi "Högen". Jag skulle inte drömma om att försöka åka upp, om det nu händelsevis skulle vara öppet, men jag ville se den iklädd vinterdräkt.
Vid foten av Högen
Bara jag ser det här känner jag suget efter att gå omkring däruppe och titta och lukta -
- och när jag sett hur kallt och blåsigt det såg ut däruppe försvann suget, för att återkomma framåt våren.
Vi fick åka en bit för att få en något så när vettig bild av sjäva Högen. Det ser väldigt kallt ut!
Eftersom det här är särbons forna tassemarker blev det en liten nostalgisk resa på småvägarna där omkring. Då ser jag huset som jag inte skulle vilja bo i.
Varför målar man så? Även om det är två olika material kan man väl välja samma färg?
Vid det här laget stönade särbon och undrade om jag var tvungen att fotografera allt jag såg, samtidigt som han väste "Blogg, blogg, blogg". Jag får nog ta det lite lugnt om han inte ska få bloggutslag framöver.
MEN, medge att det inte var så smakfullt färgsatt?
Vi återvände hemåt, vi var i lite tidsnöd med tanke på mat och allt möjligt annat.
På väg in från parkeringen träffade en av mina favoriter här på området där jag bor.
NISSE!
Han "sa" att han inte tyckte det var så skönt med den kalla, lite blöta kramsnön, men han är så otroligt kelig att han måste fram och hälsa när man kommer och säger "Hej Nisse".
Han gick där fram och tillbaka på räcket, tills jag sopade av en liten bit under hans träd och där parkerade han så att vi fick prata en stund.
Visst är han söt? (Kattmänniskan har talat!)
Jag såg framför mig en skön söndagspromenad, ända tills jag sett hur det såg ut bakom persiennerna.
Vi diskuterade om det över huvudtaget fanns några vägar att gå på. Det vräkte ner stora lappvantar vilket får mig osökt att tänka på gammeldags julkort, typ Jenny Nyström där glada barn tumlar runt i snön som faller med stora, stora, vita flingor. Så var det utanför köksfönstret.
Barnen i kvarteret fröjdas så klart, vem gjorde inte det innan man kom till insikt?
Vi hittade bilen under snön och tog den istället. For till respektive kyrkogård och tände ljus för våra fäder som båda har sin födelsedag på tisdag.
För att ändå ha gjort något utöver det vanliga, förespråkade jag en sväng förbi "Högen". Jag skulle inte drömma om att försöka åka upp, om det nu händelsevis skulle vara öppet, men jag ville se den iklädd vinterdräkt.
Vid foten av Högen
Bara jag ser det här känner jag suget efter att gå omkring däruppe och titta och lukta -
- och när jag sett hur kallt och blåsigt det såg ut däruppe försvann suget, för att återkomma framåt våren.
Vi fick åka en bit för att få en något så när vettig bild av sjäva Högen. Det ser väldigt kallt ut!
Eftersom det här är särbons forna tassemarker blev det en liten nostalgisk resa på småvägarna där omkring. Då ser jag huset som jag inte skulle vilja bo i.
Varför målar man så? Även om det är två olika material kan man väl välja samma färg?
Vid det här laget stönade särbon och undrade om jag var tvungen att fotografera allt jag såg, samtidigt som han väste "Blogg, blogg, blogg". Jag får nog ta det lite lugnt om han inte ska få bloggutslag framöver.
MEN, medge att det inte var så smakfullt färgsatt?
Vi återvände hemåt, vi var i lite tidsnöd med tanke på mat och allt möjligt annat.
På väg in från parkeringen träffade en av mina favoriter här på området där jag bor.
NISSE!
Han "sa" att han inte tyckte det var så skönt med den kalla, lite blöta kramsnön, men han är så otroligt kelig att han måste fram och hälsa när man kommer och säger "Hej Nisse".
Han gick där fram och tillbaka på räcket, tills jag sopade av en liten bit under hans träd och där parkerade han så att vi fick prata en stund.
Visst är han söt? (Kattmänniskan har talat!)
Söderut igen
Idag har vi varit i Nora där jag köpt akvarellen av Ted Ström, som jag tidigare skrivit om här på bloggen. Nu står den på mitt vardagsrumsgolv och väntar på en placering. Tavlor har jag gott om, det är sämre med väggar, ändå kunde jag inte låta bli den.
"Nu kommer vintern".
Jag är väldigt nöjd, jag har inte kunnat släppa den med tanken och särskilt förtjust är jag i tåget som susar fram i natten där bakom gården.
Sen blev det att välja väg hem och jag förespråkade "Bergen", den gammelgamla vägen från Nora till Örebro. Jag såg framför mig i fantasin, att det skulle vara nästan trolskt att åka där i vinterlandskapet.
Usch, det låter som jag har fått nån slags störning, vad bryr jag mig om vinterlandskap? Eller, har det hänt något? Ens smakramar förändras ju vart sjunde år har jag hört, kan det gälla känslan för snö också?
Travesterar vilt här: "Frnsk Susannes känsla för snö, i en föränderlig tid". Undrar vad Peter Hoeg tycker om det?
Måste medge att det är vackert!
Passerar den stora kraftledningen och jag tänker varje gång jag ser den: Hur mår de som bor under den där?" Det kan absolut inte vara hälsosamt. Särbon brukar kalla den för "Harsprånget", kanske är det därifrån den kommer (eller går?)
Vi letade lingon under den en gång, men jag tyckte inte om att gå där. Det kändes inte bra!
Sen blev det rena kyrkvägen när vi kommit ner till civilisationen igen.
Närkes Kil
Eker
Och den i Varberga som jag är osäker om namnet på - Mariakyrkan kanske?
Alla dessa fotograferade under pågående färd och "Behind windows". Det funkar uppenbarligen rätt bra!
Väl hemma gjorde jag lasagne - JÄTTEGOTT och en supersmarrig sallad som jag verkligen proppade in massor av!
Visst är zebrorna söta?
"Nu kommer vintern".
Jag är väldigt nöjd, jag har inte kunnat släppa den med tanken och särskilt förtjust är jag i tåget som susar fram i natten där bakom gården.
Sen blev det att välja väg hem och jag förespråkade "Bergen", den gammelgamla vägen från Nora till Örebro. Jag såg framför mig i fantasin, att det skulle vara nästan trolskt att åka där i vinterlandskapet.
Usch, det låter som jag har fått nån slags störning, vad bryr jag mig om vinterlandskap? Eller, har det hänt något? Ens smakramar förändras ju vart sjunde år har jag hört, kan det gälla känslan för snö också?
Travesterar vilt här: "Frnsk Susannes känsla för snö, i en föränderlig tid". Undrar vad Peter Hoeg tycker om det?
Måste medge att det är vackert!
Passerar den stora kraftledningen och jag tänker varje gång jag ser den: Hur mår de som bor under den där?" Det kan absolut inte vara hälsosamt. Särbon brukar kalla den för "Harsprånget", kanske är det därifrån den kommer (eller går?)
Vi letade lingon under den en gång, men jag tyckte inte om att gå där. Det kändes inte bra!
Sen blev det rena kyrkvägen när vi kommit ner till civilisationen igen.
Närkes Kil
Eker
Och den i Varberga som jag är osäker om namnet på - Mariakyrkan kanske?
Alla dessa fotograferade under pågående färd och "Behind windows". Det funkar uppenbarligen rätt bra!
Väl hemma gjorde jag lasagne - JÄTTEGOTT och en supersmarrig sallad som jag verkligen proppade in massor av!
Visst är zebrorna söta?
Söderut
Torsdag var min hemresedag. Då var det enl SMHI "bara" - 26 på natten till skillnad mot natten innan, då det var -28. Som om det skulle göra någon skillnad.
Jag packade in sånt som inte kunde frysa sönder redan på onsdagkvällen, så det inte skulle vara så mycket kvar på morgonen när man är trött och vill iväg.
När jag står där i polarkvällen och öppnar bakluckan hör jag hur det pyser och det puffar till mot mitt ansikte. Gaspatronen, tänkte jag direkt och såg framför mig hur jag i framtiden skulle vara tvungen att ha med mig ett kvastskaft för att kunna ställa upp luckan. Sen pratade jag med särbon och det var inga problem sa han, bara att byta. Jag har tydligen varit helt felinformerad tidigare, då det var samma problem med min japanska pygméambulans (Suzukin).
Jag kom iväg från Umeå vid 9-tiden, det blev senare än planerat av en massa olika anledningar.
Trots att jag tyckte jag hade stenkoll på mina grejer, blev min fårtarm kvar på hatthyllan. Man kanske ska säga fårboa, men det passar inte tycker jag. Den är jättevarm och skön, en julklapp från kärestan, som vet hur jag fryser.
Gudrun Haglund - Eriksson heter tillverkaren och hon har VÄLDIGT mycket fina saker.
Ganska fort kom jag till Ö-vik.
Friska Viljors hoppbacke ser man varenda gång man passerar stan. Nu är den förevigad också.
Jag är imponerad över att det kan bli så pass till bild när jag sitter i bilen vid ett trafikljus och väntar. Jag ställer in på "behind window", men jag har ingen aning om det påverkar.
Ö-vik har sen tidernas begynnelse för min och familjens del alltid inneburit ett stopp på OK innan man åker vidare. Där finns en prima toalett och en mack som är som ett smärre varuhus. Så även denna dag, det går bara inte att åka förbi. Jag besökte faciliteterna, samt inköpte ett pecanwienerbröd dagen till ära.
Det hade förutspåtts snöväder lite söderut, men det var torra fina vägar och inte alltför mycket trafik. Det var förstås en hel del lastbilar, men vägarna är så pass bra numera att det är ganska lätt ändå att ta sig fram.
Lögdeå med Värdshuset Silverlaxen som har en STOR lax bredvid vägen, vilket alltid fascinerade barnen och i synnerhet sonen som liten. Fiske är ett av hans allra största intressen och självklart var jättelaxen en av milstolparna förr, på väg till mormor och morfar i Hallsberg.
Oj då, laxen blev visst väldigt liten, fångad i farten, han "står" på kullen.
Det var en vacker, solig vinterdag, nästan för solig när man ska sitta och köra långt. Jag tycker inte om när det är för ljust, det har jag tjatat om ett antal gånger här på bloggen. Vitt och fint...........!
Vidare söderut.
Bengt Lindströms stora Y som markerar att man träder in i Timrå kommun / Y-län, är också en bra milstolpe.
Jag stannade i Iggesund och åt min stora baguette med 2 stekta ägg. Bästa pålägget när man är på vift och till efterrätt pecanwienerbrödet.
Termosen ska få respass, vattnet var bara ljummet när jag skulle göra te. Jag inbillade mig att det bruna jag drack, ändå smakade lite te.
Mätt och belåten gick det väldigt snabbt ganska länge. Vädret blev sämre, men snöfallet uteblev. Det var vägarbeten och sänkt hastighet, jag lyssnade på talbok och tog det med ro. Så plötsligt började det stå Örebro på skyltarna.
Helt ointressant vägskylt, men det står faktiskt Örebro och Avesta på den.
I Avesta svängde jag av för ännu en kort paus av akut karaktär. Man kan inte gärna missa den rastplatsen och den passar bra för mig som är till hälften dalkulla.
Lite mer vägarbeten, men jag var hemma i god tid till Antikrundan, som tilltalar en gravt medelsålders kvinna som jag är.
Jag packade in sånt som inte kunde frysa sönder redan på onsdagkvällen, så det inte skulle vara så mycket kvar på morgonen när man är trött och vill iväg.
När jag står där i polarkvällen och öppnar bakluckan hör jag hur det pyser och det puffar till mot mitt ansikte. Gaspatronen, tänkte jag direkt och såg framför mig hur jag i framtiden skulle vara tvungen att ha med mig ett kvastskaft för att kunna ställa upp luckan. Sen pratade jag med särbon och det var inga problem sa han, bara att byta. Jag har tydligen varit helt felinformerad tidigare, då det var samma problem med min japanska pygméambulans (Suzukin).
Jag kom iväg från Umeå vid 9-tiden, det blev senare än planerat av en massa olika anledningar.
Trots att jag tyckte jag hade stenkoll på mina grejer, blev min fårtarm kvar på hatthyllan. Man kanske ska säga fårboa, men det passar inte tycker jag. Den är jättevarm och skön, en julklapp från kärestan, som vet hur jag fryser.
Gudrun Haglund - Eriksson heter tillverkaren och hon har VÄLDIGT mycket fina saker.
Ganska fort kom jag till Ö-vik.
Friska Viljors hoppbacke ser man varenda gång man passerar stan. Nu är den förevigad också.
Jag är imponerad över att det kan bli så pass till bild när jag sitter i bilen vid ett trafikljus och väntar. Jag ställer in på "behind window", men jag har ingen aning om det påverkar.
Ö-vik har sen tidernas begynnelse för min och familjens del alltid inneburit ett stopp på OK innan man åker vidare. Där finns en prima toalett och en mack som är som ett smärre varuhus. Så även denna dag, det går bara inte att åka förbi. Jag besökte faciliteterna, samt inköpte ett pecanwienerbröd dagen till ära.
Det hade förutspåtts snöväder lite söderut, men det var torra fina vägar och inte alltför mycket trafik. Det var förstås en hel del lastbilar, men vägarna är så pass bra numera att det är ganska lätt ändå att ta sig fram.
Lögdeå med Värdshuset Silverlaxen som har en STOR lax bredvid vägen, vilket alltid fascinerade barnen och i synnerhet sonen som liten. Fiske är ett av hans allra största intressen och självklart var jättelaxen en av milstolparna förr, på väg till mormor och morfar i Hallsberg.
Oj då, laxen blev visst väldigt liten, fångad i farten, han "står" på kullen.
Det var en vacker, solig vinterdag, nästan för solig när man ska sitta och köra långt. Jag tycker inte om när det är för ljust, det har jag tjatat om ett antal gånger här på bloggen. Vitt och fint...........!
Vidare söderut.
Bengt Lindströms stora Y som markerar att man träder in i Timrå kommun / Y-län, är också en bra milstolpe.
Jag stannade i Iggesund och åt min stora baguette med 2 stekta ägg. Bästa pålägget när man är på vift och till efterrätt pecanwienerbrödet.
Termosen ska få respass, vattnet var bara ljummet när jag skulle göra te. Jag inbillade mig att det bruna jag drack, ändå smakade lite te.
Mätt och belåten gick det väldigt snabbt ganska länge. Vädret blev sämre, men snöfallet uteblev. Det var vägarbeten och sänkt hastighet, jag lyssnade på talbok och tog det med ro. Så plötsligt började det stå Örebro på skyltarna.
Helt ointressant vägskylt, men det står faktiskt Örebro och Avesta på den.
I Avesta svängde jag av för ännu en kort paus av akut karaktär. Man kan inte gärna missa den rastplatsen och den passar bra för mig som är till hälften dalkulla.
Lite mer vägarbeten, men jag var hemma i god tid till Antikrundan, som tilltalar en gravt medelsålders kvinna som jag är.
Onsdag i Umeå
"Jag hurves," som man säger här i Västerbotten. Det är så himla kallt att jag måste tänka ut ställen jag kan gå in och värma mig på om jag känner att jag håller på att frysa ihjäl innan jag är inne i centrum.
Efter en lugn morgon sen de små liven jag gästar, hade gått till sina respektive arbeten, pälsade jag på mig ordentligt och gick mot stan. Än en gång träffar jag en f.d. körkompis som också var ute och gick. Visserligen bor hon i samma hus som "barnen", men det är inte där jag träffat henne.
Vi stod och pratade en stund och orden rök ut ur våra munnar, då säger hon plötsligt att hon måste gå hem, för hon ska iväg till en osto-nånting och fixa ryggen. "Osteopat," föreslog jag och kände mig väldigt kunnig när hon bara stirrade på mig och sa "JAAAAA!"
Nu är det inte så märkvärdigt som det låter, det är dotterns bästa kompis häruppe och hennes far, som har praktik på stan. Båda är diplomerade osteopater och det är en mycket behaglig behandling man får av dem.
Jag fick reda på var praktiken låg och bestämde mig för att gå och säga hej till min lilla extradotter J och samtidigt kunna värma mig lite. Väl inne i trapphuset irrade jag runt på alla våningarna och det var en gammal ståndsmässig trappuppgång skulle jag vilja påstå.
Jag fascinerades av den urgamla hissen, som fortfarande var i funktion. Gamla spegeldörrar, som tydligt visade skillnaden på folk och folk. Köksingångarna fanns nämligen kvar.
Bilder !
Så här mörk var hissen, nästan som i en gammal film!
Jag dristade mig till att åka ner och det gick bra.
Jag hittade även mottagningen till slut, de delade dörr med en frisör. Det var härligt att krama om lilla extradottern igen!
Frys - och myspojkarna i soffan
På begäran kommer här ännu en bild på gossarna som tittade på Björklöven - Mora igår.
Gsetikulerande ser väldigt väl regisserat ut, det är det absolut inte, men det måste ha hänt något som upprörde dem båda, eftersom de kröp ur värmen med varsin hand och viftade runt.
Gsetikulerande ser väldigt väl regisserat ut, det är det absolut inte, men det måste ha hänt något som upprörde dem båda, eftersom de kröp ur värmen med varsin hand och viftade runt.
Lite här och där i Umeå igår
Jag har bilen med mig hit upp, det betyder att jag är mer flyttbar än när jag flyger eller åker tåg. Sen kvarstår min totala brist på lokalsinne - helt tillbakabildat. I förlängningen betyder det att jag får se avsevärt mycket mer av omgivningen än jag har planerat när jag ger mig ut. Sen har en och annan väg fått ny sträckning också, vilket medför att jag kommer fel ibland.
Här hamnade jag t ex i rondellen vid Strömpilen, när jag skulle in till centrum efter att ha varit på Alvik och hämtat sonens skateboard. Det är en historia i sig, men jag vet inte om jag orkar skriva om eländet. Vi får se längre fram!
Hur som helst, den här rondellskulpturen är en av mina favoriter, oavsett stad eller land.
Jag tog mig hem, men det var en aning tålamodsprövande, för när jag skulle svänga in till Berghem för att tanka, fanns inte den vägen kvar. Den var under mig och jag skulle svängt höger för att komma till vänster. Lättbegripligt eller?
Efter det ställde jag bilen och gick ner till stan.
Här är statyn på Renmarkstorget.
På sommaren är det vatten i den. Det är bänkar runtom, där alla trötta människor av alla kategorier har en liten viloplats när inte benen bär längre, av ena eller andra anledningen.
Jag hade stämt träff med min sörländska syster E, som fortfarande sliter med att bo här i kyla och snö. Vi var på NK och fikade = Nya Konditoriet. Kolla gärna på följande adress. http://www.nordmills.se/html/siktat/pdf/nr_56/Siktat_56_15.pdf
Jag skulle tro att det är stans äldsta fik, så namnet är inte av dags dato.
NK är ett måste när man är i Umeå, så även deras citronpaj. Den här gången var ingen av barnen med och behövde skämmas, alltså kunde jag be om den allra största biten. Tjejen bakom disken hade full förståelse när E förklarade att jag var på kort hemvändarbesök och hon sökte pajen runt för att hitta den största biten. Sen konstaterade hon att alla var lika stora. Jag tog det med jämnmod och sa att det gick bra ändå. Då tar hon tillbaka mitt fat, lägger på en bit till och säger : "Sådärja, nu är det den största".
Mmmmmm, det var mumsigt, men blev faktiskt för sött innan jag var färdig. E förbarmade sig över en liten bit, men hon hade kunnat ta mer.
Sen gick vi ut i polareftermiddagen. Det hade alltså varit - 28 under natten och på em var det "något" varmare!
Vid Rådhusesplanaden är det varje år en snöskulpturtävling nån gång framöver. Där låg stora snökuber och väntade, ända från Rådhustorget och ner mot stationen. Fast mellan dem hade någon förskola varit och gjort en massa djur i snö. Riktigt fina var de, men i allt detta vita, fina (citat) var det lite svårt att göra dem rättvisa på bild.
Kuberna syns i bakgrunden, på sista djurbilden.
En bit längre bort fanns ett "hus", där det lyste blått. Måste se ! ! ! !
Utsidan!
Insidan !
Fönstren var av is och lamporna därinne lyste med blått sken, därav de blå fönstren.
Det fanns även ett högt fönster med infruset ljus som såg ut som glöd!
Efter besöket i detta isiga hus var jag tvungen att söka mig hemåt och inomhus. Inte så konstigt alls !
Björklöven - Mora på TV
Sonen och jag har ätit surströmming ikväll. Vi fick order att vädra ordentligt efteråt och ute är ganska kallt. GANSKA! Under - 20 om jag fattat det hela rätt och det har jag säkert. Det känns betydligt kallare. I morse var det - 33 i Vännäs, som ligger 3 mil härifrån.
I alla fall började ishockeymatchen mellan Löven och Mora medan vi åt och sen blev det dags att vädra. Korsdrag var anbefallt och så blev det.
Här sitter sonen och hans kompis framför TV.n och myser...............
Själv hade begravt mig i ett skållhett diskvatten ute i köket, under fönstret som var öppet så det skulle dra ut fort.
Nu luktar det bara nybryggt kaffe och lite falukorv.
P.S. En bit in i andra perioden leder Löven med 2 - 1. Härligt !
I alla fall började ishockeymatchen mellan Löven och Mora medan vi åt och sen blev det dags att vädra. Korsdrag var anbefallt och så blev det.
Här sitter sonen och hans kompis framför TV.n och myser...............
Själv hade begravt mig i ett skållhett diskvatten ute i köket, under fönstret som var öppet så det skulle dra ut fort.
Nu luktar det bara nybryggt kaffe och lite falukorv.
P.S. En bit in i andra perioden leder Löven med 2 - 1. Härligt !
Sävar
Jag hade lovat en annan kompis sen Umetiden att jag skulle höra av mig om jag kom dit. Hon bor i Sävar med sin familj, som bl a består av 3 hundar, förutom människorna (man och barn).
Hundarna är Ulla, Kajsa och Sonja. Ulla och Kajsa är boxrar och Sonja en Münsterländer. Alla tre var väldigt trevliga och mycket sociala och ville gärna vara med och umgås i skaran av oss andra kvinnor som fanns i huset just då.
Det var förutom Åsa och jag, även hennes ena bonusdotter E och dottern Malin.
Ulla på kökssoffan. Hon tyckte att jag gott kunde parkera bredvid och ägna mig åt att klia henne överallt där det kändes skönt.
Sonja var lite mer diskret inledningsvis, men hon tog igen det senare.
Sist men inte minst Kajsa, hon var söt som en karamell i ansiktet och hur kelsugen som helst.
Det var första gången jag hälsade på i det här huset, för det var ganska många år sen sist vi sågs. Malin hade blivit stora damen och höll på att göra paj tillsammans med E när jag kom.
För att inte störa dem för mycket tog vi med oss vårt fika och gick ut i växthuset och satte oss. Sen blev det förstås ett väldigt pratande, även om vi avhandlat en del i telefon innan.
Motljusbilder är alltid svåra, men jag vill förutom plantorna även visa snömängden/vintern. Det var -16 när jag åkte hem. HUVA, som man säger norrut!
Det var inte något litet orangeri som nästansystern kallar sitt växthus, utan ganska stora odlingar. Åsa driver upp bl a pellor och säljer. Företaget hör ihop med hennes andra, men har ett eget namn som jag redan har glömt. Jag blev så överväldigad över alla blommor, även om de var små än så länge, att teflonhjärnan trädde in för ett tag.
Det andra företaget har många år på nacken och långtidsminnet är det inget fel på. Det heter "Lapp på lapp". Hon tillverkar massor med trevligheter för både stora och små, mest små.
Jag är stor och har bl a ett fantastiskt strykbrädesöverdrag. (Puh, det där ordet var långt, finns det verkligen?) Oavsett ordet, jag stryker på Lilla spöket Laban och det är inte alls så dumt . Det gör även numera min lilla dotter, som länge haft ett gott öga till min strykbräda. Nu fick hon en egen Laban i julklapp, så nu är det lugnt.
Hemsidans adress http://www.lappalapp.se/
Det finns massor med fina saker till de små barnen, detta är bara ett litet tips.
Vi pratade så mycket, att det blev störningar i strömförsörjningen och det gick en säkring. Då återvände vi in till hundar och döttrarna. Där pågick fortfarande matlagning, men nu var Malin less och ville gå till datorn. Här sitter och och lyssnar och tittar på sina favoritinlägg på YouTube.
JA, lockarna är äkta.
Hundarna tyckte förstås det var toppen att vi kom in och alla ville vara med just oss. Det blev ett väldigt svansviftande och det är ju trevligt för boxern att de kan ägna sig åt det numera. Tack och lov att de får ha sina svansar kvar.
Här har jag lyckats samla ihop alla fyra damerna, då har jag räknat in Åsa. Förresten, nu tog jag väl i, jag samlade inte ihop ett enda dugg, jag startade kameran för att få en bra bild när Åsa fått ihop sin flock. Det gick imponerande fort.
Sen gick eftermiddagen ganska fort kan man säga. Så är det när man har trevligt. Ute började mörket falla och jag hade ett gäng potatisar hemma hos barnen som väntade på att bli skalade.
En sista mysbild på Kajsa som gärna sitt/ligger i fåtöljen. Skulle tro att hon anser att den är hennes.
Vi ses nästa gång jag är här på besök ! ! ! !
Hundarna är Ulla, Kajsa och Sonja. Ulla och Kajsa är boxrar och Sonja en Münsterländer. Alla tre var väldigt trevliga och mycket sociala och ville gärna vara med och umgås i skaran av oss andra kvinnor som fanns i huset just då.
Det var förutom Åsa och jag, även hennes ena bonusdotter E och dottern Malin.
Ulla på kökssoffan. Hon tyckte att jag gott kunde parkera bredvid och ägna mig åt att klia henne överallt där det kändes skönt.
Sonja var lite mer diskret inledningsvis, men hon tog igen det senare.
Sist men inte minst Kajsa, hon var söt som en karamell i ansiktet och hur kelsugen som helst.
Det var första gången jag hälsade på i det här huset, för det var ganska många år sen sist vi sågs. Malin hade blivit stora damen och höll på att göra paj tillsammans med E när jag kom.
För att inte störa dem för mycket tog vi med oss vårt fika och gick ut i växthuset och satte oss. Sen blev det förstås ett väldigt pratande, även om vi avhandlat en del i telefon innan.
Motljusbilder är alltid svåra, men jag vill förutom plantorna även visa snömängden/vintern. Det var -16 när jag åkte hem. HUVA, som man säger norrut!
Det var inte något litet orangeri som nästansystern kallar sitt växthus, utan ganska stora odlingar. Åsa driver upp bl a pellor och säljer. Företaget hör ihop med hennes andra, men har ett eget namn som jag redan har glömt. Jag blev så överväldigad över alla blommor, även om de var små än så länge, att teflonhjärnan trädde in för ett tag.
Det andra företaget har många år på nacken och långtidsminnet är det inget fel på. Det heter "Lapp på lapp". Hon tillverkar massor med trevligheter för både stora och små, mest små.
Jag är stor och har bl a ett fantastiskt strykbrädesöverdrag. (Puh, det där ordet var långt, finns det verkligen?) Oavsett ordet, jag stryker på Lilla spöket Laban och det är inte alls så dumt . Det gör även numera min lilla dotter, som länge haft ett gott öga till min strykbräda. Nu fick hon en egen Laban i julklapp, så nu är det lugnt.
Hemsidans adress http://www.lappalapp.se/
Det finns massor med fina saker till de små barnen, detta är bara ett litet tips.
Vi pratade så mycket, att det blev störningar i strömförsörjningen och det gick en säkring. Då återvände vi in till hundar och döttrarna. Där pågick fortfarande matlagning, men nu var Malin less och ville gå till datorn. Här sitter och och lyssnar och tittar på sina favoritinlägg på YouTube.
JA, lockarna är äkta.
Hundarna tyckte förstås det var toppen att vi kom in och alla ville vara med just oss. Det blev ett väldigt svansviftande och det är ju trevligt för boxern att de kan ägna sig åt det numera. Tack och lov att de får ha sina svansar kvar.
Här har jag lyckats samla ihop alla fyra damerna, då har jag räknat in Åsa. Förresten, nu tog jag väl i, jag samlade inte ihop ett enda dugg, jag startade kameran för att få en bra bild när Åsa fått ihop sin flock. Det gick imponerande fort.
Sen gick eftermiddagen ganska fort kan man säga. Så är det när man har trevligt. Ute började mörket falla och jag hade ett gäng potatisar hemma hos barnen som väntade på att bli skalade.
En sista mysbild på Kajsa som gärna sitt/ligger i fåtöljen. Skulle tro att hon anser att den är hennes.
Vi ses nästa gång jag är här på besök ! ! ! !
