Täby och färd norrut
Igår vakande jag i Täby hos mina barns gudmor, min själssyster och kära väninna M - vi som var på Glenn Miller kvällen innan.
Jag skulle vidare till Umeå och hade ställt klockan på 7.30. Bara för det vaknade jag 6.30, tyckte det var i tidigaste laget med tanke på att jag släckte efter 0.30, så jag drog mig en liten stund. Sen ut i duschen och då vaknade förstås M och gick iväg och fixade frukost till oss.
Jag måste visa några fina bilder hemifrån M.
De kommer från Elfenbenskusten - jättefina!
Hon har även blivit en fena på orkideér. Nu är det så många i min närhet som får dessa blommor att blomma om och om och om, att jag börjar känna mig en aning udda som bara har 3 helgröna därhemma i fönstret.
Jag är nöjd när mina pellor blommar om och känner mig så nöjd och duktig då. Nu får jag ta ett par lektioner hos brorsdottern som bor närmast och höra mig för hur jag ska få mina orkideér att förstå, att även de ska blomma om. Hon är en mästare på att få dem att komma igen och visa upp sig i all sin prakt.
Den här var M extra stolt över och det är inte svårt att förstå.
På eftermiddagen, innan jazzkvällen, var vi ute och rastade Maja, det är en liten spanjorska som är en mönsterhund. Hon kan man bara tycka om, hur mycket kattmänniska man än är (vilket jag är).
Hon är helt bedårande, söt, älsklig, trevlig osv osv. Hon kan utan vidare gå lös och skulle aldrig nånsin drömma om att inte lyda mattes kommando om de t ex möter barn eller en annan hund. Dessutom är hon tvåspråkig och det är ganska härligt att se hur hon klarar både spanska och svenska utan minsta problem.
Här försöker hon få oss att förstå att vi ska kasta kotten så hon får löpa iväg och apportera. Det går även bra med is, men då blir hon så ivrig att hon oftast tuggar sönder den och då är det svårt att kasta.
Gosestund med matte, eller omvänt - gosestund med Maja, välj själv!
Åter till gårdagen.
Efter frukost, vid pass 8.30, åkte jag norrut, mot Umeå.
På väg över "Höga Kusten bron".
Jag höll bara upp kameran medan jag körde i full fart, knäppte och kollade inte förrän jag var framme. Ganska nöjd blev jag när jag såg resultatet. Synd bara att jag inte kunde ta kort mitt på bron, på omgivningarna. Det är hisnande vackert, även i gråväder.
Jag lyckades inte lika bra med Skuleberget, men här är det i alla fall.
Efter det inga fler bilder.
Det tog mig 7 timmar till Umeå, rastade en gång, tankade en gång. Det gick väldigt bra och Sydney skötte sig med den äran.
Jag skulle vidare till Umeå och hade ställt klockan på 7.30. Bara för det vaknade jag 6.30, tyckte det var i tidigaste laget med tanke på att jag släckte efter 0.30, så jag drog mig en liten stund. Sen ut i duschen och då vaknade förstås M och gick iväg och fixade frukost till oss.
Jag måste visa några fina bilder hemifrån M.
De kommer från Elfenbenskusten - jättefina!
Hon har även blivit en fena på orkideér. Nu är det så många i min närhet som får dessa blommor att blomma om och om och om, att jag börjar känna mig en aning udda som bara har 3 helgröna därhemma i fönstret.
Jag är nöjd när mina pellor blommar om och känner mig så nöjd och duktig då. Nu får jag ta ett par lektioner hos brorsdottern som bor närmast och höra mig för hur jag ska få mina orkideér att förstå, att även de ska blomma om. Hon är en mästare på att få dem att komma igen och visa upp sig i all sin prakt.
Den här var M extra stolt över och det är inte svårt att förstå.
På eftermiddagen, innan jazzkvällen, var vi ute och rastade Maja, det är en liten spanjorska som är en mönsterhund. Hon kan man bara tycka om, hur mycket kattmänniska man än är (vilket jag är).
Hon är helt bedårande, söt, älsklig, trevlig osv osv. Hon kan utan vidare gå lös och skulle aldrig nånsin drömma om att inte lyda mattes kommando om de t ex möter barn eller en annan hund. Dessutom är hon tvåspråkig och det är ganska härligt att se hur hon klarar både spanska och svenska utan minsta problem.
Här försöker hon få oss att förstå att vi ska kasta kotten så hon får löpa iväg och apportera. Det går även bra med is, men då blir hon så ivrig att hon oftast tuggar sönder den och då är det svårt att kasta.
Gosestund med matte, eller omvänt - gosestund med Maja, välj själv!
Åter till gårdagen.
Efter frukost, vid pass 8.30, åkte jag norrut, mot Umeå.
På väg över "Höga Kusten bron".
Jag höll bara upp kameran medan jag körde i full fart, knäppte och kollade inte förrän jag var framme. Ganska nöjd blev jag när jag såg resultatet. Synd bara att jag inte kunde ta kort mitt på bron, på omgivningarna. Det är hisnande vackert, även i gråväder.
Jag lyckades inte lika bra med Skuleberget, men här är det i alla fall.
Efter det inga fler bilder.
Det tog mig 7 timmar till Umeå, rastade en gång, tankade en gång. Det gick väldigt bra och Sydney skötte sig med den äran.
En kväll på Glenn Miller Café
På väg till Umeå för att hälsa på de nyhemkomna barnen och även känna att jag gör något på sportlovet, tar jag en liten omväg för att stimulera själen en aning.
Gör, i bemärkelsen inte enbart vara hemma och städa, plantera om blommor och sova länge på morgnarna.
Jag åkte till barnens gudmor som numera bor i huvudstaden, jag hade kollat om hon kunde tänka sig att följa med mig på Glenn Miller Café, för att lyssna på Opposite Corner som har återförenats några gånger på sistone. Det kunde hon!
Sen var planen att fortsätta till Umeå dagen därpå. Jag valde att åka bil den här gången, dels hade jag mycket saker som skulle med, dels ville jag ha friheten att bestämma restid och resdag själv.
Glenn Miller är ett "hål" i väggen, men så otroligt mysigt och ett ställe som verkligen känns genuint och som den äkta jazzklubb det är !
Hon hade bokat bord i god tid, så vi hade varsin sittplats vilket inte det stora flertalet hade, visade det sig under kvällen.
Vi kom dit vid 18-tiden, för att få äta i lugn och ro.
Vi beställde varsin bouillabaisse och varsin Baron Trenck. MYCKET, MYCKET GOTT!
När vi kom var bandet där och repade. Det är Lars Jansson på piano, Lubbe Helje på bas, Gunnar Lindgren på saxofon och Paul Svanberg på trummor. Lubbe är en mycket god vän till mig, tillika musikterapeutkollega och det här var första gången jag skulle få höra honom "live".
Här är Lars och Lubbe -
- och här Paul och Gunnar
De var inte kvar så länge, så vi kunde avnjuta vår måltid i lugn och ro. Sen kom de tillbaka och började spela 20.30.
Nu kommer vi till det här med musikrecension igen. Jag tror jag säger som han med långa håret i Antikrundan.
"WOW, nu är det ett Hallelujamoment". Sån var kvällen. De har inte tappat gnistan och glöden. Det var JÄTTEBRA!
Glenn Miller var knökfullt, folk stod nästan på varandra och vi som hade glädjen att ha sittplats kände hur vi trycktes allt närmare bordet ju längre kvällen led. Vi led dock inte ett dugg.
Tyvärr hade vi ett pendeltåg (eller vad det nu heter) att passa, så vi fick inte höra hela sista set. Tur de spelade tre, det är då inte jag bortskämd med. Det blev alltså ändå ganska mycket musik för vår del.
Jag var alldeles euforisk efteråt och detsamma gällde M. som här har placerat sig på en lämplig ( ? ) plats på hemvägen. Vet inte om hon kände sig lite utmattad efter all härlig jazz och tyckte sig ha rätt att sitta där.
Jag kan säga att jag somnade direkt jag la huvudet på kudden och när jag kommer hem, ska jag se till att vår jazzklubb tar med Opposite på programmet så fort som möjligt. Fast det lär dröja till nästa vår, hösten är i princip redan spikad.
Gör, i bemärkelsen inte enbart vara hemma och städa, plantera om blommor och sova länge på morgnarna.
Jag åkte till barnens gudmor som numera bor i huvudstaden, jag hade kollat om hon kunde tänka sig att följa med mig på Glenn Miller Café, för att lyssna på Opposite Corner som har återförenats några gånger på sistone. Det kunde hon!
Sen var planen att fortsätta till Umeå dagen därpå. Jag valde att åka bil den här gången, dels hade jag mycket saker som skulle med, dels ville jag ha friheten att bestämma restid och resdag själv.
Glenn Miller är ett "hål" i väggen, men så otroligt mysigt och ett ställe som verkligen känns genuint och som den äkta jazzklubb det är !
Hon hade bokat bord i god tid, så vi hade varsin sittplats vilket inte det stora flertalet hade, visade det sig under kvällen.
Vi kom dit vid 18-tiden, för att få äta i lugn och ro.
Vi beställde varsin bouillabaisse och varsin Baron Trenck. MYCKET, MYCKET GOTT!
När vi kom var bandet där och repade. Det är Lars Jansson på piano, Lubbe Helje på bas, Gunnar Lindgren på saxofon och Paul Svanberg på trummor. Lubbe är en mycket god vän till mig, tillika musikterapeutkollega och det här var första gången jag skulle få höra honom "live".
Här är Lars och Lubbe -
- och här Paul och Gunnar
De var inte kvar så länge, så vi kunde avnjuta vår måltid i lugn och ro. Sen kom de tillbaka och började spela 20.30.
Nu kommer vi till det här med musikrecension igen. Jag tror jag säger som han med långa håret i Antikrundan.
"WOW, nu är det ett Hallelujamoment". Sån var kvällen. De har inte tappat gnistan och glöden. Det var JÄTTEBRA!
Glenn Miller var knökfullt, folk stod nästan på varandra och vi som hade glädjen att ha sittplats kände hur vi trycktes allt närmare bordet ju längre kvällen led. Vi led dock inte ett dugg.
Tyvärr hade vi ett pendeltåg (eller vad det nu heter) att passa, så vi fick inte höra hela sista set. Tur de spelade tre, det är då inte jag bortskämd med. Det blev alltså ändå ganska mycket musik för vår del.
Jag var alldeles euforisk efteråt och detsamma gällde M. som här har placerat sig på en lämplig ( ? ) plats på hemvägen. Vet inte om hon kände sig lite utmattad efter all härlig jazz och tyckte sig ha rätt att sitta där.
Jag kan säga att jag somnade direkt jag la huvudet på kudden och när jag kommer hem, ska jag se till att vår jazzklubb tar med Opposite på programmet så fort som möjligt. Fast det lär dröja till nästa vår, hösten är i princip redan spikad.
Indoktrinerad
Nu har det hänt igen!!!!!!!
Jag har varit ute och gått på det vita. Kallt som på Antarktis och fryser som en nedfrusen räka.
Vad är det som driver ut mig?
Är jag fylld av demoner som jag tror kan frysas ut och därför ger mig ut i vintermörkret. Jag kan inte vara fullt klok, för i så fall hade jag gått ut medan solen var framme. Jag kanske inte klarar av dagsljuset? Är jag en varulv som bara kan gå ut på mörka halvan av dygnet? Tror jag att jag är duktig när jag ger mig ut?
Medan jag travade på där i snön som en besatt ,började alla dessa tankar virvla runt i mitt huvud.
Hjärnan gick i alla fall på högvarv, men definitivt inte termostaten i min kropp. Det är knappt minus 4 grader och jag fryser som jag legat ute i vinterbivack 3 -4 dygn.
Jag började tänka på det jag läst om hundtäckenas vara eller ickevara. Jag är dock hundmormor.
Nu har inte Vickehund något täcke, för jag har läst om det bruna och det vita fettet och diskuterat detta med dottern. Det bruna fettet har man som ursprungsvarelse sen nån gång i forntiden och det hjälper kroppen att hålla kvar värmen när man är ute i kylan. Hundar har det, förutsatt att de inte klemas bort med täcken o dyl, som gör att det tillbakabildas och ersätts med vitt. Det vita värmer inte!
Det där var ett mycket hastigt, komprimerat sammandrag om varför djuren inte fryser.
Det har också fått mig att inse att jag ingalunda härbärgerar något brunt fett i min mjuka lekamen. Allt som väller ut i muffinsmidjan, kärlekshandtagen på ryggen och bullarna som sitter både här och där, består uteslutande av vitt, dallrande fett (späck??)
Inte särskilt uppmuntrande!
Jag är indoktrinerad, det är särbon som med sina rapporter om hur han pulsar omkring i djupsnön när han friskvårdar. Han stretar på en halvmil varje gång, det är det som driver ut mig. Jag lider av tvångs!!!!! Varför skulle detta drabba mig mitt i värsta vintern?????
Jag har varit ute och gått på det vita. Kallt som på Antarktis och fryser som en nedfrusen räka.
Vad är det som driver ut mig?
Är jag fylld av demoner som jag tror kan frysas ut och därför ger mig ut i vintermörkret. Jag kan inte vara fullt klok, för i så fall hade jag gått ut medan solen var framme. Jag kanske inte klarar av dagsljuset? Är jag en varulv som bara kan gå ut på mörka halvan av dygnet? Tror jag att jag är duktig när jag ger mig ut?
Medan jag travade på där i snön som en besatt ,började alla dessa tankar virvla runt i mitt huvud.
Hjärnan gick i alla fall på högvarv, men definitivt inte termostaten i min kropp. Det är knappt minus 4 grader och jag fryser som jag legat ute i vinterbivack 3 -4 dygn.
Jag började tänka på det jag läst om hundtäckenas vara eller ickevara. Jag är dock hundmormor.
Nu har inte Vickehund något täcke, för jag har läst om det bruna och det vita fettet och diskuterat detta med dottern. Det bruna fettet har man som ursprungsvarelse sen nån gång i forntiden och det hjälper kroppen att hålla kvar värmen när man är ute i kylan. Hundar har det, förutsatt att de inte klemas bort med täcken o dyl, som gör att det tillbakabildas och ersätts med vitt. Det vita värmer inte!
Det där var ett mycket hastigt, komprimerat sammandrag om varför djuren inte fryser.
Det har också fått mig att inse att jag ingalunda härbärgerar något brunt fett i min mjuka lekamen. Allt som väller ut i muffinsmidjan, kärlekshandtagen på ryggen och bullarna som sitter både här och där, består uteslutande av vitt, dallrande fett (späck??)
Inte särskilt uppmuntrande!
Jag är indoktrinerad, det är särbon som med sina rapporter om hur han pulsar omkring i djupsnön när han friskvårdar. Han stretar på en halvmil varje gång, det är det som driver ut mig. Jag lider av tvångs!!!!! Varför skulle detta drabba mig mitt i värsta vintern?????
Jazzklubben
I tisdags var det en höjdarkväll på jazzklubben. Det var Blues Up som var i stan.
De bildades 1995 och hur länge de höll på innan de tog paus vet jag inte, men nu är de i alla fall återförenade och det var ingen dum idé av vem det nu var. Max Schultz tror jag.
Gruppen består av Magnus Lindgren på diverse instrument, men i huvudsak saxofon, tvärflöjt och klarinett, Pierre Svärd hammond, Max Schultz gitarr, Fredrik Jonsson bas och Martin Jonsson trummor.
Där i mörkret lyfte jag min lilla kamera och försökte få med hela gruppen, inte helt lätt kan jag säga.
Jazzklubben håller numera till på Frimis och där är nyrenoverat med en väldigt mörk tapet bakom scenen. Fast, jag tror inte min blixt hade räckt till ändå, dessutom har jag lycktas bränna av det mesta ljuset i håret på folket framför mig.
Den lilla bilden har jag tagit från jazzklubbens hemsida, där är det något ljusare och man ser några små myror som är bandet.
Jag är numera med i styrelsen i klubben, så jag är där de flesta kvällar. Det var jag förut också, nu är det dock lite mer förpliktigande, men det är bara roligt.
Just den här kvällen hade jag med mig ett par kompisar och vi satt ganska mitt framför bandet, bara en liten bit ifrån. Vi både såg och hörde bra.
Jag tyckte de var helt suveräna, jag bara njöt, men som de flesta andra kvällar, var ljudnivån väldigt hög. Gissa om jag var nöjd att jag hade mina öronproppar med mig. Jag har såna som är formgjutna efter mina öron och med 25 db dämpning. Fast när Magnus spelade tvärflöjt tog jag ut dem.
Min kompis E hörde inte ett enda ord när jag försökte säga något till henne medan de spelade och när kvällen var slut påstod hon att det surrade i hela skallen.
Musikresencioner kan jag inte skriva märker jag, orden vill inte infinna sig. Det var helt enkelt bra, väldigt bra, jättebra, toppen ! ! !
Det var intressant att upptäcka denna brist i mina annars så skrivnödiga fingrar.
Konstaterar två saker:
1. Jag kommer att köpa Blues Ups skiva.
2. Jag kommer inte att försöka skriva musikrecensíoner!
Så var det med det!
De bildades 1995 och hur länge de höll på innan de tog paus vet jag inte, men nu är de i alla fall återförenade och det var ingen dum idé av vem det nu var. Max Schultz tror jag.
Gruppen består av Magnus Lindgren på diverse instrument, men i huvudsak saxofon, tvärflöjt och klarinett, Pierre Svärd hammond, Max Schultz gitarr, Fredrik Jonsson bas och Martin Jonsson trummor.
Där i mörkret lyfte jag min lilla kamera och försökte få med hela gruppen, inte helt lätt kan jag säga.
Jazzklubben håller numera till på Frimis och där är nyrenoverat med en väldigt mörk tapet bakom scenen. Fast, jag tror inte min blixt hade räckt till ändå, dessutom har jag lycktas bränna av det mesta ljuset i håret på folket framför mig.
Den lilla bilden har jag tagit från jazzklubbens hemsida, där är det något ljusare och man ser några små myror som är bandet.
Jag är numera med i styrelsen i klubben, så jag är där de flesta kvällar. Det var jag förut också, nu är det dock lite mer förpliktigande, men det är bara roligt.
Just den här kvällen hade jag med mig ett par kompisar och vi satt ganska mitt framför bandet, bara en liten bit ifrån. Vi både såg och hörde bra.
Jag tyckte de var helt suveräna, jag bara njöt, men som de flesta andra kvällar, var ljudnivån väldigt hög. Gissa om jag var nöjd att jag hade mina öronproppar med mig. Jag har såna som är formgjutna efter mina öron och med 25 db dämpning. Fast när Magnus spelade tvärflöjt tog jag ut dem.
Min kompis E hörde inte ett enda ord när jag försökte säga något till henne medan de spelade och när kvällen var slut påstod hon att det surrade i hela skallen.
Musikresencioner kan jag inte skriva märker jag, orden vill inte infinna sig. Det var helt enkelt bra, väldigt bra, jättebra, toppen ! ! !
Det var intressant att upptäcka denna brist i mina annars så skrivnödiga fingrar.
Konstaterar två saker:
1. Jag kommer att köpa Blues Ups skiva.
2. Jag kommer inte att försöka skriva musikrecensíoner!
Så var det med det!
Uppiggning
När det blir så här mycket snö måste jag piggas upp. Det sköter jag för det mesta om alldeles själv och det brukar bli så väldigt bra.
Med tanke på att det faktiskt är vinter tänkte jag att det kunde hjälpa att ta ner den vinröda gardinen i köket, den som fått tjäna som julgardin och sätta upp något ljusare istället. Något som får mig att tänka framåt, t ex till slutet av mars och in i april. Då när det är riktig vår, ska jag förresten sätta upp en tunnare variant, men även den i ljusa färger.
Att byta gardin fick dessutom dubbel uppiggningsverkan, för det enda det kostade var mödan att stryka den. Jag är dock så konstig, att jag älskar att stryka, så det var rena njutningen.
Jag hade tur också, för det var alldeles för kallt för att tvätta fönstret. Det hade bara blivit en massa rimfrost och bara det i sig gjorde genast att jag piggnade till. Det var förresten inte särskilt smutsigt, för jag tvättade fönstret till jul, då när det var mildväder.
Jag rotade i mina gardingömmor och hittade den här fina. Extra fin tycker jag med tanke på att jag är "teoman" , svårt beroernde av te och inmundigar mängder varje dag. Alldeles nyss har jag druckit en kanna Earl Grey de Luxe från Tehörnan i Umeå.
Jag köpte tyget i Nora och tänkte att det var gjort just till mig.
Närbild av tyget kommer här!
Går man sen tillbaka till mitt köksfönster kan man se hur äckligt mycket snö jag tittar på varje morgon när jag drar upp persiennen, det är inte uppiggande.
Längst till vänster i fönstret står en svårt missväxt pella. Jag vet inte vad jag ska göra med den. Det är en som jag gav till min mor och som nu hamnat hos mig igen. Den heter Gigant och nog är den ganska mycket gigant på längden, även om resten är allt annat än stort. Modern toppade den aldrig, för hon hade sina fönsterbänkar så lågt ner. Jag vågar inte, tänk om det inte kommer några nya skott därnere och om det som jag tar av ruttnar eller bara tynar bort. Jag vill ju ha den kvar.
Bortsett från den har det börjat spritta i de andra pellerinorna. Jag är lite ambivalent hur jag ska ha det i år. De som finns här får naturligtvis finnas kvar, men jag har tänkt trappa ner lite. Min lilla dotter är inte road av att åka hit och vattna 60 pellor om jag behagar resa bort några dagar.
"Tänk lite på mig mamma," har hon klagat genom åren, alltmedan jag sätter nya skott och det bara växer överallt. Nu tänker jag lite på dig mitt lilla barn! Jag ska inte ha 60 stycken i år, men de jag har får du pallra dig hit och vattna, så är det bara ! ! !
Förra året tog sig allt jag klippte av, precis allt. Jag hade pellor överallt, ute, inne, på uterummet, på baksidan. Ändå vågar jag inte kapa av Gigant. Vilken fegis jag är!
Med tanke på att det faktiskt är vinter tänkte jag att det kunde hjälpa att ta ner den vinröda gardinen i köket, den som fått tjäna som julgardin och sätta upp något ljusare istället. Något som får mig att tänka framåt, t ex till slutet av mars och in i april. Då när det är riktig vår, ska jag förresten sätta upp en tunnare variant, men även den i ljusa färger.
Att byta gardin fick dessutom dubbel uppiggningsverkan, för det enda det kostade var mödan att stryka den. Jag är dock så konstig, att jag älskar att stryka, så det var rena njutningen.
Jag hade tur också, för det var alldeles för kallt för att tvätta fönstret. Det hade bara blivit en massa rimfrost och bara det i sig gjorde genast att jag piggnade till. Det var förresten inte särskilt smutsigt, för jag tvättade fönstret till jul, då när det var mildväder.
Jag rotade i mina gardingömmor och hittade den här fina. Extra fin tycker jag med tanke på att jag är "teoman" , svårt beroernde av te och inmundigar mängder varje dag. Alldeles nyss har jag druckit en kanna Earl Grey de Luxe från Tehörnan i Umeå.
Jag köpte tyget i Nora och tänkte att det var gjort just till mig.
Närbild av tyget kommer här!
Går man sen tillbaka till mitt köksfönster kan man se hur äckligt mycket snö jag tittar på varje morgon när jag drar upp persiennen, det är inte uppiggande.
Längst till vänster i fönstret står en svårt missväxt pella. Jag vet inte vad jag ska göra med den. Det är en som jag gav till min mor och som nu hamnat hos mig igen. Den heter Gigant och nog är den ganska mycket gigant på längden, även om resten är allt annat än stort. Modern toppade den aldrig, för hon hade sina fönsterbänkar så lågt ner. Jag vågar inte, tänk om det inte kommer några nya skott därnere och om det som jag tar av ruttnar eller bara tynar bort. Jag vill ju ha den kvar.
Bortsett från den har det börjat spritta i de andra pellerinorna. Jag är lite ambivalent hur jag ska ha det i år. De som finns här får naturligtvis finnas kvar, men jag har tänkt trappa ner lite. Min lilla dotter är inte road av att åka hit och vattna 60 pellor om jag behagar resa bort några dagar.
"Tänk lite på mig mamma," har hon klagat genom åren, alltmedan jag sätter nya skott och det bara växer överallt. Nu tänker jag lite på dig mitt lilla barn! Jag ska inte ha 60 stycken i år, men de jag har får du pallra dig hit och vattna, så är det bara ! ! !
Förra året tog sig allt jag klippte av, precis allt. Jag hade pellor överallt, ute, inne, på uterummet, på baksidan. Ändå vågar jag inte kapa av Gigant. Vilken fegis jag är!
Omgruppering
Harry Martinsson har skrivit en roman som heter "Vägen till Klockrike".
Jag kan snart skriva del 2! Fast vi pratar definitivt inte om samma klockrike.
NU HAR DET HÄNT IGEN!
Jag tror faktiskt att det är för sista gången på ganska länge, för det behovet börjar vara mättat.
Den här klockan heter Ella bestämde jag igår, det var då den fick flytta. Min kompis A som sålde den till särbon, trodde sig veta att en tidigare ägare hetat just Ella. Det är ett passande namn, tycker jag.
Det är alldeles sant, han har köpt en till! Jag har börjat vänja mig, så helt plötsligt tycker jag den är fin. Jag, som aldrig ägnat minsta tanke åt klockors vara eller inte vara, än mindre deras utseende.
Vi pratades vid igår kväll och då hade han ägnat aftonen åt omgrupperingar. Nu sitter Örnen inne i sovrummet, just bredvid där jag ska sova. Tack och lov slår den inte. Det sköter Linköping i Bupprummet om och Ella har fått hedersplatsen inne i vardagsrummet där Örnen tidigare satt.
Nu är det en i varje rum, samt en isärplockad som sitter på en skåpvägg så man kan pilla lite i den då och då och fundera över varför den inte sköter sig lika exemplariskt som de andra uren.
Badrummet är hittills förskonat från tick tack, oro och pling, plong. Det är jag glad för!
Nu är det vinter!
Jag har kapitulerat ! ! Ingen ide att sträva emot längre. Det är vinter enligt almanackan och nu är det det enligt naturens vilja också.
Grannbarnen kvittrar och leker i allt det vita, särbon skottar som en besatt för att få fram bilarna och snön är tjock och kompakt. Kramsnö är det så det räcker och blir över. Om jag hade haft lite sämre omdöme kanske jag hade varit ute och gjort en snölykta. Nu blev det inte så.
Samtidigt tänker jag på barnen down under. Jag pratade med sonen igår och där var det +46. Hemma i Umeå, dit de ska framöver, skulle det kunna bli ner mot -20. En differens på 66 grader. Han sa helt ärligt att han faktiskt föredrar -20 mot den där hettan.
Idag är det stora rubriker i tidningen om bränderna därnere och värmen har ökat en grad till, + 47. Orolig moder skickar sms och hoppas att allt är bra med dem, omtänksam son ringer en kort stund efteråt och talar om att de mår bra och att nu är det bara + 25 och folk går hem och hämtar koftor och jackor.........
Bränderna är dessutom ute i bushen, men hittills hade det dött över 50 personer.
Jag tittar ut igen på mitt lilla fågelhus. Där har jag en liten indikation på hur mycket det snöat. Nu kan inte allt ligga kvar på det lilla huset, det är mer på marken, men ändå. Jag skulle inte vilja vara blåmes och sitta där om det rasar från taket.
Ännu en prövning i snön
Det är lördag, ledig dag och det inre tvånget gör sig gällande. Ut och gå, dra in frisk luft, känna sig duktig och kämpa på trots att det defenitivt inte är förvår. Det är Luther som sitter på axeln och pickar mig i skallen som gör att jag går ut, trots min antivintergen.
Särbon travar gärna omkring i förvåren, både i december, januari och som nu i februari. Jag hävdar fortfarande att det är vinter och inget annat!
Så här såg det ut när vi kom till Rynningeviken.
Just här, vid den stigen där skylten satt, skulle han nödvändigt gå.
Ikväll har jag lyssnat på hans utläggning om hur ont det gör i benen, muskler och vad man nu har där som kan göra ont. Jag undrar förstrött varför han har ont just i dag. Jo, det var för att han spände sig så när jag sa att det var is under snön. Detta för att jag såg en kille som stöp på rumpan precis framför oss på en av stigarna vi gick på och kommenterade att det var isigt under nysnön.
Jag som inte vill gå ut på vintern, men ändå tvingar ut mig, följde bara med in på den här osandade gångvägen. Tack och lov att jag ställt ner cykeln i källaren så jag åtminstone inte tvingar ut mig på den mitt i vintern.
Bara en bit in såg jag det här som jag tyckte var som ett riktigt naturens konstverk. Det är "bara" Svartån, men så fint!
Trava på i snön och lite fåglar hörde vi, men såg inte en enda.
Vi gick bron vid Rävgången och kom fram till vattnet som naturligtvis är fruset så här års. Nu till min noja: JAG VÄGRAR GÅ UT PÅ SJÖISAR! JAG KOMMER NOG ALDRIG ATT GÖRA DET, VARFÖR SKULLE JAG?
Här var det fullt av folk som i diset trimmade sina ungar i diverse vintersporter som skridskoåkning och ishockey.
Långfärdsskridskoåkare såg jag också därute i dimman och jag bara rös. Jag säger bara ALDRIG ! ! Det fanns t o m föräldrar som dragit ut barnvagn och ungar på pulka på isen. Jag bryr mig inte om hur tjock den är (isen alltså), jag går inte ut.
Vi gick sen jag hade ryst färdigt!
Då såg jag en stor parkering med massor av bilar, där har jag aldrig nånsin sett en bil tidigare, trots att jag på andra årstider är en flitig besökare här nere.
En disig dag i Rynningeviken är m a o höjdpunkten för ett stort antal innevånare i Örebro stad.
Sen blev särbon och jag nästan osams, nej, inte osams, men jag blev riktigt sur på honom! Jag med Sveriges sämsta lokalsinne styrde stegen mot en av broarna lite länger ner, som helt lämpligt går över vattendraget vi nyss passerat vid Rävgången. Sen jag väl tagit mig upp på den snöiga träbron tycker han att det är helt åt skogen fel håll. Jag med min totala brist på känsla för riktning känner instinktivt att jag är på rätt väg.
Nu har jag lärt mig att inte lita på mig, så jag lyssnar förstås på min ledare som har en inbyggd kompass i näsan. Han hävdar att vi ska gå åt andra hållet.
Vad händer? Jag kapitulerar och följer med. Fast, jag går inte långt, jag säger att det är fel väg. Sen håller vi på ett tag och gafflar om vart vi är och då helt plötsligt säger han att han är helt vilsen och inte har en aning om var vi är. Det är för vitt och ser likadant ut överallt. Helt ute och cyklar med andra ord.
Jag tappar besinningen och säger: "Du får gå vart du vill, jag går över bron", sen gör jag det och gissa............. Han följer med.
Väl över får han syn på Naturens hus långt innan jag ens fattat att jag haft rätt. Detta låter han meddela genom att säga: "Ska vi fika här eller hemma"? Då ser även jag huset och skrockar belåtet inombords.
Väl framme pekar han på en för mig, helt obekant stig och säger: "Där skulle vi ha kommit fram om vi gått min väg."
Nu är jag så nöjd att jag inte säger ett enda ord, jag bara travar på i nysnön och undrar än en gång varför jag är ute och går så här års. Jag har t o m mössa på mig, lite onaturligt känns det allt.
Särbon bjuder på fika inne på Naturens hus. Jag väljer en Cappucino för att öva upp kaffetarmen ytterligare. Dessutom utan socker. Det är gott! Är jag sjuk?
Stämningen oss emellan är som vanligt igen, eller blir det åtminstone när lilla älskligen min börjar tala om det fina bildspelet som visas på stor skärm på väggen bakom mig. Jag byter plats och vi tittar tillsammans på en massa fina naturbilder.
Koltrasten har en gul ring runt ögat konstaterar vi, mannen undrar lite vad vi tittar på, är det på honom?
Sen ser särbon en likadan almanacka som han fick i julklapp av mig, den där fina med fåglar av Stefan Gustafsson och till höger om den även en fin tavla av honom. Efter det är allt precis som innan jag tvingades välja väg därute i nysnön.
Väl hemma gör jag ett stort lass raggmunk med fläsk till middag - den absolut godaste mat jag vet !
Jag åt 7 stycken!
Särbon travar gärna omkring i förvåren, både i december, januari och som nu i februari. Jag hävdar fortfarande att det är vinter och inget annat!
Så här såg det ut när vi kom till Rynningeviken.
Just här, vid den stigen där skylten satt, skulle han nödvändigt gå.
Ikväll har jag lyssnat på hans utläggning om hur ont det gör i benen, muskler och vad man nu har där som kan göra ont. Jag undrar förstrött varför han har ont just i dag. Jo, det var för att han spände sig så när jag sa att det var is under snön. Detta för att jag såg en kille som stöp på rumpan precis framför oss på en av stigarna vi gick på och kommenterade att det var isigt under nysnön.
Jag som inte vill gå ut på vintern, men ändå tvingar ut mig, följde bara med in på den här osandade gångvägen. Tack och lov att jag ställt ner cykeln i källaren så jag åtminstone inte tvingar ut mig på den mitt i vintern.
Bara en bit in såg jag det här som jag tyckte var som ett riktigt naturens konstverk. Det är "bara" Svartån, men så fint!
Trava på i snön och lite fåglar hörde vi, men såg inte en enda.
Vi gick bron vid Rävgången och kom fram till vattnet som naturligtvis är fruset så här års. Nu till min noja: JAG VÄGRAR GÅ UT PÅ SJÖISAR! JAG KOMMER NOG ALDRIG ATT GÖRA DET, VARFÖR SKULLE JAG?
Här var det fullt av folk som i diset trimmade sina ungar i diverse vintersporter som skridskoåkning och ishockey.
Långfärdsskridskoåkare såg jag också därute i dimman och jag bara rös. Jag säger bara ALDRIG ! ! Det fanns t o m föräldrar som dragit ut barnvagn och ungar på pulka på isen. Jag bryr mig inte om hur tjock den är (isen alltså), jag går inte ut.
Vi gick sen jag hade ryst färdigt!
Då såg jag en stor parkering med massor av bilar, där har jag aldrig nånsin sett en bil tidigare, trots att jag på andra årstider är en flitig besökare här nere.
En disig dag i Rynningeviken är m a o höjdpunkten för ett stort antal innevånare i Örebro stad.
Sen blev särbon och jag nästan osams, nej, inte osams, men jag blev riktigt sur på honom! Jag med Sveriges sämsta lokalsinne styrde stegen mot en av broarna lite länger ner, som helt lämpligt går över vattendraget vi nyss passerat vid Rävgången. Sen jag väl tagit mig upp på den snöiga träbron tycker han att det är helt åt skogen fel håll. Jag med min totala brist på känsla för riktning känner instinktivt att jag är på rätt väg.
Nu har jag lärt mig att inte lita på mig, så jag lyssnar förstås på min ledare som har en inbyggd kompass i näsan. Han hävdar att vi ska gå åt andra hållet.
Vad händer? Jag kapitulerar och följer med. Fast, jag går inte långt, jag säger att det är fel väg. Sen håller vi på ett tag och gafflar om vart vi är och då helt plötsligt säger han att han är helt vilsen och inte har en aning om var vi är. Det är för vitt och ser likadant ut överallt. Helt ute och cyklar med andra ord.
Jag tappar besinningen och säger: "Du får gå vart du vill, jag går över bron", sen gör jag det och gissa............. Han följer med.
Väl över får han syn på Naturens hus långt innan jag ens fattat att jag haft rätt. Detta låter han meddela genom att säga: "Ska vi fika här eller hemma"? Då ser även jag huset och skrockar belåtet inombords.
Väl framme pekar han på en för mig, helt obekant stig och säger: "Där skulle vi ha kommit fram om vi gått min väg."
Nu är jag så nöjd att jag inte säger ett enda ord, jag bara travar på i nysnön och undrar än en gång varför jag är ute och går så här års. Jag har t o m mössa på mig, lite onaturligt känns det allt.
Särbon bjuder på fika inne på Naturens hus. Jag väljer en Cappucino för att öva upp kaffetarmen ytterligare. Dessutom utan socker. Det är gott! Är jag sjuk?
Stämningen oss emellan är som vanligt igen, eller blir det åtminstone när lilla älskligen min börjar tala om det fina bildspelet som visas på stor skärm på väggen bakom mig. Jag byter plats och vi tittar tillsammans på en massa fina naturbilder.
Koltrasten har en gul ring runt ögat konstaterar vi, mannen undrar lite vad vi tittar på, är det på honom?
Sen ser särbon en likadan almanacka som han fick i julklapp av mig, den där fina med fåglar av Stefan Gustafsson och till höger om den även en fin tavla av honom. Efter det är allt precis som innan jag tvingades välja väg därute i nysnön.
Väl hemma gör jag ett stort lass raggmunk med fläsk till middag - den absolut godaste mat jag vet !
Jag åt 7 stycken!
Repriser
Det känns som jag lever i en repris då och då.
Repris 1:
Idag t ex, särbon kommer, gamgambil'n är återigen kaputt och han ska ner under motorhuven och rota. Detta för att lilla dottern ska kunna utnyttja vraket tills det är dags för Porschebörjes inträde på arenan.
"Operationen" gick bra än en gång, nu sitter en ny/begagnad startmotor på plats och MFN spinner förhoppningsvis igång utan att föraren behöver nyttja kötteder.
Repris 2:
Sedan in till klockorna för att kolla statusen på dem.
VE OCH FASA ! ! !
Morfarsklockan har stannat och jag har inte ens noterat det. Ska jag skämmas? Nej, det gör jag inte. Innan stilleståndet var konstaterat hade jag talat om att både den och lilla Hjo gick för fort, men inte hade jag märkt att morfars inte gick alls.
Pannan i djupa veck. "Vad har hänt"? Fast sen drog han upp den och såg till att den tickade igång alldeles rätt, så det var nog inte så allvarligt.
Till köket där lilla Hjo hänger. Den behövde verkligen också dras upp och än en gång har vi en stunds palaver om plingplonget. Jag står inte ut att ha två klockor som slår och då får jag för första gången höra att det inte är bra om de inte dras upp ordentligt då och då. En klocka behöver slå så där en 14 dagar och detta ska göras minst en gång i kvartalet.
"Det får bli när jag åker till Umeå, jag blir tokig annars", sa jag och sen sa vi inget mer. Inte förrän för en stund sen när vi sitter i godan ro och dricker Norakaffe, kokat på nymalda bönor.
Repris 3:
DÅ sätter Hjo igång och slår som besatt. Jag bara stirrar och tjuter:
"VAD HAR DU GJORT? ÄR DU GALEN? SKA JAG LIGGA OCH LYSSNA PÅ DET DÄR PÅ NÄTTERNA NU IGEN?"
Snabb replik: "Nej, jag har inte dragit upp den, det kan bli så där ibland".
Ja, jag vet inte vad jag ska tro, vi får väl se om det bara blev så och är tyst i fortsättningen.
Det har kommit ett postpaket!
Repris 4:
Jag tror det räcker med bilder, inga ord behövs och det belåtna skrockandet från särbon går ändå inte att återge i text.
Hela årgång 1960, sånär som på nummer 6 0ch 7, så om någon har dem liggande i gömmorna är särbon spekulant.
Han kommer garanterat inte att höra vare sig om klockorna slår eller står nu ett tag framöver.
Repris 1:
Idag t ex, särbon kommer, gamgambil'n är återigen kaputt och han ska ner under motorhuven och rota. Detta för att lilla dottern ska kunna utnyttja vraket tills det är dags för Porschebörjes inträde på arenan.
"Operationen" gick bra än en gång, nu sitter en ny/begagnad startmotor på plats och MFN spinner förhoppningsvis igång utan att föraren behöver nyttja kötteder.
Repris 2:
Sedan in till klockorna för att kolla statusen på dem.
VE OCH FASA ! ! !
Morfarsklockan har stannat och jag har inte ens noterat det. Ska jag skämmas? Nej, det gör jag inte. Innan stilleståndet var konstaterat hade jag talat om att både den och lilla Hjo gick för fort, men inte hade jag märkt att morfars inte gick alls.
Pannan i djupa veck. "Vad har hänt"? Fast sen drog han upp den och såg till att den tickade igång alldeles rätt, så det var nog inte så allvarligt.
Till köket där lilla Hjo hänger. Den behövde verkligen också dras upp och än en gång har vi en stunds palaver om plingplonget. Jag står inte ut att ha två klockor som slår och då får jag för första gången höra att det inte är bra om de inte dras upp ordentligt då och då. En klocka behöver slå så där en 14 dagar och detta ska göras minst en gång i kvartalet.
"Det får bli när jag åker till Umeå, jag blir tokig annars", sa jag och sen sa vi inget mer. Inte förrän för en stund sen när vi sitter i godan ro och dricker Norakaffe, kokat på nymalda bönor.
Repris 3:
DÅ sätter Hjo igång och slår som besatt. Jag bara stirrar och tjuter:
"VAD HAR DU GJORT? ÄR DU GALEN? SKA JAG LIGGA OCH LYSSNA PÅ DET DÄR PÅ NÄTTERNA NU IGEN?"
Snabb replik: "Nej, jag har inte dragit upp den, det kan bli så där ibland".
Ja, jag vet inte vad jag ska tro, vi får väl se om det bara blev så och är tyst i fortsättningen.
Det har kommit ett postpaket!
Repris 4:
Jag tror det räcker med bilder, inga ord behövs och det belåtna skrockandet från särbon går ändå inte att återge i text.
Hela årgång 1960, sånär som på nummer 6 0ch 7, så om någon har dem liggande i gömmorna är särbon spekulant.
Han kommer garanterat inte att höra vare sig om klockorna slår eller står nu ett tag framöver.
Bishop Arms
Onsdagkväll = körövning!
Så är det i princip varenda onsdag, men just idag skulle herrarna få en extra gnuggning i framförandet av Mendelsohn och då passade jag och en av körkamraterna på att besöka en annan lokal på stan. Vi bestämde direkt vi fick veta att det skulle bli herrövning, att vi skulle träffas på Bishop Arms.
Jag fick ett fasligt sjå att hinna, för vi ville gärna vara där när de öppnar 17.00. Då har man nämligen chans på de sköna skinnfåtöljerna längst ner i lokalen, vid den konstgjorda brasan. Ganska snart förstod jag att jag inte skulle hinna, men min kära väninna I lovade att ta över stafettpinnen från mig. Förra gången var jag där först och bufflade mig in först av alla.
Kära dottern och lille Vicke skjutsade mig i gamla bilen, så jag blev i alla fall bara 10 minuter sen till Järntorget och sen var det ganska kort bit kvar.
Slottet tänkte jag när jag gick förbi, det är stort och pampigt och det vill jag gärna ha in här på bloggen. Vad jag inte tänkte på var att min lilla kamera inte alls har den blixt som erfordras för att lysa upp hela det där stenhuset som är Örebro Slott.
Vill man se mörkerbild går det bra..... ( ? ) med min, eller?
Jaja, det är ändå bara ett slott.
På väg till Bishop får jag syn på det fina fönstret på hotellet. Förr hette hotellet rätt och slätt "Storan". Numera är det visst Elite hotel eller något sånt internationellt gångbart.
I alla fall tycker jag mig ha hört att det här fönstret är någon lite finare utsmyckning. Jag lär väl få nån kommentar om det är så att jag är ute och cyklar helt och hållet. Ganska fint och ovanligt är det i alla fall.
Väl framme sitter I och väntar på mig just där jag hade hoppats. Hon har tydligen lika bra löpsteg in och vassa armbågar som jag. Vi vantrivs inte direkt i de där sköna fåtöljerna. Där blev vi sittande i över tre timmar. Varsin Ceasarsallad åt vi också och det var väldigt gott efter den lilla skvätten potatissoppa jag hade i magen. God, kall öl med rejäl beska passade väldigt bra till för min del.
Allra härligast var ändå att få sitta i lugn och ro och bara bubbla om allt och inget, lösa en massa världsliga och ovärdsliga problem, häva ur sig lite frustrationer till en god lyssnerska, visa att man var lika god lyssnerska själv , samt konstatera hur otroligt skönt det är att ha en så god vän. Det är lycka! Goda vänner ska man vårda ömt.
När det till slut blev dags att gå till bussen sträckte jag ut mig och fick syn på dekorationerna i taket. Förutom ett par åror och ett par tennisracketar satt dessa. Det ska jag komma ihåg om det blåser upp till snöstorm någon sen afton när jag sitter där och ska hem.
Så är det i princip varenda onsdag, men just idag skulle herrarna få en extra gnuggning i framförandet av Mendelsohn och då passade jag och en av körkamraterna på att besöka en annan lokal på stan. Vi bestämde direkt vi fick veta att det skulle bli herrövning, att vi skulle träffas på Bishop Arms.
Jag fick ett fasligt sjå att hinna, för vi ville gärna vara där när de öppnar 17.00. Då har man nämligen chans på de sköna skinnfåtöljerna längst ner i lokalen, vid den konstgjorda brasan. Ganska snart förstod jag att jag inte skulle hinna, men min kära väninna I lovade att ta över stafettpinnen från mig. Förra gången var jag där först och bufflade mig in först av alla.
Kära dottern och lille Vicke skjutsade mig i gamla bilen, så jag blev i alla fall bara 10 minuter sen till Järntorget och sen var det ganska kort bit kvar.
Slottet tänkte jag när jag gick förbi, det är stort och pampigt och det vill jag gärna ha in här på bloggen. Vad jag inte tänkte på var att min lilla kamera inte alls har den blixt som erfordras för att lysa upp hela det där stenhuset som är Örebro Slott.
Vill man se mörkerbild går det bra..... ( ? ) med min, eller?
Jaja, det är ändå bara ett slott.
På väg till Bishop får jag syn på det fina fönstret på hotellet. Förr hette hotellet rätt och slätt "Storan". Numera är det visst Elite hotel eller något sånt internationellt gångbart.
I alla fall tycker jag mig ha hört att det här fönstret är någon lite finare utsmyckning. Jag lär väl få nån kommentar om det är så att jag är ute och cyklar helt och hållet. Ganska fint och ovanligt är det i alla fall.
Väl framme sitter I och väntar på mig just där jag hade hoppats. Hon har tydligen lika bra löpsteg in och vassa armbågar som jag. Vi vantrivs inte direkt i de där sköna fåtöljerna. Där blev vi sittande i över tre timmar. Varsin Ceasarsallad åt vi också och det var väldigt gott efter den lilla skvätten potatissoppa jag hade i magen. God, kall öl med rejäl beska passade väldigt bra till för min del.
Allra härligast var ändå att få sitta i lugn och ro och bara bubbla om allt och inget, lösa en massa världsliga och ovärdsliga problem, häva ur sig lite frustrationer till en god lyssnerska, visa att man var lika god lyssnerska själv , samt konstatera hur otroligt skönt det är att ha en så god vän. Det är lycka! Goda vänner ska man vårda ömt.
När det till slut blev dags att gå till bussen sträckte jag ut mig och fick syn på dekorationerna i taket. Förutom ett par åror och ett par tennisracketar satt dessa. Det ska jag komma ihåg om det blåser upp till snöstorm någon sen afton när jag sitter där och ska hem.
Orolig
NÄÄÄÄÄ, nu blir jag nästan orolig över mig. Vad är det som händer? Håller jag på att omvandlas till någon/något jag inte riktigt har kontakt med?
En biltur häromdagen har fått förödande konsekvenser för mitt vintermissnöje, för att inte säga hat. Jag kan känna ett uns av positivism, trots att det är kallt och snö. Vadan detta?
Jag tog en tur över det vi kallar "Bergen". Det är gamgamla vägen mellan Närkes Kil och Pershyttan.
Det blir en ganska brant stigning mitt på ungefär, därav namnet. Väl däruppe var det himmelskt vackert. Det kan vara det mitt i vintern har jag upptäckt, (förvåren kan lugnt vänta ett tag till, det är definitivt för tidigt för sånt) även om det inte märks ett dugg sedan, när man kommer ner på låglandet igen.
Mitt i all natur står det numera en skylt: "Välkommen till Ekopark Kilsbergen". Jag kom från Pershyttan och strax efter skylten kommer ett rejält stort kalhygge. Numera står det kvar enstaka frö- och (tror jag) fågelträd på hyggena, men det är lika fult för det.
Ramsjön som ligger där till höger var frusen.
Solen hade letat sig fram mellan träden och en och annan ledig hurtbulle var ute och älskade vintern allt vad de orkade. Huva, tänkte jag när jag såg en dam skida fram i full fart! Det är den lilla lodräta pricken till höger på bilden, borta vid barrträden.
Jag föredrog att titta mot solen, medan jag funderade på varför det trots min antivintergen kändes rätt så skönt. Jag menar, jag är ändå ganska bra på att undvika solen sommartid - "Pale is beauiful !" Därför tyckte jag inte att det enbart kunde bero på att den var framme en stund och lyste.
Sedan är jag urless på att höra om att allt det vita lyser upp så fint. Det räcker med att solen kommer fram så lyser det alldeles tillräckligt utan allt det vita. Förresten, om det är mycket snö i kombination med stark sol, är det absolut inte hälsosamt för ögonen. Man kan bli snöblind = skada hornhinnan. Det uppstår små sår för snön reflekterar solljuset så starkt. Det är bara att konstatera, antingen sol eller snö och då föredrar jag ändå solen. Så var det sagt (igen).
Nu till min oro. Jag är väldigt ambivalent inför vad jag tycker, för jag tycker VERKLIGEN att följande bilder är vackra! Bevislingen är de fulla med snö, men jag håller i skrivande stund på att analysera vad som händer med min övertygelse.
JO, det förstås, rimfrosten på träden gör att allt det vita ser så mjukt och fint ut. Det blir inte så hårt som "vanlig" snö!
Förresten, jag tror jag vet!
Det är den blå färgen på himlen som gör det. Den påminner om en högsommar dag!
En biltur häromdagen har fått förödande konsekvenser för mitt vintermissnöje, för att inte säga hat. Jag kan känna ett uns av positivism, trots att det är kallt och snö. Vadan detta?
Jag tog en tur över det vi kallar "Bergen". Det är gamgamla vägen mellan Närkes Kil och Pershyttan.
Det blir en ganska brant stigning mitt på ungefär, därav namnet. Väl däruppe var det himmelskt vackert. Det kan vara det mitt i vintern har jag upptäckt, (förvåren kan lugnt vänta ett tag till, det är definitivt för tidigt för sånt) även om det inte märks ett dugg sedan, när man kommer ner på låglandet igen.
Mitt i all natur står det numera en skylt: "Välkommen till Ekopark Kilsbergen". Jag kom från Pershyttan och strax efter skylten kommer ett rejält stort kalhygge. Numera står det kvar enstaka frö- och (tror jag) fågelträd på hyggena, men det är lika fult för det.
Ramsjön som ligger där till höger var frusen.
Solen hade letat sig fram mellan träden och en och annan ledig hurtbulle var ute och älskade vintern allt vad de orkade. Huva, tänkte jag när jag såg en dam skida fram i full fart! Det är den lilla lodräta pricken till höger på bilden, borta vid barrträden.
Jag föredrog att titta mot solen, medan jag funderade på varför det trots min antivintergen kändes rätt så skönt. Jag menar, jag är ändå ganska bra på att undvika solen sommartid - "Pale is beauiful !" Därför tyckte jag inte att det enbart kunde bero på att den var framme en stund och lyste.
Sedan är jag urless på att höra om att allt det vita lyser upp så fint. Det räcker med att solen kommer fram så lyser det alldeles tillräckligt utan allt det vita. Förresten, om det är mycket snö i kombination med stark sol, är det absolut inte hälsosamt för ögonen. Man kan bli snöblind = skada hornhinnan. Det uppstår små sår för snön reflekterar solljuset så starkt. Det är bara att konstatera, antingen sol eller snö och då föredrar jag ändå solen. Så var det sagt (igen).
Nu till min oro. Jag är väldigt ambivalent inför vad jag tycker, för jag tycker VERKLIGEN att följande bilder är vackra! Bevislingen är de fulla med snö, men jag håller i skrivande stund på att analysera vad som händer med min övertygelse.
JO, det förstås, rimfrosten på träden gör att allt det vita ser så mjukt och fint ut. Det blir inte så hårt som "vanlig" snö!
Förresten, jag tror jag vet!
Det är den blå färgen på himlen som gör det. Den påminner om en högsommar dag!
Söndagspromenad
Igår fanns det ingen återvändo, det var dags för en frisk, stärkande långpromenad. Egentligen vet jag inte varför jag kände ett motstånd när det nu äntligen blev tid att få gå ut i det fria?
Det kan ha berott på att det var - 6 grader, att jag inte gått på dylika promenader sen långt före jul, samt att jag känner ett evigt motstånd mot vintern. Att det skulle vara för att jag är lat, är helt otänkbart!
Efter frukost byltade jag på mig långkallingar, kofta, mössa och varma vantar och tog särbon i hand och klev iväg. Han hade en runda klar för sig som vi skulle gå och jag förvarnade om att jag nog inte skulle orka hela. Det är cirka en halvmil och brukar ta 50 minuter när vi båda är i form.
Han har minsann friskvårdat i flera veckor med halvmils promenader varje gång, så nog var han i god vigör. Efter 5 minuter kändes benen som stolpar, det VÄRKTE och jag sa än en gång att jag nog inte skulle orka, utan att jag kunde vända efter ett tag och inte gå hela rundan.
Precis då kom det en riktig hurtbulle och spänstade om oss med svängande armar. Jag steg åt sidan, för jag befarade att hon skulle "köra" rakt över mig. Det var en bekant till särbon, så han sa: "Du går ofta här va?" Hon svarade mitt i utandningen, att det var man minsann tvungen att göra dagligen! Suck, vad slapp jag kände mig.
Hur som helst, när vi gått lite till kändes det lite lättare och sen kom vi till en helt dysfunktionell mötesskylt som satt på fel sida vägen och inne bland snåren. Den fick oss båda att skratta och eftersom jag tog kort fick jag ju vila lite.
Vi blev stående där vid skylten en liten stund och rätt som det är stirrar särbon ut över nejden och säger: "Det är så härligt, när det är förvår".
FÖRVÅR?
VAD DÅ VÅR?
Det var för höge Farao 1 februari igår och han börjar surra om vår. Jag hävdade bestämt att det var VINTER och absolut inget annat. Jag var raskt tvungen att ta en bild till för att försäkra mig om att jag inte sovit nån Törnrosasömn och vaknat i slutet av mars.
Är detta förvår?
Jag travade iväg, för nu kände jag dessutom att det var kallt att stå stilla. Då hör jag särbon klucka fram lite glatt "Oj då, nu kom storkbenen igång, du ser, du orkar mer än du tror".
Han tycker jag har så långa ben och brukar skämta om att jag har storkben. Efter detta fortsatte vi framåt, med undantag för ett stopp där jag skulle stirra ner i dikeskanten och titta på att det inte var helfruset, man såg lite vatten därnere. Han envisades med sin förvår och jag var lika envis om min vinter, för lite längre bort var det kompakt snö och is i diket.
Så här dags hade vi gått halva rundan, så det var bara att fortsätta hemåt och jag måste tillstå att det var otroligt skönt. Ibland känner jag att jag vansläktas som kan känna så, för jag brukar hävda att jag inte går ut om vintern. Jag är dock inte sämre än att jag kan ändra mig.
Vi passerade en gammal lagård och där fanns den där skylten kvar som satt på alla bondgårdars uthus förr. Jag har faktiskt ingen aning om vad det betyder. MANUS.
En bit bort passerade vi det här fina överhänget och här fick jag det slutliga beviset för att det är vinter, eller hur?
Väl hemma stretchade vi riktigt duktigt och sen kände jag mig som årets hurtbulle och väldigt nöjd med mig själv!
Det kan ha berott på att det var - 6 grader, att jag inte gått på dylika promenader sen långt före jul, samt att jag känner ett evigt motstånd mot vintern. Att det skulle vara för att jag är lat, är helt otänkbart!
Efter frukost byltade jag på mig långkallingar, kofta, mössa och varma vantar och tog särbon i hand och klev iväg. Han hade en runda klar för sig som vi skulle gå och jag förvarnade om att jag nog inte skulle orka hela. Det är cirka en halvmil och brukar ta 50 minuter när vi båda är i form.
Han har minsann friskvårdat i flera veckor med halvmils promenader varje gång, så nog var han i god vigör. Efter 5 minuter kändes benen som stolpar, det VÄRKTE och jag sa än en gång att jag nog inte skulle orka, utan att jag kunde vända efter ett tag och inte gå hela rundan.
Precis då kom det en riktig hurtbulle och spänstade om oss med svängande armar. Jag steg åt sidan, för jag befarade att hon skulle "köra" rakt över mig. Det var en bekant till särbon, så han sa: "Du går ofta här va?" Hon svarade mitt i utandningen, att det var man minsann tvungen att göra dagligen! Suck, vad slapp jag kände mig.
Hur som helst, när vi gått lite till kändes det lite lättare och sen kom vi till en helt dysfunktionell mötesskylt som satt på fel sida vägen och inne bland snåren. Den fick oss båda att skratta och eftersom jag tog kort fick jag ju vila lite.
Vi blev stående där vid skylten en liten stund och rätt som det är stirrar särbon ut över nejden och säger: "Det är så härligt, när det är förvår".
FÖRVÅR?
VAD DÅ VÅR?
Det var för höge Farao 1 februari igår och han börjar surra om vår. Jag hävdade bestämt att det var VINTER och absolut inget annat. Jag var raskt tvungen att ta en bild till för att försäkra mig om att jag inte sovit nån Törnrosasömn och vaknat i slutet av mars.
Är detta förvår?
Jag travade iväg, för nu kände jag dessutom att det var kallt att stå stilla. Då hör jag särbon klucka fram lite glatt "Oj då, nu kom storkbenen igång, du ser, du orkar mer än du tror".
Han tycker jag har så långa ben och brukar skämta om att jag har storkben. Efter detta fortsatte vi framåt, med undantag för ett stopp där jag skulle stirra ner i dikeskanten och titta på att det inte var helfruset, man såg lite vatten därnere. Han envisades med sin förvår och jag var lika envis om min vinter, för lite längre bort var det kompakt snö och is i diket.
Så här dags hade vi gått halva rundan, så det var bara att fortsätta hemåt och jag måste tillstå att det var otroligt skönt. Ibland känner jag att jag vansläktas som kan känna så, för jag brukar hävda att jag inte går ut om vintern. Jag är dock inte sämre än att jag kan ändra mig.
Vi passerade en gammal lagård och där fanns den där skylten kvar som satt på alla bondgårdars uthus förr. Jag har faktiskt ingen aning om vad det betyder. MANUS.
En bit bort passerade vi det här fina överhänget och här fick jag det slutliga beviset för att det är vinter, eller hur?
Väl hemma stretchade vi riktigt duktigt och sen kände jag mig som årets hurtbulle och väldigt nöjd med mig själv!
På stan i Nora 2
Mitt i stan, som sig bör med tanke på hur de byggde förr, ligger kyrkan. Uttrycket kyrkan mitt i byn har en väldig relevans om man tänker tillbaka. Nora kyrka är från slutet av 1800-talet och riktigt pampig. 
Precis vid torget ligger även anrika Leon Sandbergs Bosättningsaffär. De firar 150-års jubileum i år och är en fantastisk affär. Jag försöker handla det mesta av husegerådspresenter och julklappar där, jag vill gärna att den ska få finnas kvar. Så här såg den här sortens affärer ut när jag var liten. 
Nora är väl värt ett besök för den som inte varit i den här gamla trähusidyllen.
Nu kommer lite bilder från olika gator i stan, för att visa hur de olika gamla husen finns kvar, ihopbyggda med varandra och lite snett och vint är det här och var, men uppenbarligen fungerar det bra ändå.
Det här är Göthlinska gården. Det är en 1800-talsgård som idag visas upp för turister och andra intresserade. Den är välbevarad och trädgården väldigt fin. Där finns en liten scen där det är olika evenemang under sommaren.
Det här är uthuset med sina humlestörar, ovanför dörr och fönster på Göthlinska. Om jag nu ska vara riktigt ärlig och det ska jag...... Jag har inte varit där än. Kanske jag åtgärdar det i sommar.
GÅGATAN - SHOPPINGEN, eller???
ICA ligger där, Hans&HÅkan (en utmärkt skoaffär), Bokhandeln, lite klädaffärer, urmakeri och lite annat, men framför allt lilla trevliga butiken inte tre, som väl vore typiskt för Nora, utan "Två små gummor".
Där finns jättemycket härliga presentartiklar, goda saker för badet - sitt hemmaspa om man vill det och bra och fina märkeskläder för oss kvinnor. De har också en liten avdelning med finheter för våra minsta.
De skyltar alltid lite extra och annorlunda. Ett av skyltfönstren.
Efter denna stadsvandring drog jag mig mot bilen. Då ser jag skylten som får mig att stanna upp. Konst är alltid trevligt och det här ville jag inte missa.
Vilken jobbig dag det blev för min plånbok. Den är som redan tidigare nämnt, svårt ansträngd den här månaden.
HÄR fanns mer jag vill ha. Titta bara vilken underbar akvarell av Ted Ström - numera Norabo.
Det fanns många fler och jag skulle kunna tänka mig ett par stycken. Inte har jag ont om tavlor sen tidigare, bara lite ont om väggar. Jag är inte säker på hur det här kommer att sluta.
Här är en till som jag också kan tänka mig. Tyvärr lite svårfotograferat därinne.
Efter allt detta var jag ganska nöjd med min Noradag!
På stan - i Nora
Dagens blogginlägg dedicerar jag till min nästansyster A som är f.d. Norabo! Nosta på syster!
Idag är jag i Nora och då är det mysigt att gå på stan. I Örebro saknas tyvärr mysfaktorn, där är det så mycket folk, hets, trängsel och stress över hur många minuter det är kvar innan p-tiden går ut. Ibland åker jag buss, eller t o m går ner till stan och då slipper jag förstås den stressfaktorn.
I Nora däremot, där är det bara mysigt att gå på stan. Idag hade jag lite ärenden också. Först skulle jag till Pigslottet, där Gåvan - Röda Korstets Secondhand ligger. Jag har försökt få reda på var namnet "Pigslottet" kommer ifrån, men har inte lyckats få någon säker förklaring. Citat: "Det bodde väl pigor där förr och det ser ut som ett slott". Kanske det är så?
Det är alltid roligt att gå därinne och titta och ibland gör jag fynd. Idag t ex hittade jag en fin julklapp till nästansystern - detta förutsatt att inte lilla dottern tycker den är så häftig att den hamnar hos henne istället. Jag skulle inte vilja ha den, men det är en generationsfråga. Vi får se hur det går.
Jag hittade ett ugnsfat som matchar en annan ugnsform och uppläggningsfat som jag har sen tidigare. Det kostade 10 kronor........ Inte mycket att säga om det priset.
Det var 50 % på alla böcker.
Den här var rena fyndet som passar särbon perfekt. Den kostade 5 kronor, men när jag skulle betala sa damen i kassan: "Jaha, det blir 2.50, men vi tar inte 50-öringar, så då blir det 2 kronor." Jag kan inte påstå att jag kände något behov att pruta.
Jag brukar parkera vid vattentornet när jag ska till Gåvan. Jag tycker det är fint!
Efter fyndandet på Gåvan, där jag avstod från att köpa klocka till särbon, trots att det fanns lite udda exemplar, som han definitivt inte har sen tidigare, for jag ner på stan.
Jag skulle till Hemjord, en riktig favoritbutik som jag skrivit om tidigare.
Jag skulle köpa tvål och Norakaffe. De har en väldigt mysig entre och man vill fort in och kolla vad det finns mer.
Jag älskar verkligen den här affären, jag går alltid dit när jag är i Nora.
Idag drabbades jag av ett våldsamt habegär. Där mitt framför mina ögon stod den mest ljuvliga lilla drakbebis med mamma, som jag nånsin sett.
JAG VILL HA DEN ! ! ! ! ! ! !
Är den inte helt bedårande? Om man sätter rökelse i den puffar mamman ut röken genom näsan. Ojojoj, vad jag vill ha den, men den här månaden var räkningsbunten alldeles för stor för att jag ens skulle kunna tänka mig att ha en ekonomisk diskussion med mig själv. Hej då lilla draken, snyft !
Jag fick söka tröst hos Foppa som låg in en korg och sov sin skönhetssömn.
Det är väl inte svårt att fatta att jag är helsåld på den här butiken? Katter som är det bästa som finns.
Idag var han dock inte på humör att trösta panka damer, han hade ett ont öga att sova sig frisk ifrån. Lite motvilligt tittade han upp på mig när jag jönsade mig som värst, sen sov han igen.
De här måste jag också visa, jättehärliga masker! Hon är verkligen duktig Ann-Britt Schmützer!
Jag köpte lite mer än tvål och kaffe, det blir lätt så!
Fortsättning om Nora följer!
Idag är jag i Nora och då är det mysigt att gå på stan. I Örebro saknas tyvärr mysfaktorn, där är det så mycket folk, hets, trängsel och stress över hur många minuter det är kvar innan p-tiden går ut. Ibland åker jag buss, eller t o m går ner till stan och då slipper jag förstås den stressfaktorn.
I Nora däremot, där är det bara mysigt att gå på stan. Idag hade jag lite ärenden också. Först skulle jag till Pigslottet, där Gåvan - Röda Korstets Secondhand ligger. Jag har försökt få reda på var namnet "Pigslottet" kommer ifrån, men har inte lyckats få någon säker förklaring. Citat: "Det bodde väl pigor där förr och det ser ut som ett slott". Kanske det är så?
Det är alltid roligt att gå därinne och titta och ibland gör jag fynd. Idag t ex hittade jag en fin julklapp till nästansystern - detta förutsatt att inte lilla dottern tycker den är så häftig att den hamnar hos henne istället. Jag skulle inte vilja ha den, men det är en generationsfråga. Vi får se hur det går.
Jag hittade ett ugnsfat som matchar en annan ugnsform och uppläggningsfat som jag har sen tidigare. Det kostade 10 kronor........ Inte mycket att säga om det priset.
Det var 50 % på alla böcker.
Den här var rena fyndet som passar särbon perfekt. Den kostade 5 kronor, men när jag skulle betala sa damen i kassan: "Jaha, det blir 2.50, men vi tar inte 50-öringar, så då blir det 2 kronor." Jag kan inte påstå att jag kände något behov att pruta.
Jag brukar parkera vid vattentornet när jag ska till Gåvan. Jag tycker det är fint!
Efter fyndandet på Gåvan, där jag avstod från att köpa klocka till särbon, trots att det fanns lite udda exemplar, som han definitivt inte har sen tidigare, for jag ner på stan.
Jag skulle till Hemjord, en riktig favoritbutik som jag skrivit om tidigare.
Jag skulle köpa tvål och Norakaffe. De har en väldigt mysig entre och man vill fort in och kolla vad det finns mer.
Jag älskar verkligen den här affären, jag går alltid dit när jag är i Nora.
Idag drabbades jag av ett våldsamt habegär. Där mitt framför mina ögon stod den mest ljuvliga lilla drakbebis med mamma, som jag nånsin sett.
JAG VILL HA DEN ! ! ! ! ! ! !
Är den inte helt bedårande? Om man sätter rökelse i den puffar mamman ut röken genom näsan. Ojojoj, vad jag vill ha den, men den här månaden var räkningsbunten alldeles för stor för att jag ens skulle kunna tänka mig att ha en ekonomisk diskussion med mig själv. Hej då lilla draken, snyft !
Jag fick söka tröst hos Foppa som låg in en korg och sov sin skönhetssömn.
Det är väl inte svårt att fatta att jag är helsåld på den här butiken? Katter som är det bästa som finns.
Idag var han dock inte på humör att trösta panka damer, han hade ett ont öga att sova sig frisk ifrån. Lite motvilligt tittade han upp på mig när jag jönsade mig som värst, sen sov han igen.
De här måste jag också visa, jättehärliga masker! Hon är verkligen duktig Ann-Britt Schmützer!
Jag köpte lite mer än tvål och kaffe, det blir lätt så!
Fortsättning om Nora följer!
Tand- prat, -tråd, -petare och lite historia
Ganska länge har min tandläkare hållit på och tjatat om nyttan med tandtråd och före henne även min förra tandläkare i Umeå.
Jag vet att det är bra, men det är inte särskilt kul att hålla på och trä med de där trådarna långt inne i munnen. Det går inte att lirka in dem mellan tänderna och tar man i uppstår blodvite, för då tjofsar den ner i tandköttet och gör ett djupt hack. Det händer även att det inte går att få loss hela tråden när man väl fått in den mellan tänderna och kvar sitter något som känns som en mindre kvast och kommer varken upp eller ner.
Jag kan lugnt säga att jag önskar den dagen ogjord när min tandläkare Baumbach sa så här till mig när jag var liten:
- Här måste vi nog sätta in tandställning, du har så stor glugg mellan framtänderna och glest mellan de andra.
Jag liten och skiträdd för tandläkaren piper fram:
- Varför måste jag ha det?
- Jo, när du blir stor och vill bli filmstjärna kan du inte bli det med om du har så brett mellan tänderna och då kommer du att ångra dig
- Jaha........
- Nu sätter vi tandställning på dig så ska du se att du blir så fin i munnen och kan bli filmstjärna.
Jag utgår från att mina föräldrar var inblandade, men i slutet av 50-talet var tandläkaren en stor auktoritet och inte satte man sig emot hans beslut. Detta trots att min far ståtade med exakt samma tanduppsättning som jag uppenbarligen ärvt.
Fast, han blev förstås inte filmstjärna......... och egentligen ville inte jag bli det heller, jag skulle ju bli konståkningsprinsessa, eller möjligen prinsessa!
Hur som helst det blev som herr Baumbach tyckte och inte mer prat om det.
Jag måste ha varit en av de första ungarna som fick räls. Det var otroligt plågsamt och alla som haft det vet vad jag pratar om.
Sen fick jag en tandställning med plastgom och ståltråd med krokar. Jag tror jag hann med 3 såna och avslutningsvis hade jag små hårda gummiband som skulle spännas på framtänderna.
Resultatet uteblev inte, det blev tätt som en väl ihopfogad mur. Det blev t o m lite snett, för två tänder hamnade lite på varanda. Jag antar att tandläkaren var nöjd, eller så hade han mig bara som försökskanin. Jag har faktiskt ingen aning.
Det är alltså ganska lätt att förstå att jag haft problem att komma in emellan, om man säger så.
Idag har jag lagt ner tandtrådandet. Jag är helt såld på tandpetare.
Den här sorten slet jag länge med, sen Te Pes vita plast, men sen kom undret som räddat mig och som jag idag är svårt beroende av.
Det är också Te Pe, men smalvarianten. Tack Ann-Christin som visade mig dem. Jag skulle kunna missionera om dem. Det är rena njutningen och i min filmstjärnemun kommer jag åt precis överallt, trots att jag har kvar visdomständerna, som hjälper till att trycka ihop garnityret.
REKOMMENDERAS VARMT TILL ALLA SOM ÄN INTE PROVAT!!!!!!!!!
Jag vet att det är bra, men det är inte särskilt kul att hålla på och trä med de där trådarna långt inne i munnen. Det går inte att lirka in dem mellan tänderna och tar man i uppstår blodvite, för då tjofsar den ner i tandköttet och gör ett djupt hack. Det händer även att det inte går att få loss hela tråden när man väl fått in den mellan tänderna och kvar sitter något som känns som en mindre kvast och kommer varken upp eller ner.
Jag kan lugnt säga att jag önskar den dagen ogjord när min tandläkare Baumbach sa så här till mig när jag var liten:
- Här måste vi nog sätta in tandställning, du har så stor glugg mellan framtänderna och glest mellan de andra.
Jag liten och skiträdd för tandläkaren piper fram:
- Varför måste jag ha det?
- Jo, när du blir stor och vill bli filmstjärna kan du inte bli det med om du har så brett mellan tänderna och då kommer du att ångra dig
- Jaha........
- Nu sätter vi tandställning på dig så ska du se att du blir så fin i munnen och kan bli filmstjärna.
Jag utgår från att mina föräldrar var inblandade, men i slutet av 50-talet var tandläkaren en stor auktoritet och inte satte man sig emot hans beslut. Detta trots att min far ståtade med exakt samma tanduppsättning som jag uppenbarligen ärvt.
Fast, han blev förstås inte filmstjärna......... och egentligen ville inte jag bli det heller, jag skulle ju bli konståkningsprinsessa, eller möjligen prinsessa!
Hur som helst det blev som herr Baumbach tyckte och inte mer prat om det.
Jag måste ha varit en av de första ungarna som fick räls. Det var otroligt plågsamt och alla som haft det vet vad jag pratar om.
Sen fick jag en tandställning med plastgom och ståltråd med krokar. Jag tror jag hann med 3 såna och avslutningsvis hade jag små hårda gummiband som skulle spännas på framtänderna.
Resultatet uteblev inte, det blev tätt som en väl ihopfogad mur. Det blev t o m lite snett, för två tänder hamnade lite på varanda. Jag antar att tandläkaren var nöjd, eller så hade han mig bara som försökskanin. Jag har faktiskt ingen aning.
Det är alltså ganska lätt att förstå att jag haft problem att komma in emellan, om man säger så.
Idag har jag lagt ner tandtrådandet. Jag är helt såld på tandpetare.
Den här sorten slet jag länge med, sen Te Pes vita plast, men sen kom undret som räddat mig och som jag idag är svårt beroende av.
Det är också Te Pe, men smalvarianten. Tack Ann-Christin som visade mig dem. Jag skulle kunna missionera om dem. Det är rena njutningen och i min filmstjärnemun kommer jag åt precis överallt, trots att jag har kvar visdomständerna, som hjälper till att trycka ihop garnityret.
REKOMMENDERAS VARMT TILL ALLA SOM ÄN INTE PROVAT!!!!!!!!!
Njutningar
Det finns väldigt mycket gott. Ju äldre jag blir, desto mer njutningar upptäcker jag. Nu tillåter jag mig dessutom att utveckla det. Jag unnar mig det jag vill ha, om det inte är horribelt dyrt.
Ta det här med kaffet som plötsligt är gott igen. Tack kära svärmor för att du kokar ditt kaffe på gammaldags vis. Det fick igång mina smaklökar igen. Hos barndomskamrat A får jag också kokkaffe och hon kan sin sak - jättegott !
Till julklapp fick jag en, i vissas tycke, helt onödig pryl som gladde mig mycket och som jag önskat mig.
Av min nästanbror J i södra Sverige fick jag en kaffekvarn, så nu mal jag mitt kaffe själv och det är så gott att det måste upplevas. Jag hittar inga ord, det blir bara en massa floskler.
Just det här kaffet är från Kahls och heter Mocca Sanani. Mycket gott och luktar himmelskt! I detta sammanhang ska man absolut inte glömma bort Norakaffet. Det är helt suveränt, tycker broder J också.
Oftast dricker jag förstås te, men det kan också slinka ner choklad om jag någon gång har så mycket mjölk att jag kan avvara till en hel mugg.
Även här har jag skämt bort mig. Det är inte klokt vad snäll jag är mot mig. Det är ett tag sen jag använde vanlig kakao till min varma choklad. Jag köper Vahlrona, jag brukar t o m baka av den kakaon numera, det är lite dyrare, men det går inte åt så stora mängder att det gör mig bankrutt.
I butiker som Hemjord i Nora och Njuta i Hjo finns gott om andra chokladnjutningar. Jag köper och testar, ibland är det toppen, ibland smakar det inte ett dugg extra.
De här är goda, fast jag har förstås inte testat mjölkchokladplattorna än, bara de mörka. De var mumsfillibabba! Då utgår jag från att även de ljusa är det.
Det i mitten är någon lyxig kakao, redan smaksatt med vanilj. Inte så söt, så en sockergris som jag är mellan varven, sockrar lite extra.
Chips slutade jag med för många, många år sen. Okej, jag kan ta ett eller tre om någon råkar ha mandelpotatischips, eller rotsakschips och något enstaka sourcream&onion, men det handlar om ental och ytterst sällan. Kort sagt, frågar någon om jag äter chips, svarar jag ett klart och tydligt NEJ!
Vad äter hon då när hon vill ha snacks? Hon = jag!
För tillfället har jag snöat in på hårda knäckebrödsbitar i olika form. De sitter jag och knaprar på när kärestan knaprar korv från Robertssons.
Dessa kan jag rekommendera. Finns i fler smaker, jag föredrar de här!
Rosmarin och havssalt, man behöver inget mer, inte ens smör. Supergoda!
Avslutningsvis vill jag tillägga att största njutningen är gratis. Det är när särbon kliar mig på ryggen!!!!
Ta det här med kaffet som plötsligt är gott igen. Tack kära svärmor för att du kokar ditt kaffe på gammaldags vis. Det fick igång mina smaklökar igen. Hos barndomskamrat A får jag också kokkaffe och hon kan sin sak - jättegott !
Till julklapp fick jag en, i vissas tycke, helt onödig pryl som gladde mig mycket och som jag önskat mig.
Av min nästanbror J i södra Sverige fick jag en kaffekvarn, så nu mal jag mitt kaffe själv och det är så gott att det måste upplevas. Jag hittar inga ord, det blir bara en massa floskler.
Just det här kaffet är från Kahls och heter Mocca Sanani. Mycket gott och luktar himmelskt! I detta sammanhang ska man absolut inte glömma bort Norakaffet. Det är helt suveränt, tycker broder J också.
Oftast dricker jag förstås te, men det kan också slinka ner choklad om jag någon gång har så mycket mjölk att jag kan avvara till en hel mugg.
Även här har jag skämt bort mig. Det är inte klokt vad snäll jag är mot mig. Det är ett tag sen jag använde vanlig kakao till min varma choklad. Jag köper Vahlrona, jag brukar t o m baka av den kakaon numera, det är lite dyrare, men det går inte åt så stora mängder att det gör mig bankrutt.
I butiker som Hemjord i Nora och Njuta i Hjo finns gott om andra chokladnjutningar. Jag köper och testar, ibland är det toppen, ibland smakar det inte ett dugg extra.
De här är goda, fast jag har förstås inte testat mjölkchokladplattorna än, bara de mörka. De var mumsfillibabba! Då utgår jag från att även de ljusa är det.
Det i mitten är någon lyxig kakao, redan smaksatt med vanilj. Inte så söt, så en sockergris som jag är mellan varven, sockrar lite extra.
Chips slutade jag med för många, många år sen. Okej, jag kan ta ett eller tre om någon råkar ha mandelpotatischips, eller rotsakschips och något enstaka sourcream&onion, men det handlar om ental och ytterst sällan. Kort sagt, frågar någon om jag äter chips, svarar jag ett klart och tydligt NEJ!
Vad äter hon då när hon vill ha snacks? Hon = jag!
För tillfället har jag snöat in på hårda knäckebrödsbitar i olika form. De sitter jag och knaprar på när kärestan knaprar korv från Robertssons.
Dessa kan jag rekommendera. Finns i fler smaker, jag föredrar de här!
Rosmarin och havssalt, man behöver inget mer, inte ens smör. Supergoda!
Avslutningsvis vill jag tillägga att största njutningen är gratis. Det är när särbon kliar mig på ryggen!!!!
Förflyttning och placering i hemmet
Jag tassar omkring här i mitt lilla hus som en riktig hustomte mellan varven. Går runt och tittar på vad jag har och om det jag ser kanske skulle göra sig bättre någon annanstans. Detta gäller i synnerhet nyförvärv.
I julklapp av dottern fick jag en underbart, skön pälspläd. Visserligen är det syntetpäls och den är fodrad med fleece, men numera kan jag ha syntet, förr var jag väldigt anti. Då var det bara rena naturprodukter som fick komma in i mitt hem.
Den här pälspläden vet inte riktigt var den bor än. Jag drar runt lite med den. Just nu ligger den över mina knän, ända ner till golvet så även fötterna är insvepta. Det drar kallt från fönstret och jag avskyr att frysa. Jag tänker att den ska ligga på stolen, så man kan drapera sig där man fryser.
Sen lägger jag mig och läser, vips ligger jag under pläden. Den får nog vara på sängen, tänkar jag då. Fast sen när jag bäddar åker den tillbaka till stolen.
Jag har även testat att ha den över axlarna när jag varit i julklappsrummet och grejat, men det är inte så lyckat, den halkar av.
Så här ser den ut när jag hängt den över trappräcket. Jag tror det får stanna i sovrummet, det känns bäst just nu!
Sen till nånting helt annorlunda. Något som jag inte har problem med att placera, snarare fundera på vad jag ska göra med "vad det nu är". En tavla tror jag.
Till julklapp ger nästansyrran och jag alltid varandra något riktigt fult, förskräckligt, oanvändbart, obegripligt osv osv osv. Det gäller att hålla ögonen öppna på loppisar och secondhandställen, för rätt som det är dyker den där speciella grejen upp.
Förra julen fick hon en julprydnad av mig, som både var migrän- och epilepsiframkallande. Jag har tyvärr inget foto och det är svårt att beskriva den. Den blinkade och lyste i takt och i otakt i alla möjliga färger och spelade något plingplong julaktigt samtidigt. Jag tror det rörde sig också och allt var placerat i nån slags korg av vit plast.
Den här julen fick hon ett litet tittskåp med jaktmotiv i papper och trä som jag faktiskt vann på ett lotteri med skänkta vinster. Gräsligt det också.
Här kommer det jag fick av henne senaste julen, vad ska man säga?
Jag skänker den/det gärna vidare om någon känner sig hågad att göra något av det. Omskapa den på något vis kanske, möjligheten finns säkert. Det är gott om snäckor och små pärlor som synes.
En sån här sak förflyttar man inte så ofta. Just nu ligger den på nedersta hyllan i rummet och väntar på förintelsen på Atleverken, eller vad det nu heter. Förutsatt att ingen vill ha den då förstås.
Hör av er!!!!!!!!!! GRATIS! ! ! ! ! ! ! (Förlåt syrran!)
I julklapp av dottern fick jag en underbart, skön pälspläd. Visserligen är det syntetpäls och den är fodrad med fleece, men numera kan jag ha syntet, förr var jag väldigt anti. Då var det bara rena naturprodukter som fick komma in i mitt hem.
Den här pälspläden vet inte riktigt var den bor än. Jag drar runt lite med den. Just nu ligger den över mina knän, ända ner till golvet så även fötterna är insvepta. Det drar kallt från fönstret och jag avskyr att frysa. Jag tänker att den ska ligga på stolen, så man kan drapera sig där man fryser.
Sen lägger jag mig och läser, vips ligger jag under pläden. Den får nog vara på sängen, tänkar jag då. Fast sen när jag bäddar åker den tillbaka till stolen.
Jag har även testat att ha den över axlarna när jag varit i julklappsrummet och grejat, men det är inte så lyckat, den halkar av.
Så här ser den ut när jag hängt den över trappräcket. Jag tror det får stanna i sovrummet, det känns bäst just nu!
Sen till nånting helt annorlunda. Något som jag inte har problem med att placera, snarare fundera på vad jag ska göra med "vad det nu är". En tavla tror jag.
Till julklapp ger nästansyrran och jag alltid varandra något riktigt fult, förskräckligt, oanvändbart, obegripligt osv osv osv. Det gäller att hålla ögonen öppna på loppisar och secondhandställen, för rätt som det är dyker den där speciella grejen upp.
Förra julen fick hon en julprydnad av mig, som både var migrän- och epilepsiframkallande. Jag har tyvärr inget foto och det är svårt att beskriva den. Den blinkade och lyste i takt och i otakt i alla möjliga färger och spelade något plingplong julaktigt samtidigt. Jag tror det rörde sig också och allt var placerat i nån slags korg av vit plast.
Den här julen fick hon ett litet tittskåp med jaktmotiv i papper och trä som jag faktiskt vann på ett lotteri med skänkta vinster. Gräsligt det också.
Här kommer det jag fick av henne senaste julen, vad ska man säga?
Jag skänker den/det gärna vidare om någon känner sig hågad att göra något av det. Omskapa den på något vis kanske, möjligheten finns säkert. Det är gott om snäckor och små pärlor som synes.
En sån här sak förflyttar man inte så ofta. Just nu ligger den på nedersta hyllan i rummet och väntar på förintelsen på Atleverken, eller vad det nu heter. Förutsatt att ingen vill ha den då förstås.
Hör av er!!!!!!!!!! GRATIS! ! ! ! ! ! ! (Förlåt syrran!)
Söndag igen
Söndag = vilodag!
Det har jag skrivit om förut och det är sannerligen inte en vilodag. Fast på ett sätt är det det, för det är inte så mycket tider att passa, men vad det gäller saker att göra, finns det hur mycket som helst att ta sig för. Då är det extra vilsamt att sätta sig en stund och blogga.
Om jag ska dra en gammal surdeg en gång till, så ringde min f.d. glada dotter som var på väg från sin och Vickes hundkurs och lät meddela att: "Nu lyser den där bromslampan igen, vad ska jag göra"?
Jag uppmanade henne köra försiktig och att komma hit med vraket så skulle jag skjutsa henne till jobbet.
Nu står bilen här utanför igen och uppriktigt "VEM BRYR SIG?????" Eller "ORKA ! ! ! ! " Eller " DET SUGER!!!!!" Jag jobbar inte för inte med tonåringar, så ett och annat har jag snappat upp genom åren.
Jag bestämde mig för att terapera mig i julklappsrummet. Där mår jag bra!
Nu är alla ihopsamlade snören på plats. Jag tror inte jag har fler och det tycker jag nog är lika bra, när jag ser över mina samlade tillgångar.
Lite galen är jag allt, för jag känner mig väldigt tillfreds när jag öppnar den här lådan i min nya byrå!
När jag bodde i Umeå hade man som kommunanställd rabatt på ett kontorsföretag. Där såldes förutom allt kontorsmaterial även stora rullar presentsnören. Där har jag handlat mer än en gång, vilket väl inte är så svårt att räkna ut. Det är bra med stora rullar, de tar inte slut så fort och jag vill gärna ha många färger. Då kan det bli så här.
Men som sagt, jag mår inte illa av att ha det så här. Tids nog tar de slut och då kanske jag inte behöver köpa en ny på en gång, eller så har jag så mycket " tvångs" att jag måste. Det visar sig!
Sen tänkte jag att det är lika bra att bära upp presentpappret också. Nu fick jag inte med julklappsrullarna på bilden, men ungefär så här, fast plus ett antal rullar till med jultema, kommer det att bli när allt är samlat.
Jag tycker det också är jättebra och mår minst lika fint som när jag tilttar ner i snörlådan.
Så var det med det och nu ska jag fortsätta med juletiketterna och sortera dem också.
Man ska komma ihåg, att idag är det mindre än 11 månader kvar till julafton!
Det har jag skrivit om förut och det är sannerligen inte en vilodag. Fast på ett sätt är det det, för det är inte så mycket tider att passa, men vad det gäller saker att göra, finns det hur mycket som helst att ta sig för. Då är det extra vilsamt att sätta sig en stund och blogga.
Om jag ska dra en gammal surdeg en gång till, så ringde min f.d. glada dotter som var på väg från sin och Vickes hundkurs och lät meddela att: "Nu lyser den där bromslampan igen, vad ska jag göra"?
Jag uppmanade henne köra försiktig och att komma hit med vraket så skulle jag skjutsa henne till jobbet.
Nu står bilen här utanför igen och uppriktigt "VEM BRYR SIG?????" Eller "ORKA ! ! ! ! " Eller " DET SUGER!!!!!" Jag jobbar inte för inte med tonåringar, så ett och annat har jag snappat upp genom åren.
Jag bestämde mig för att terapera mig i julklappsrummet. Där mår jag bra!
Nu är alla ihopsamlade snören på plats. Jag tror inte jag har fler och det tycker jag nog är lika bra, när jag ser över mina samlade tillgångar.
Lite galen är jag allt, för jag känner mig väldigt tillfreds när jag öppnar den här lådan i min nya byrå!
När jag bodde i Umeå hade man som kommunanställd rabatt på ett kontorsföretag. Där såldes förutom allt kontorsmaterial även stora rullar presentsnören. Där har jag handlat mer än en gång, vilket väl inte är så svårt att räkna ut. Det är bra med stora rullar, de tar inte slut så fort och jag vill gärna ha många färger. Då kan det bli så här.
Men som sagt, jag mår inte illa av att ha det så här. Tids nog tar de slut och då kanske jag inte behöver köpa en ny på en gång, eller så har jag så mycket " tvångs" att jag måste. Det visar sig!
Sen tänkte jag att det är lika bra att bära upp presentpappret också. Nu fick jag inte med julklappsrullarna på bilden, men ungefär så här, fast plus ett antal rullar till med jultema, kommer det att bli när allt är samlat.
Jag tycker det också är jättebra och mår minst lika fint som när jag tilttar ner i snörlådan.
Så var det med det och nu ska jag fortsätta med juletiketterna och sortera dem också.
Man ska komma ihåg, att idag är det mindre än 11 månader kvar till julafton!
Gamla bilen
Det ser ut som jag bytte bil i precis rättan tid.
Igår ringde lilla dottern, som disponerar det gamla vraket fram tills den ska flytta till Östansjö i slutet av mars. Där har "PorscheBörje" en stor bilskrot som vi besökt ett antal gånger i jakt på delar till bilen.
Bromslampan lyste och dottern undrade vad hon skulle göra. Hon fick ringa sin bonuspappa, för vad kan jag göra en sån gång? Ingenting! Huva, vad less jag är på den där bilen!!
"Jag" har reparerat på den ända sen den kom i min ägo. Jag kan lugnt säga att jag är rejält trött på den, för det är något hela tiden. Jag antar att särbon och i viss mån även äldste bonussonen är tröttare, för det är de som gör det mesta som ska åtgärdas. Det här har jag skrivit om förut, men varav hjärnan är full, skriver fingrarna. (Något förvanskat citat).
I alla fall, när gambilen (dialektalt från Västerbotten = äldsta/gamla bilen, inte så svårt att lista ut) fick ny bromscylinder på självaste luciadagen, där bara reservdelen kostade nästan 1000 kronor, trodde jag att den skulle hålla sin tid ut.
Så lyste då bromslampan igen. När särbon anlände fram på kvällen blev det akututryckning och jag hade sån tur att jag stod och bakade helgens matbröd och slapp följa med ut i vinterkvällen.
Han fyllde på ny bromsvätska, provstartade, lampan slocknade och allt verkade fungera. Dock finns det så klart en bakomliggande orsak. Jag har resignerat, jag suckar knappt längre när han berättar såna saker.
Idag är vi hemma hos honom och nu ligger han därute under bilen än en gång och håller på med nästa reparation. Utan 100% fungerande bromsar får i alla fall ingen av mina nära och kära vara ute och köra bil.
Min käresta är en klippa, behöver inte mer än öppna, titta och känna lite så vet han vad det är för fel.
Det verkar som gambilen får en chans till. Lilla Vicke tycker nog det är bra, för jag har sett att han flyttat till framsätet numera, där han sitter som en prins på sin tron när de är ute och åker.
Vegetarian
Jag är selektiv vegetarian. Låter konstigt eller? Det är det inte alls. Jag äter vegetariskt i skolan och ganska mycket hemma, men så kommer särbon, den store köttvargen nummer 2 och då fordras det åtminstone lite korvar i kylskåpet. Det är nog bara klockor som kan göra honom mer salig än korv.
Eftersom jag älskar denne man så mycket styr jag då mina fredagssteg till:
Entren är ganska oansenlig, men därinnanför blir vareviga köttätare salig när de skådar ner i köttdiskarna.
Jag köpte en hoper korvar i olika utföranden, så nu vet jag att det kommer att skrockas när kylkåpsdörren åker upp ikväll.
Själv har jag festat om på en prinskorv efter quornfärsen i skolan som enbart smakade gammal lever. Det fanns en vitlöksdressing som jag dränkte den med, så nu lär jag väl förbli okysst ikväll. Jag stinker! Välkryddad köttfärslimpa fick köttätarna och leverkryddad quornfärs fick vegetarianerna. Det var inte gott!
Ett annat fint ord för köttätare lärde jag mig av en körkompis när vi var i Italien - karnivor - är dock lite osäker på om det gäller för människor också.
Åter till Robertssons.
Där är det mycket hög kvalité på allt kött, det kommer från Myrö här i Örebro och korvar och leverpastej gör de själva. Jag köper inte kött någon annanstans om jag kan undvika det, för dels har jag skämt bort mig, dels vill jag veta vad det är jag äter.
De har inte bara korv och kött, de har ofta märgben också. Det hade de idag, då det blev en tur till Vickehund och hans "familj" på hemvägen. Det följde med lite korvar till matten också, vilket hon uppskattade.
Vicke blev helt tokig när han kände lukten av det som låg i påsen och så snöpligt det var att hans ben var fruset. Jag lyckades få matten att ge honom en liten korvsnutt i alla fall.
Här är några bilder på "mina barnbarn!"
"Vill ha mera korv!"
"Det luktar kött!"
"Vill bara gosa!"
"Min fåtölj!"
Största köttvargen - alltså nummer 1 - är sonen som fortfarande vistas down under och äter känguru och allt annat kött han kan komma över därnere, vad det nu är för något, men som Australien tydligen flödar av.
Han har meddelat att han ska beställa en renbog från Thorneus renprodukter i Kiruna, som ska ligga och vänta när han kommer hem.
Eftersom jag älskar denne man så mycket styr jag då mina fredagssteg till:
Entren är ganska oansenlig, men därinnanför blir vareviga köttätare salig när de skådar ner i köttdiskarna.
Jag köpte en hoper korvar i olika utföranden, så nu vet jag att det kommer att skrockas när kylkåpsdörren åker upp ikväll.
Själv har jag festat om på en prinskorv efter quornfärsen i skolan som enbart smakade gammal lever. Det fanns en vitlöksdressing som jag dränkte den med, så nu lär jag väl förbli okysst ikväll. Jag stinker! Välkryddad köttfärslimpa fick köttätarna och leverkryddad quornfärs fick vegetarianerna. Det var inte gott!
Ett annat fint ord för köttätare lärde jag mig av en körkompis när vi var i Italien - karnivor - är dock lite osäker på om det gäller för människor också.
Åter till Robertssons.
Där är det mycket hög kvalité på allt kött, det kommer från Myrö här i Örebro och korvar och leverpastej gör de själva. Jag köper inte kött någon annanstans om jag kan undvika det, för dels har jag skämt bort mig, dels vill jag veta vad det är jag äter.
De har inte bara korv och kött, de har ofta märgben också. Det hade de idag, då det blev en tur till Vickehund och hans "familj" på hemvägen. Det följde med lite korvar till matten också, vilket hon uppskattade.
Vicke blev helt tokig när han kände lukten av det som låg i påsen och så snöpligt det var att hans ben var fruset. Jag lyckades få matten att ge honom en liten korvsnutt i alla fall.
Här är några bilder på "mina barnbarn!"
"Vill ha mera korv!""Det luktar kött!""Vill bara gosa!""Min fåtölj!"Största köttvargen - alltså nummer 1 - är sonen som fortfarande vistas down under och äter känguru och allt annat kött han kan komma över därnere, vad det nu är för något, men som Australien tydligen flödar av.
Han har meddelat att han ska beställa en renbog från Thorneus renprodukter i Kiruna, som ska ligga och vänta när han kommer hem.
