Leontina

Idag har jag varit till det jag som barn kallade "sjön". Sjön är Tisaren. Vi hade sommarstuga i Tisarbaden när jag var liten. Simskola gick man i Kvarsätter och allt gick under namnet "Sjön".

Jag skulle till Hallsberg för att konsultera en kontakt från förr som är duktig på det här med Asperger, min gamla barndomsvän A. Jag kan en del också, men hon kan mer.

Sen for  A och jag till sjön för att titta på deras blivande hem. De bygger nytt inför ålderdomen och kommer att ha en underbar utsikt vareviga dag. Det är inte utan att jag är avundsjuk.

Nu är det visserligen äckligt vinteraktigt där uppe, men man kan lätt tänka sig hur det ser ut i vår, för att inte tala om i sommar. Fast bilderna blev fina tycker jag.





Jag kunde skymta en ö eller holmar där borta i fjärran, men vi kom dit precis när det började bli mörkt, så jag måste göra om besöket lite längre fram för att se mer.

Garanterat kommer jag och särbon att hälsa på i sommar, vi som älskar att bada i alla sjöar vi kan hitta.
Tisaren, när badade jag i den senast? Det minns jag inte ens. Dags att återuppliva det.

Förresten var det i Tisaren min far lärde mig simma. Jag var kanske runt  7 år, hade en korkdyna fastknuten runt magen och kastade mig i spat med glatt mod. Vad jag inte visste var att far knutit den väldigt löst, så när jag jag simmade på som allra bäst med stöd - trodde jag - hade dynan lossnat och låg och flöt bakom mig. Far stod på bryggan och tittade på och skrockade över sin list.
Jag utvecklades till en riktig säl och det har jag tack och lov liksom tagit tillbaka nu sen jag blev närking igen. I Västerbotten badade jag bara några gånger på 23 år, mest för att barnen ville och jag inte vågade släppa iväg dem på egen hand när de var små. Det var alldeles för kallt, men ibland måste man ofrra sig.



Tyvärr suddig bild, men det var så fint med sparkarna i par att den får komma med ändå. Jag borde ha tagit mer än en bild på dem.

Inne i huset var det inte riktigt färdigt än, men lätt att se hur det kommer att bli. En riktig liten fin kamin stod där och väntade på installation. Ekorren är väl söt? Glömde fråga om den bara är dekor, söt är den i alla fall.



Sen var det inte mer! Dags att inta horisontalen och läsa lite!

Än finns det hopp!

Igår upptäckte jag att min ena sköna, varma vinterstövel hade spruckit i sömmen på ovansidan av insidan (Hjälp vilken förklaring.... har jag svårt att uttrycka mig eller?????). Hur som helst, det drog kallt direkt jag såg sprickan och så kan man ju inte ha det mitt i vargavintern.

I morse tog jag mina Umekängor, ett par enormt kraftiga Eccokängor som jag nästan aldrig använt här i Örebro. De väger hur mycket som helst, jag känner mig som jag bär omkring på 2 kg extra/fot när jag har dem. Dessutom fick jag skavsår och nageltrång direkt jag tagit på den högra. Fort av igen och på med plåster. Det hjälpte inte så värst känner jag nu så här framåt kvällen.

Min spruckna "vapendragare" la jag i en påse för att söka reda på en skomakare. Min lilla dotter har en på stan, där tror jag lägsta pris är runt 100 kronor oavsett insats. Känns nästan som man betalar inträde, eller typ "Ni som här inträden, låten hoppet fara". Hoppet om att få någon krona över brukar jag tänka, när jag hämtar ut något åt henne därifrån.

Jag visste att det fanns en man på Ekersgatan som lagat ett av våra skinnställ på den tiden vi använde såna. Han fanns kvar, men var föga intresserad av att laga min stövel. Dock upplyste han mig om att det fanns en skomakare längre fram på gatan. Jag gick dit och visst fanns det ett stort och rejält skomakeri där. Skomakarn kort och gott!

Jag fick hoa för att någon skulle komma och fråga vad jag ville, det lät som de hade väldigt trevligt i de bakre regionerna i affären. Sen kom killen som hade stället och jag halade upp min stövel. Då händer detta helt osvenska, trots att han var lika svensk som jag. Han synar stöveln och ställer sig och lagar den på direkten.

 Jag blir alldeles paff. Jag hade ingen plånbok med mig och stammar hackande fram :

- VA, ska du laga den direkt, jag har inga pengar med mig. Han skrattar gott.
- Går du ut utan pengar?
- Jamen, jag trodde väl inte att du skulle laga den nu. Jag trodde jag skulle vara tvungen att lämna in den.
- Höhöhö, den här lagar jag väl lätt.

Förvisso lagade han den lätt, men jag kände mig som en knäppgök som går iväg utan plånbok. Jag har aldrig varit med om att det är på det här viset.
Han syr fram och tillbaka, synar stövlen och hittar en spricka till som han åtgärdar. Jag tittar fascinerad på och frågar:

- Men, hur ska jag göra, ska jag komma in med pengar imorgon?
- Det ordnar sig väl, det här är väl ingenting.

Jag känner mig alldeles rådlös, är alltså betydligt mer traditionellt fast i mitt tänkande än vad han är. Till slut säger jag:

- Om den andra också går sönder, så kommer jag in med den också och då ordnar vi det.

Han spricker upp i ett leende och säger:

- Då blir det så dyrt för dig, 1000 kronor eller nåt sånt. Han skrattar han igen.

Sen står jag kvar en stund och vi pratar om hans trevliga hund och han berättar om katten därhemma och jag bidrar med mina och dotterns djureskapader.

Vilket trevligt ställe. Lämna era skor till Skomakarn på Ekersgatan, mitt emot Ekershallen!

Nej, det har inte varit någon vilodag, men det är det inte så ofta, med tanke på att söndag är den dagen då man ska hinna med allt det där och det andra och hjälpa den och hämta det osv osv osv.

Jag började dagen med att tassa upp "redan" vid 9 för att grädda matbrödet som jag testade igår i en liten lagom provbakning. Vi har fått dem i skolan och där var de otroligt goda. Kalljästa frukostbullar. De blev väldigt små och mycket goda. Största kruxet var att bereda plats för dem i kylskåpet där de skulle stå och jäsa på en plåt över natten. Det blev ett pusslande, men det var det värt. Nästa gång gör jag dubbel sats och lite större bullar.

När sen kära särbon vaknade till liv en timme senare snusade han som en kanin med näsan i luften och sa :"Det luktar mmmm...... mmmmm....... BRÖD?"  Då kände jag tuppkammen på skallen som en stor tyngd och sa förstås "JAAAAA! Det är det också!" Nog för jag brukar baka det mesta av vårt bröd, men det är banne mig premiär för nybakta frukostbullar. Så nu har jag höjt ribban lite till, för det gav som sagt mersmak.

Efter frukost startade rundkörningen. Först kolla att dottern var hemma idag. Sen iväg till macken för att hyra släp och premiärdra med "Sydney" - min nya bil! (Han heter Sydney, eftersom jag valde den istället för en resa till barnen i Sydney).



Till IKEA, köpa en Malm byrå i svartbrunt och sen till dottern för att byta med henne. Hon ville ha en svartbrun, men äger en ljus ek. En sån ville jag ha i mitt julklappsrum, så det löste sig fint.
Upp med hennes platta paket - hon bar rätt bra måste jag säga, den flickan har oanade krafter. Ner med hennes redan ihopskruvade byrå och sen hem till mig med den. Nu fick vi kånka in alltihopa själva, vi som är så gamla och har så ont i ryggen. Vi lämpade av allt i hallen, jag lyfte ner gungstolen från hennes gamla rum, den som hon skulle ha hämtat för längesen. In med den på släpet och iväg till Nora.

Där hämtade vi ytterligare en stol, en skinnfåtölj som kompisen I inte ville ha längre och som föll dottern i smaken när hon blev tillfrågad om hon ville ha den. Vicke vill säkert vill ligga i den, så den blir nog bra där. In med den också på släpet och tillbaka till Örebro för leverans på samma adress där "Byrå Malm - svartbrun" levererats tidigare. 

Nu var vi lite trötta, för klockan var nästan 16.00 och vi hade bara ätit frukost. Visserligen var det en riktig helgfrukost, men den kändes ganska avlägsen. Vi stillade oss med lite kokkaffe och en smarrig Dumlemuffins var.



Med den nya energin som muffinsen gav bar vi upp byrån till det blivande julklappsrummet. Här står den på plats, precis som jag sett det för mitt inre öga. Nu ÄNTLIGEN kan jag börja göra i ordning därinne.

Tavlan ovanför är så otroligt fin. Den köpte jag när jag var i Kina 2003 och hälsade på min gamla barndomsvän A, som numera bor i Sverige igen. Vi var i Beijing och hamnade på nåt slags galleri där det visade sig att A kände kvinnan som var lärare där. Hon heter Lucy och hade varit i Sverige och A hade träffat henne när hon var här på besök. Världen är bra liten.

Tavlan är målad på siden och kostade bara 50 yuan, då var den inte inramad. 50 yuan motsvarade då ungefär 50 kronor. Jag är väldigt förtjust i den! Det vita som syns i övre vänstra hörnet är taklampan som speglas i glaset.




Söndagen avslutades med en mycket god middag. Jag gjorde Butlers Coq au vin. Det är åratal sen jag åt det senast, men det var precis lika gott idag, som då. Den ska jag göra fler gånger!

Nu är klockan 21.15, jag har tittat på solens mat, så lite vilodag har det varit och snart ska jag lägga mig och läsa.

NEJ!  ! ! ! ! ! ! !
JAG SKA INTE GIFTA MIG OCH HA MENDELSOHNS BRÖLLOPSMARSCH NÄR VI TÅGAR IN!


Jag har varit på kördag tillsammans med Betelkyrkans kör, i deras kyrka. Min kör - Nikolai Motettkör - är förvisso en kyrkokör och trots att jag inte har någon särskild kontakt ovan där sjunger jag gärna såna sånger. Det är vackert, jag njuter också av kyrkor och det har jag alltid gjort, så det är inga motsättningar alls för mig.

I år är det 200 år sen Mendelsohn föddes och det ska uppmärksammas med ett par mäktiga konserter nu i vår.
Den 28 mars 16.00 är det i Nikolaikyrkan och den 29 mars 18.00 i Betelkyrkan. 

Idag har vi övat och övat och övat och övat jag är ganska trött i rösten och för all del i resten av kroppen också. Jag råkade göra det jag sällan eller aldrig gör - missa starten av "Ring så spelar vi", alltså gamla tiden 8.00 som är det jag betraktar som starttid.

Jag vaknade 7.00 och tyckte det var alldeles för tidigt när jag kunde få sova en timme till. Vände alltså på kudden så jag fick en kall sida och sen sov jag vidare.

Nästa gång jag tittade på klockan var den drygt 9.......LÄTT PANIK ! Vi skulle börja sjunga 10.00 och jag avskyr att komma försent vad det än gäller, så där rök den sköna morgonen när jag duschar hur länge som helst, medan kärestan fixar en härlig helgfrukost, nästan som på hotell.

När det blir så här blir jag alldeles övertrött och får gärna lite fysiska symtom också, därför är jag nu förutom rösttrött, även trött i hela kroppen. (Vad mycket ord man kan göra, i alla fall jag - "rösttrött".)

Vi slutade 15.30, så det har varit intensivt, 5½ timmes sjungande på lite halvsvåra stycken. Det börjar låta bra och båda körledarna verkade nöjda med oss.¨

Nu belönar jag mig. Jag dricker te förstås, mitt goda Earl Grey de luxe , i min goda mugg och som extra belöning har jag fått ett litet glas limoncello av mig. Snällt va?

Helt inspirationslös och frusen går jag här och funderar på i vilket rum jag ska befinna mig och vad jag ska ta mig för. Då suger det till i beroendecentrum i hjärnan. Tur den (hjärnan alltså) har kanaliserat mina beroenden på relativt ofarliga "gifter."
Allra största beroendet är nog te, det ska vara löste, det ska var gott - inget Lipton gul här inte och minst 2 muggar vid varje intag. Det är endast på 9.40-rasten på jobbet som jag bara hinner dricka en mugg. Å andra sidan har jag då redan hunnit få i mig 2 under frukosten.

Den här fina muggen fick jag av en elev när han slutade efter många år i vår klass. Det är en stor favorit. Den är jättehärlig att dricka ur och så rymmer den mycket.

Nu när det är så kallt är det skönt att sitta och hålla i den och känna hur fingrarna tinar upp. Visst låter det som vi fått vargavinter i Nerike? Jag tror det är - 8 eller något sånt, men det kunde gärna fått vara sommar och + 25 istället. Jag fryser redan vi nollgradigt, så för mig spelar det ingen roll om det är -8 eller - 15 som nästansystern har i Orsa.

Mitt andra stora beroende är GODIS! Men jag har tagit ett uppehåll just nu och det är ganska skönt. Det är jobbigt att snärja runt i huset och leta efter choklad, marsipan och Ahlgrens bilar, när jag redan vet att allt är slut

Färdigskrivet, ska ta en titt in i mitt blivande julklappsrum och planera lite!

Nu vill jag bara gnälla lite. Vi skulle haft syjunta ikväll, men den blev tyvärr inställd och det var oundvikligt. Jag fick alltså en helt ledig kväll helt utan planerade aktiviteter.

Vad gör då en klok kvinna? Lägger sig på rygg så klart och läser ut de båda böcker hon håller på med, samtidigt som hon hämtar kraft till veckans sista arbetsdag.

Uppenbarligen är jag en korkskalle, eller i alla fall dum, för det gjorde inte jag. Jag grep tillfället i flykten och bestämde mig för att vara som citatet säger:  "Husmor i Umeå", men i det här fallet blev det "i Örebro."

Jag storstädade ut allt juldamm som låg kvar och yrde runt i mitt hus. Lite barr från tallen fanns kvar visade det sig och julhjärtat som jag låtit hänga kvar på dörren ligger nu nerpackat.
Jag har skurat toaletter och handfat, dammat och dammsugit, snabeldraken har spunnit värre än 10 katter samtidigt och sen har jag moppat och flängt på som den värsta maniker (och då undrar jag om det ordet finns eller om jag just gjorde det?)

Varför kan jag inte sprätta iväg Luther från axeln när han sitter där och pickar mig i huvudet och talar om för mig vad jag bör göra? Nu är båda böckerna kvar, den ena en deckare av Thomas Kanger och den andra en Bodil Malmsten. Å andra sidan ska jag strax inta horisontalläge och ta en av dem en stund och sen den andra tills ögonen svider.

Imorgon kommer jag att vara nöjd när jag ser mitt nystädade hem och kanske jag får lite färska blommor av kärestan när han rasslar in här i morgonkväll för ännu en sambohelg.

Det blev nog rätt så bra trots allt och både "Antikrundan" och "De halvt dolda" hann jag se tack vare bra tidsplanering, dvs att jag lät bloggen vara tills nu. Jag är nog inte så dum ändå!

Här är katten som kunde konsten att terrorisera sitt folk. Numera är han såväl som min käre Kosmos, fullt upptagen med alla sorkar på de saligas ängder, men så har det inte alltid varit.

Han uppnådde också en ärevördig ålder, lite osäkert hur mycket, men 15 - 16 år tror vi.

Namn hade han väldigt många: Buppan, Findus, Rolf, Ernst, Sigge är några jag kommer ihåg så här på direkten. Ibland fick han dubbelnamn av dignitet, som Ernst Rolf eller Sigge Ernst. Som sagt, kärt barn har många namn och denne lille skogslurv var otroligt älskad av oss.



Han kunde flänga runt som en besatt i sin iver att få tag på det torra grässtrå som någon av hans folk så vänligt sprang runt med på gräsmattan med andan i halsen. När han sen äntligen fick tag på det blev det en slakt som inte ens den mest garvade deckarförfattare skulle kunna skildra. Jag lovar, det gick inte att se att det varit ett grässtrå när han var färdig.

Efter välförättad jakt, samt ett skrovmål kokt fisk inne i köket fick han total paltkoma. Då raglade han in till sitt rum - jo, ni läser rätt, han hade eget rum och det hette Bupprummet. Där kunde han välja mellan sin fåtölj där han hade ett zebrarandigt kattäcke eller sin säng med den ulliga pläden. Inte konstigt att han tyckte sig vara människa mellan varven.



Himmel vad arg han kunde bli om man väckte honom. Då jabbade han med den stora skogskattassen för att visa sitt missnöje och det hände att blodvite uppstod. Såna gånger gick jag därifrån och tyckte att han var förfärligt dum.

Väcka husfolket mitt i natten var däremot helt tillåtet och hans fullständiga rättighet. Så här gick det till.

Vi ligger intet ont anande och sover när han börjar piggna till. Han tassar försiktigt, rundar hörnet vid telefonen när han går ut från sitt rum och tar sikte på sovrummet där vi - hans folk är.

Nu har nattjaktinstinkterna vaknat och det är dags för stora nattpasset i skog och mark.



Sen börjar terrorn. Detta är katten som inte kunde jama, han kraxade lite, det lät som när man bryter av en bit knäckebröd ungefär.
Vi vaknar och hör detta kraxande, ganska lågmält till att börja med. Ingen av oss låtsas ha hört honom, för vi vet båda vad som komma skall.

Då kraxar han lite högre, liksom harklar sig. Vi sover räv!

Han höjer rösten ytterligare och när fortfarande ingen rör sig går han till attack.

Han ger sig på fotänden av sängen, slår fast sina gigantiska skogskattassar med alla 48 klorna och river runt ett tag. Då kunde det hända att hussen sa: "Sluta Buppan". Lydde han? Absolut inte!

Han rycker tag en gång till och nu känns det som det går lätt sjögång i sängen. Särbon vänder sig och lägger kudden över huvudet och då gör jag likadant.

Då kommer detta kluriga monster med nästa attack. Han ger sig på kablarna som löper längs väggen, krafsar och river runt bland dem och det är helt klart ett irriterande ljud och ingen av oss låtsas ens sova. Nu heter han plötsligt Findus och hussen har ingen mild röst längre, han ryter till :"NU SLUTAR DU FINDUS". Då visar katten hur slug han är, som katter i gemen faktiskt är. Han drar sig tillbaka och försvinner ut i hallen.

Vi hinner lagom få ner pulsen på normal rytm och lägga oss tillrätta, när nästa attack kommer med blixtens hastighet. Han har smugit in igen och nu sliter han i den spiralformade sladden till telefonluren. Luren åker fram och tillbaka och det dröjer inte särskilt länge förrän han markerar vem det är som bestämmer i huset och luren åker ned på golvet och ligger där och tutar.

Efter detta tar det bara 15 sekunder så är han utanför dörren med hjälp av sin högst uppretade husse och på väg till sina högst levande jaktmarker, precis som han velat hela tiden och vetat om skulle hända.

När det blivit lugnt igen är vi klarvakna, konstaterar att det är vi som är ägda av katten, samt att det är lika bra att tända och läsa ett tag så vi blir nedvaravade och kan somna om.

Detta var ingalunda en engångsföreteelse! Katterror på hög nivå! ! ! ! !

OJ, VAD VI ÄLSKADE HONOM !

Idag känner jag mig som ett stadsbud, i alla fall som jag inbillar mig att de känner sig.

Förresten, numera finns det kanske inga kvar, har nog inte hört den yrkestiteln sen min salig mormors tid. Hon bodde i Stockholm och där fanns det garanterat stadsbud, i synnerhet på 50-talet när hon flyttade dit.

Eller förresten, i storstäderna finns det säkert fortfarande stadsbud när jag tänker efter. Det får jag kolla upp.

 Så här såg mormor ut när hon var en parant dam i sina bästa år. Hon var en strävsam, härlig kvinna som det var väldigt lätt att prata med.
Vi utbytte många förtroenden hon och jag, under min tonårstid. Hade hon levt idag hade hon fyllt 110 i år den 17 februari. Lite lustigt i sammanhanget är att min brors fru och deras yngsta barnbarn, båda är födda på den dagen.

Stadsbud var det.

Jag håller på och tömmer mitt allra minsta gästrum, där är inbaxat hur mycket grejer som helst.

Huset jag bor i är från 1956 eller möjligen 1957 och på den tiden hade tydligen inte arkitekterna några som helst saker, utöver sina möbler och ett ombyte kläder. Därför finns det heller inga förvaringsutrymmen här.
Jag har en, säger en, klädkammare i huset. Det finns inte en enda vanlig garderob, om jag inte ska räkna städskåpet som har en stång högst upp, där jag faktiskt hänger lite ytterkläder tillsammans med dammsugarslangen och moppen.

Klädkammaren är avdelad, så när barnen bodde hemma kunde vi göra en kompromiss så de fick den delen som öppnades från hallen och jag den som hade öppning in till mitt sovrum.

Det finns inga förråd heller utom det utrymmet som blir under trappen och det är inte särskilt lättåtkomligt, så när det kom hem en massa saker efter mor och far, hamnade det i mitt minsta rum. Det var inte direkt tomt innan, vi är en samlande familj har jag insett.

Där härbärgerar jag även barnens alla kvarlämnade saker, som de inte kunnat ta några beslut om. T ex dotterns bäddsoffa, ganska stor, i bra skick, men som hon aldrig nånsin kommer att ta hem till sig.  En massa gardiner som hon dumpat här och kanske ska ha i nästa lägenhet, båda barnen har tavlor här, kläder och div. prylar som jag inte vet vad jag ska göra med.

Sen är jag inte så dålig själv heller på att dra på mig. Jag har en hel del "bra att ha saker" där, stolar, stolsdynor, kuddar, tyg, böcker, pärmar, en liten vägghylla, en gersåg (särbons) NEJ,  jag kan inte hålla på med det här uppräknandet. Jag måste fortsätta med mitt nya värv som stadsbud.

En del kommer att hamna på Myrorna och en del på Mellringe återvinningsstation, det beslutet har jag i alla fall tagit redan.

Sedan ska jag ha ett julklappsrum där. Min nästansyster är grön av avund och det kan hon få vara, för hon har ett orangeri i sin trädgård och där är det jag som är grön!

Så heter en konstnär här i länet som målar fina fågelakvareller. Jag och även särbon, tycker i alla fall mycket om dem.

Vi har varit på några av hans utställningar, men hittills har jag inte lyckats köpa något av honom, för de tavlor jag velat ha har redan varit sålda när vi kommit dit.

Han ger också ut en almanacka varje år med fågelmotiv, det kändes som en väldigt lämplig julklapp till min kära särbo. Han blev också mycket riktigt väldigt glad över den.



Oj, vad bra det där blev, där finns alla uppgifter jag hade tänkt skriva. Nu när jag lyckades göra en länk häromdagen hade jag tänkt göra det, men då behövs det inte. Här finns adressen till hans hemsida, så den som har intresse kan gå in och kolla själv.

Inte är det dyrare än vilken almanacka som helst, men väldigt mycket finare än många som finns ute i handeln.

Här är den andra almanacksfiguren som blivit en obligatorisk julklapp till särbon. Den får han av sin bonusdotter. Eftersom han är som gubben Pettsson själv och även levt med sin kära buppkatt på nästan samma vis, är det verkligen en julklapp som är mitt i prick.

Har lovat min nästansyster A att visa en gammeldags ytterkruka.  Både hon och jag minns dem hur väl som helst, men de flesta är tyvärr försvunna, dels pga att de blev helt omoderna, dels för att de inte höll. Tidens tand åt upp dem.

Jag har i alla fall några kvar och en av dem står i mitt köksfönster, mitt ibland alla pellorna som egentligen har ensamrätt på det fönstret.



Innehållet, dvs blomman, är en simpel Ampellilja (tror jag att de heter) och förlåt alla fina Ampelliljor i världen, men för mig är ni inte en särskilt viktig blomma.

Hur som helst, de här odlar jag för att ge till mina 3 kattbarnbarn som de kan få gnaga på. Jag förärar dem en då och då, för när de väl fått dem är det slut på "krukväxt", och kvar står "tuggat kattgräs".

Det jag vill visa A är den härliga lilla 100 % PLASTKRUKAN! Vår barndoms ytterkruka. Det kom dito i frigolit lite senare och jag tror faktiskt jag har en sån också någonstans, men den har inte kommit ut än.........! Nån gräns har även jag!


När jag ändå håller på med blommor måste jag visa vad jag väldigt ofta får av min särbo. Han är helt underbar och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Inte för blommorna om någon trodde det, utan för att han är den han är och att han är det för mig!

Gosh, vad seriös jag blev helt plötsligt mitt i bloggen! Äh, jag tar det, det är ändå precis som det är och de som står mig nära är väl medvetna om det!



Jag har torkat väldigt många av de rosor jag fått genom åren och jag har en hel stor mässingsgryta full nere i mitt vardagsrum.

Fint va?


Apropå mässing, idag visade särbon mig en liten rolig grej. Han är ju klockmannen om någon nu glömt bort det. Vad har då en klockman i fickan???????



Det är en nyckel att dra upp klockor med. Vad är det med den då? Det undrade förstås jag - antiklockkvinnan - som hamnat mitt i Klockrike!

Fick då en liten föreläsning av miniformat. Jag ombads titta noga på nyckeln och det är klart att jag, som fostrats av en kvinna som visste hur man skulle hålla rent hemma, såg skillnaden mellan höger och vänster sida av nyckeln. Det är alltså helt rent på vänster sida av nyckeln, oavsett vilken sida jag tittar på - helt lika på fram- och baksidan. Den sida där man tryckt på med tummen för att dra upp klockan är helt blank och ren. Den andra är "svart". Intressant, i synnerhet för klocksärbon. Jag konstaterade att det var så och sen var det inte mer med det.

Lite mer intressant var att han hade två sådana nycklar i fickan. Jag bryr mig inte om varför, frågade inte! Han kan för all del stöta på så många klockor som behöver dras upp att den ena blir överhettad och då har han en reserv att ta till.

Jag vet inte!

Jag älskar ovanliga och nya ordkonstruktioner.

Idag har jag änglakval!

Det är säkert någon som sagt det ordet innan jag skrev det här, men i så fall  menade vi nog inte samma sak.

Något som däremot är alldeles säkert är att min nästansyster A haft mer än ett änglakval, även om hon inte använt just det ordet. Såvitt jag vet är det här mitt första.

Hon lät en gång för många, måga år sen undslippa sig att hon tyckte om änglar. Vips gav alla människor, även jag, henne änglar så fort det fanns minsta anledning att ge henne något. Det var alla sorter, porslin, metall, plast, tyg, på dukar och lakan, som ljusstakar mm mm. Med tiden ledde det till änglakval. Människor har tack och lov olika smak, men när man överöses med en speciell sak måste onekligen en del falla utanför ens egna smakramar.

Oj, nu gjorde jag ett till: SMAKRAMAR! Smaka lite på det, mig tilltalar det absolut. "Nej tack, jag vill inte ha leverstuvning, det faller utanför mina smakramar." HAHAHA!

Åter till mitt prekära tillstånd för dagen. Jag har alltså änglakval. Det är definitivt inget farligt tillstånd, det handlar mest om beslutsångest. 
De här tre änglaprinsessorna köpte jag på Kalejdoskåpet i början av december. De har faktiskt små silverkronor på sina små änglaskallar och då utgår jag från att de även är prinsessor. (Försöker här göra min allra första länk till Kalejdoskåpet, kanske det fungerar?)

ÄR DETTA JULPYNT?

Snacka om änglakval, det låter lite väl drastiskt inser jag nu, men efter att ha rådfrågat antiljulsärbon blev det ännu svårare.



Jag hade redan plockat ner dem för inläggning till nästa advent och insåg då att jag inte sett mig mätt på dem än. Frågade alltså honom om de hör till kategorin julpynt. Jag menar, en person som är så antijul måste ju ha helt klart för sig vad som hör dit eller inte??? Eller är jag alldeles ute och cyklar nu?

Han sa NEJ! Det är alltså inte julpynt och jag kan fortsätta ha dem framme.

Förresten, är inte antijulsärbo också ett ganska intressant ord?

Så här lugn var inte lille Vicke när jag var och träffade honom på eftermiddagen på hans mattes arbete. Jo, han får följa med dit då och då. Kommer då självaste hundmormor blir han allt annat än han är på den här bilden.

Så är man då mormor och med henne måste han naturligtvis gosa och snosa och kela och pussas. Han fick in ett några riktiga fullträffar kan jag tala om.

Först en rejäl slick över glasögonen. Alla som har glasögon förstår mycket väl hur himla roligt det är, i synnerhet när man ska ut en stund senare i halvmörkret och köra bil.

Sen bet han av mig halva näsatippen, men det snabbläkte som tur var. Hade inte tänkt vara näslös resten av livet. Dottern tycker jag överdriver lite, men det kändes som den lossnade - SANT!

Slutligen lyckades han pussa (läs kyssa) mig rakt in i munnen  = WÄK! ! ! Jag tycker inte om den sortens kyssar, i alla fall inte när det är en hund som ger dem.

Hur giftig var han då? Eller vad hade han för äckliga magbaciller i munnen? Jag tänker inte gå in på några som helst detaljer, men kan väl tala om att jag besökt husets minsta rum trenne gånger nu på kort tid och hunnit lösa ett lätt och ett supersvårt sudoku därinne, samt läst ut en bok. Nu ska jag snart dit igen, tar väl ett medelsvårt den här gången.

TACK MITT ÄLSKADE HUNDBARNBARN, att du ordnade till så jag inte behöver ta fram snabeldraken ikväll, utan i lugn och ro kan sitta på tronen och lösa Sudoku!

Idag orkar jag inte anstränga mig med bloggen.

 Vardagen är här och med den de tidiga morgnarna.

Varför känns kroppen som den blivit mortlad, bara för att man stiger upp med hjälp av väckarklockan? Det är en fråga jag ständigt funderar på? Hur kan det göra fysiskt ont för att det låter "ti ti ti ti,  ti ti ti ti" osv, tills jag trycker på snooze och förlänger plågan? Det gör faktiskt ont överallt när jag vaknar och jag har inte fibromyalgi, inte vad jag vet i alla fall.

Nu sitter jag här, trots att jag borde ligga och invänta den lille John Blund med sin sandsäck. Jag har förkärlek för sena kvällar, gärna först vid datorn och sen i horisontalläge med en bok till frampå småtimmarna. När jag jobbar försöker jag trots allt släcka innan midnatt, för numera behöver jag något mer sömn än de 6 timmar jag unnat mig tidigare. Jag mår bättre om jag sover 6 ½ - 7.

Så, nu går jag ner och gör mig nattklar så jag hinner läsa lite innan klockan slår 11 slag nere i rummet.

Förresten har jag strukit i en hel timme ikväll, samt pratat med en kär gammal barndomskamrat lika länge. Strykningen något mindre viktig än telefonsamtalet om jag nu ska gradera de två 1-timmesaktiviteterna!

Äntligen något mindre förkylda, så pass att vi kunde åka iväg till kompisarna i Åsbro för lite gemensam middagsätning och bara umgås en kväll.

Det första som hände när vi kom dit var att E sa till mig att hon ville provåka i min nya bil. Så klart att vi skulle göra det.

Vi gjorde Åsbro runt kan man lätt säga. Fort är det gjort! Men det var inte någon liten upplevelse för min del, tvärtom. Jag fick en visning av de lokala säsongssevärdheterna. Eftersom man inte vet om folk tycker om att deras hus blir fotograferade, gjorde jag det från bilen och kvaliteten på bilderna är allt annat än bra. Däremot råder inget tvivel om vad det handlar om.

Nu börjar det! 
Äsch, vad dåligt de röda "slangarna" längs huset syns!



Det här är framsidan på ett hus vi passerade. Inte min smak, säger inget mer.



Sen åkte vi vidare, bilen spann fint och jag visste inte vad jag skulle få se härnäst.
Så kom vi till nästa ställe!






Vi lever i ett fritt land och folk får ha precis som de vill. De tycker det är snyggt, men ibland blir det lite för mycket t o m för mig, trots att jag älskar julen!

Ja, vad ledde detta skådespel till då?


                                                    JO!

När jag kom hem idag plockade jag bort vareviga tomte, sen rev jag tallen. Bort med alla kulor, packade ner allt fint och försiktigt, ner med belysningen och iväg till soprummet med tallen.

Halltomtarna står i sin påse och väntar på källarförvaring och Mosjötomtarna är redan på plats i sin gamla kartong från Systembolaget, där de har varsitt fack att stå i, utan att deras långa luvor riskerar att skadas.

Adventsljusstakarna får stå en vecka till, men sen är det kört för dem också.

Fort kan det vara över, allt det underbara, när man får för mycket av det.

Men till nästa år igen, kommer ............................osv!

Kära särbon har en annan passion också.

Han har ingen autistisk gen som gör att han bara har ett specialintresse, inte alls. Han är väldigt mångsidig, men det här med klockor är något som blommat upp senaste året. Det är dock genetiskt, svärfar var en baddare till klockfixare när han var som mest i farten och nog är det gott om klockor i det hemmet också.

Nääää, den andra passionen som då inte heller är jag.......... (eller förresten jag är så klart den allra första passionen, jo så är det ju faktiskt, tänkte inte på det!) Börjar om!

Den tredje passionen är gamla tidningar. Då pratar jag inte om Nerikes Allehanda eller Kalle Anka, inte alls. Det ska vara tekniktidningar. Här är ett urval av dem han fick i julklapp av mig.



De får inte vara för nya, det ska vara 40 - och 50-tal. Han är lika försiktig med dem, som om det vore ett nyfött spädbarn. Det är lite av en andakt när han ska öppna en ny och man får absolut inte vika dem eller behandla dem ovarsamt på något vis. 

Jag har sökt på Tradera under hösten och varit med här och där och bjudit och lagom till jul fått ihop en rätt stor bunt. Billigt är det inte, med tanke på att man måste stå för portot själv och tidningar väger en del. Det spelar dock inte så stor roll när det är något man så gärna vill ha. Loppisar är också ett bra ställe att leta på.

Jag måste säga att jag förstår det inte, men jag har ju egna knäppa ideér om sånt som tilltalar mig och man måste väl inte förstå allt?

Så här kan det låta när vi lagt oss på kvällen, jag ligger redan och läser min bok, då kommer det:

-  Nu ska jag ta en ny, det är inte klokt vilket fint skick de är i!
-  Mmmm (ganska ointresserad av murkenhetsgraden i tidningen)
-  Titta här, titta, det ser inte ut som någon läst den.
-  Mmmm, säger jag, medan ögonen rör sig mot hans sida i ca 1 sek.
-  Det är något visst med gamla tidningar.
-  Jaaaa! Snälla, jag läser min bok.
-  Tänk, de är över 50 år gamla och är så fina!
-  JA! (jag höjer rösten)

Då blir det tyst ett litet tag, sen är det dags igen, han vill dela mer av sitt liv med mig.

-  De t o m luktar gott, känn!
-  Nej, jag läser och jag vill inte lukta på gamla tidningar, tyst nu!
-  Men, känn, det luktar lite torrt och ......
-  SNÄLLA DU, VAR TYST OCH NJUT AV DEM DÅ! Jag försöker läsa.

Det går någon eller några minuter, så börjar han igen. Då har han kommit till läsarnas sida för tips och uppfinningar och måste delge mig senaste nytt från 1956. Hör här:

-  Magnetisk hovtång, här är en som har en ide´om en spikmagnet som är så stark att den kan suga till sig spikarna och hör här då: Elraka er i bilen! Auto-Shave. Patentsökt uppfinning gör elhyveln dubbelt användbar. Begär upplysning.
-  Jaaaaa, nu kan du väl läsa tyst, så jag också kan läsa. Förresten, ge mig en så ska jag se om jag kan lösa korsordet i den.

Men se det går inte, då har jag gått för långt! Det är att jämföra med hädelse och efter såna förslag, på gränsen till övergrepp kan det faktiskt bli så tyst att jag kan återgå till min bok och nattfriden lägrar sig över sovrummet. 

Jag skrev alldeles nyss att det var allt för idag från de saligas hem. Nu kommer ett tillägg.



Den här lappen följde med när särbon köpte klockan. Den hade de lagt i en liten plastpåse inuti klockan. Det är ett kvitto och garanti vid försäljningen.

Så här står det! Texten med fet, kursiv stil är direkt från lappen.

Försålt Nr 716 (siffrorna skrivna med blyerts, så jag kan läsa fel).
den 4 i 12 1925

För urets säkra gång garan-
teras 2 (blyerts) år om det väl vårdas
OBS.! Om inlämnade ur ej lösas inom
ett år, ansvaras ej för deras återfående

Fickur i guld, silver & nickel
samt Medaljonger stort urval
Glasögon & Pincenez
Tillförlitlig utprovning
Reparationer utföras med omsorg

A. WALLINS EFTR.
URMAKERI, UR- &  OPTISK AFFÄR
Tanneforsg. 7. LINKÖPING. Rikstel. 396

Fotot av affären är också härligt. Lappen är alltså 83 år gammal.

Garantin har med andra ord gått ut!

TOYOTA COROLLA 1,6 -00



Toyota Corolla säljs pga.
tillökning i familjen.

Svensksåld

Fina sommar och dubbade vinterdäck
ABS-Bromsar, AC, Metalliclack,
C-lås, Elspeglar, Dragkrok
Airbag, Motor och Kupévärmare
CD, Färddator, Extraljus.

Skattad till november 09
Besiktigad u.a. i augusti 08

Pga. att motorn drog olja så har Toyota bytt ut motorblock och kolvar, nya motorn har endast körts ca 1500mil.

Kärestan som gärna är ute på Blocket och snokar efter klockor, har även näsa för fina bilar. Jag gissar att han är rejält less på att laga min gamla Toyota av årgång -86, egentligen -87, men uttagen hösten -86. Nyss har han bytt hela bromscylindern, enbart reservdelen kostade nästan 1000 kronor........! Nu är det snart dags för besiktning och då kan det bli fler stunder under bilen, eller över också för den delen. Man vet aldrig.

Det är inte alls längesen, bara sen förra året (höhöhö, vad jag är rolig), som han nosade reda på den här annonsen.

Han visade mig vad han hittat och sådde fröet. Idag har det grott och slagit ut som en stor, fin blå blomma.

Nu är den min! Den står härute i snön och tyvärr är det lite för mörkt, men jag måste visa.




Nog är det lätt att förstå att jag är salig idag? Jag avstod från en resa till Australien för att jag visste med mig att jag behövde de pengarna till en bil. Jag tror den ska få heta Sydney.

Jag fick en resa också - på köpet kan man säga, för bilen fanns i Linköping och där har vi varit idag. 
Säljaren var förresten från Leksand och kände min kusin Olles son David. Världen är liten!

Jag körde hem underverket, det var 100% njutning.

Saligheterna är inte slut med det, kan man tänka sig? Kan man verkligen det????????

Vad har särbon för passion, som gör honom salig som ärkeängeln Gabriel och som han uppenbarligen inte kan ignorera?
Det börjar likna en fixering, hmmmmm! Tiden är viktig tycker han och hur mäter man den????

K L O C K O R    K L O C K O R    K L O C K O R    K L O C K O R    K L O C K O R   

När man letar på Blocket är det inte bara bilar som är till salu! Det finns klockor också, så när vi ändå var ute och åkte ocn när det ändå fanns en man i Linköping som gärna ville bli av med ett par av sina klockor, varför inte slå två flugor i en smäll?

JAAAAAAAAA, det är sant! Han har köpt en klocka, en väggklocka med lod och slagverk!!!!!!!  Tack och lov köpte han bara en!

UPP TILL BEVIS, HÄR ÄR DEN!



Nu snart, när den här är genomgången och hänger på plats hemma hos särbon, lär det bli svårt för antiklockerskan (jag alltså) att hitta en lugn och tyst vrå i hans hus.

Tur jag har formgjutna öronproppar att ta till!    Medger dock, att den är ganska fin, men inte som min lilla Hjo!

Förresten, jag har en fråga: Varför sitter det en "vinge" bak på min bil? Vad ska man ha den till?

Det var allt för idag från de saligas hem.   Tick Tack!

Jag tror på åderlåtning! ! ! ! ! ! ! ! ! ! !

Jag håller på att tillfriskna så sakteliga, kan det bero på den ofrivilliga åderlåtningen jag utsatte mig för i morse?

Skrev jag inte nyss om den röd/gröna röran jag åstadkom när jag snöt mig? Idag var det enbart rött och forsade fram som en glad vårbäck. Det gick åt en halv toarulle innan jag lyckades ta mig ut från toaletten, hojta till kärestan att leta fram blodstillande vadd och sen snabbt lyckas pilla in en tuss i näsborren för att få stopp på det hela.

Efter detta har jag återfått lite aktivitet i smaklökarna, känt aningens aptit och nästan längtar efter mat idag, kanske jag äter middag om ett par timmar? Kort sagt, jag är på väg till normalläget.
Kärestan hostar fortfarande och låter som han satt inne i en tunna, han är snuvig och ganska trött.

Undrar om jag kan slå hål på honom nånstans och se om det funkar? Skära lite, eller sticka med något?

Jag är ganska osmidig. Jag skär mig lätt, kan snubbla på tomma golv, springa rakt in i pianot i full fart och slå mig halvt fördärvad, trots att det stått på samma plats i snart 8 år (detsamma gäller mitt piano på jobbet). Det känns dock aningen vanskligt om jag i mitt syfte att åderlåta honom lite, för att hjälpa honom, skulle råka skada honom genom min klumpighet när jag så att säga försöker "slå åder". Nej, han får nog tillfriskna på sitt sätt.

Åderlåtning är en gammal metod för att kurera personer från sjukdomar. Med hjälp av en koppa tappades blod ur kroppen vilket skulle få "det sjuka" att komma ut genom blodet och därmed kurera personen. Man använde också blodiglar till åderlåtning. Under 1850-talet minskade kraftigt användningen av åderlåtning som acceptabel behandlingsmetod. I dagens sjukvård kan åderlåtning med modern teknik (på läkarlatin = venesectio) vara en legitim behandlingsform under mycket speciella omständigheter, för att förtunna ett av sjukliga orsaker alltför visköst (trögflytande) blod.

Vilken superbloggare jag är! Fast jag balar taklänges, för jag är helt kass. Kan väl skylla på en massa olika orsaker såsom:
* Gravt medelålders
* Huvudet fullt med snor/alternativt mögel
* Feber
* Uttröttad pga av bokläsning till 2 varje natt
* För lite te
* XXXXXX som står för alla andra tänkabara orsaker

Vi = jag, särbon, dotter och Vickehund - åker hem till särbon, som bor nära skogen och för att träffa bonussonen med flickvän, samt prickig hundkamrat till Vicke, vid namn Lexie.

Jag tog inte med mig kameran!
Om jag bara inte haft en tanke på det hade det väl gått an, men jag glömde helt enkelt bort den. Jag t o m sa till mig själv på morgonen, att idag ska jag ta finfinemanghundbilder.

Nu är det som det är.

Hundarna hade så enormt roligt när de flängde varv på varv i skogen, mellan olika granar och buskage. Vicke rusade in under låga grangrenar och trodde sig ligga i bakhåll när Lexie kom rusande. En gång krockade han med en gren i särbons ginst, så den gick rakt av. Det har vi inte berättat för honom. De höll på hur länge som helst och tänk vad härligt det hade varit att få visa lite fart och fläkt här på bloggen.

Har chattat med lilla dottern, Vickehund är utmattad och vilar lugnt hemma hos sig och katterna. Snart ska han träffa sin nya lekkamrat igen och då kommer det att bli minst lika roligt.

Jag känner inte för att skriva mer när jag inte får visa, barnsligt eller hur?