Chokladsalongen i Askersund
Vi kom dit ganska tidigt och det var skönt, för sen blev det otroligt mycket folk.
Vi var inte så intresserade av alla olika provningar man kunde delta i, utan vi ville titta, smaka och handla. Vi parkerade vid torget och styrde stegen ner mot hamnen där det mesta gick av stapeln. Där var en scen och en man i orange tröja, som stod och pratade med en knutte, som tydligen hade fått avsmaka en pralin och skulle uttala sig om den.
Jag var så fokuserade på choklad, att jag inte förrän lite senare upptäckte att det var Richard Sjöberg som var årets programvärd.
In i tältet där ett av mina mål var Bräutigams med sina chokladcigarrer.
Två för 100 kronor och då fick man en marsipangris på köpet. Med tanke på årstiden var grisen förvandlad till marsipanlimpa. Just den tog slut ganska fort! Jag åt upp den, för den var för söt tyckte särbon, hur han nu kunde veta det utan att smaka.
Jag köpte Calvados- och Rom&Russincigarrer.
Sen spelade vi en gång på chokladhjulet och nu vann särbon en Center.
Efter cigarrinköp gick vi tillbaka till hojen för att packa ner dem och passade på att fika på Tutingen. Vi satt i trädgården och hamnade mitt under ett plommonträd. Jag fick tillåtelse att smaka och behövde 3 stycken för att känna hur otroligt goda de var.
Smultronen lät jag däremot bli.
Otroligt att det fortfarande finns bär kvar, t o m kart fanns det.
Nu hade vi samlat lite kraft och gick ner en andra gång, men ack och oh, vad mycket folk det hade kommit. Vi var dessutom ganska varmt klädda, även om vi skalat av oss en del av utrusningen.
Ganska fort blev jag ensam där inne i hamnmagasinet, särbon satte sig utanför och väntade. Jag trängde mig igenom folkmassan till några olika försäljare.
En kakaofrukt fångade mitt intresse.
Bredvid den fanns massor med olika skålar med olika chokladsorter till avsmakning. Gissa om jag smakade. Det resulterade i ytterligare ett 100-kronors inköp. Tre kakor för 100, det blev citron, körsbär och björnbär, samtliga med mörk choklad som är väldigt gott.
Så kom jag till ett ställe där det fanns de gamla traditionella tjärtabletterna som jag har för mig, bara fanns i Finland förr, eller fanns de här också? I alla fall kommer de från Finland, det vet jag!
Förr kostade de inte 15 kronor asken heller, det vet jag också.
Sista stopp innan jag flämtande tog mig ut var vid en mycket lockande pralindisk.
Numera kunde man köpa fyllningen för sig, men jag nöjde mig med två praliner som efterrätt till dagens middag. Inte kände jag för att försöka bli pralinmakare också, det räcker att jag bakar som en besatt!
Takläggning
Igår slet han som hantlangare till sin son, som var här för att få mitt nya tak på uterummet på plats. Själv hade jag förflyttat uteplatsens möbler och blommor till andra änden på min "gigantiska" radhusträdgård och sprang runt och fotograferade det hela.
Sonen kröp omkring på det gamla murkna taket och det knakade och brakade och jag var allvarligt oroad att han skulle braka igenom. Själv var han lugn som en filbunke. "Det finns ju takstolar," sa han och sen var det inte mer med det.
Jag var tvungen att ta en bild underifrån också
Självklart hade han rätt, han kan sin sak och ganska snart var det precis som en boktitel av särbons favoritförfattare Dan Korn: "Se himlen genom taket", det var det jag gjorde när jag kom ut nästa gång för att kolla att han inte fallit ner.
Jag var i köket och bakade i väntan på att männen skulle komma in och vara fikasugna.
Nu har jag testat att göra rödbetskakor, liknande dem vi fick när vi var i Ockelbo på Wiij. De blev jättegoda, men smakade inte riktigt så som originalet. Jag hade kanske för lite rödbetor i dem, trots att jag hade i 5 dl rivna. Hur som helst hade de en strykande åtgång.
VARNING: Kan vara beroendeframkallande!
Slut tankeverksamhet
En fullspäckad vecka avslutades idag med byte av tak på uterummet (fast det gjorde yngste bonussonen), medan jag stod i köket och producerade en massa bakverk.
Efter det en halvdöd känsla hos båda soffpotatisarna = oss två, som halvlåg i soffan HELA KVÄLLEN, med fjärrkontrollen på bordet och zappade från det ena programmet till det andra. T o m "Kändisdjungeln" hängde vi kvar och tittade på. Äckligt med alla larver på Fritiofhsson (var han nu har det där onödiga h:et placerat i sitt namn). Han var modig!
Nu har vi släpat oss upp till sovrummet och jag bara längtar att få tippa baklänges, för då landar jag i min säng. Jag är FRUKTANSVÄRT avundsjuk på kärestan som redan intagit horisontalen.
Imorgon återkommer jag med en massa intressant information om allt möjligt!
Sova gott ska jag!
Bästa onödan
När nästansystern och jag var i England i våras "fastnade" vi ju på en husgerådsaffär, något som jag skrev om då. En sak som jag inte hade en aning om att den existerade var en "Tea squeezer" och där fastnade jag.
Jag stod länge och höll i den, vände och vred på den, begrundade, funderade och klämde ur en tänkt tepåse. Var det verkligen något jag behövde?
Jag dricker mest löste, det är mycket godare, men som en av de fumligare personerna i arla morgonstund har jag alltför många gånger drällt ut det lösa teet, både i torrt och vått tillstånd. När jag sen hittade utmärkt goda tepåsar, även dem från England och som smakar som frukostte ska, har jag övergått till tepåse till just frukosten.
De heter P G Tips och är tetraformade. Mycket gott och neutralt.
Innan England fiskade jag upp tepåsen med en sked, det tog lite tid och oftast spillde jag, för det rann så klart om den.
Efter England är det lätt som en plätt, för jag kom loss till slut och då hade jag den i min varukorg.
Så här ser underverket ut
Och så här fungerar den.
Rekommenderas å det allra varmaste. Undrar om de finns i Sverige?
Hönan och ägget
Det är jättegoda ägg och de finns i olika storlekar.
Det är precis som i klädbutiken, små, medium och large. Jag brukar köpa large, för jag tycker inte om när det blir för lite.
Kärestan brukar säga att jag är så omåttlig, jag ska ha MYCKET av allting. Så är det nog allt som oftast, men det är inte till någon större nackdel så länge det inte drabbar någon annan negativt.
Jag steg in där i äggboden och greppade en karta av de största. Sen ser jag.........ETT MASTODONTÄGG mitt ibland de som var "large". Har det varit en stor gås och hälsat på i hönsgården och lagt ett ägg, för även om det är stort, så någon struts är det inte.
Nej, det måste vara en vanlig höna, men hur ser hon ut efter att ha klämt ut det där?
Jag tror det gjorde ont!
Kräftfest
Allra först inleder vi med en friskvårdande aktivitet, en ganska lång promenad. Vi går upp på Storgatan, där fick jag se att en del bussar fått ny outfit som det heter på modespråk. Beklädnad på svenska, eller vad?
Vidare ner förbi USÖ och gångvägen längs Svartån.
Numera jagar mina ögon alltid intressanta saker och jag fick syn på en elcentral eller något dylikt och konstaterade att antingen har någon tänkt till ordentligt, eller så har slumpen lyckats 100 % med utseendet på huset och alldeles bredvid, stenarna vid den lilla trappan.
Exakt samma stuk på de övre vinklarna på taket och stenarna. MMMmm, vad jag tycker om sånt.
Vi travade på, för hemma väntade kräftor, det visste jag.
Vi pratade i dubbel fart, för att hinna med allt vi ville diskutera och fort var vi förbi Wadköping och på väg in i Stadsparken. På lekplatsen finns en härlig staty där man får klättra, gräva, hälla sand och fantisera som man vill med rävarna som lekkamrater.
Vidare in mot rosenträdgården för att se om det fanns några kvar, men blicken fastnade i detta gula hav, precis innan vi kom fram till rosorna.
UNDERBART! Vilken park vi har här i stan.
Rosorna fanns kvar, men vi pinnande på och var strax vid utgången, som egentligen är ingången, för där står ju "Inträdet" till höger när man är på väg in.
Till vänster står den här skulpturen, som jag är oerhört förtjust i. Så vacker. Jag tolkar den som ett musikinstrument där det strilande vattnet är strängar.
Slut på det vackra, vi går över Stortorget och här i centrum har man "pyntat" papperskorgarna i ett försök att få folk att inte skräpa ner så förbaskat när de går på stan.
Alldeles bredvid ligger "Likkistan" som den heter i folkmun. Jag har ingen aning om dess rätta namn, men folkets namn är mitt i prick.
Äntligen hemma igen och dags att lämna pratet och börja slurpa och smaska. Jag hade tagit med mig en blomma som skulle symbolisera de röda kräftorna och dillen.
De små godingarna låg där och läskade oss.
Trots att det var måndagkväll var det dukat med både stora och små glas. Rostat bröd och ost skulle vi också ha.
Lilla buteljen var full och isande kall.
Vi åt och drack, skrålade och sjöng. 6 gånger sjöng vi snapsvisor och två stora glas drack vi till maten. Vid tredje visan kom B.s man ut i köket, tittade på oss och sa: "Ni är inte riktigt kloka"!
Vi hade nämligen bara vanligt vatten i både de stora och de små glasen, men vi skrålade och skålade ändå.
Idag har vi varit på våra arbeten fräscha som rosenknoppar tack vare detta kloka val av måltidsdryck!
Om hur det gick för mig när vi skulle plocka lingon
Sagt och gjort! Viktigast var dock fikakorgen, för kaffe- och tepaus i skogen är bland det mest njutbara som finns.
Särbon tog fram hinkar och våra bärplockare och i sista sekunden slet jag åt mig min kära "Plocken" och lilla 1-litershinken, för tänk om det fortfarande fanns blåbär.
Väl framme vid vårat ställe hinner jag bara ut ur bilen när jag ser att snåren är alldeles fulla av blåbär, nästan som krusbär i storlek.
Jag blev som Alfons - "Jag ska bara ..." Inte kunde jag lämna dem och trava iväg in i skogen till lingonstället. Nej, jag sa att jag skulle plocka av de där tuvorna så skulle jag ansluta till lingonriset lite senare.
Jag drog och rafsade med plocken och min hink fylldes ganska fort. Jag rensar medan jag häller ur plocken och ner i hinken och hade just fått litern nästan full när jag hör kärestans stämma ljuda:
"Nu vill jag ha kaffe". Jag svarade:
"Ja, jag också, kom då så fikar vi".
Där kommer karln ut ur skogen med hela stora hinken full av lingon. Jag HÄPNADE!
"Det är alldeles rött därinne", sa han.
Han i sin tur tyckte att jag fått ihop mycket blåbär på den korta tiden.
Det smakade ljuvligt, vi satt där i solen ett tag, sen bar det av in bland tuvorna igen för kärestan. Jag kunde dock inte riktigt slita mig från mitt blåbärsris än, men tog med mig både bärplockaren, plocken och lilla hinken. Jag tror jag är besatt av blåbär, för jag kan inte sluta.
Jag plockade raskt en halv liten hink till med blåbär innan jag travade iväg och anslöt mig till lingonplockaren. Pliktskyldigast rakade jag ihop en plockare full, sen koncentrerade jag mig på blåbären igen, för det var lika gott om dem därinne i skogen.
Det tog inte lång stund förrän hink två var full med lingon och då hade även jag 1 liter blåbär till. Tur att jag hade med mig en extra plastburk att hälla över i.
Lingonskörden! Rätt bra gjort på ett par timmar, med en rejält lång fikapaus mitt i.
Idag har jag varit iväg och levererat största hinken till min lilla S. Hon i sin tur gav mig en hel ask med massor av olika sorters tomater från sitt växthus! Ge och få, det gillar jag. Tyvärr kan jag inte visa dem, för jag proppade i mig mer än hälften i bilen på vägen hem.
Förresten fick jag två bruna ägg också från hennes hönshus, de ska vi ha till lördagsfrukosten!
Jädersbruk del 2
Särbon försvann in i en annan dimension och jag gick med en liten stund, för egentligen skulle vi till ängen där det skulle bli uppvisning med veterancrossmotorcyklar och då skulle jag med hade jag tänkt.
Jag får lära mig en hel del nytt när vi är på såna här tillställningar. Konstruktionen med tunnan är en kylare till en motor, förmodligen det gröna schabraket som står bakom. Det heta vattnet från motorns kylsystem matas över i behållaren överst, sen rinner det ner längs repen och kyls av. Fiffigt, men inte så praktiskt kanske och definitivt inte godkänt av skyddsombudet. Det var dock obefintligt på den här kylarens tid.
När vi kom till den här lilla hojen utbrister särbon:
"Åh, en Tribsa", sen försvann han in i sig själv igen. Den var tydligen speciell, för på kvällen när vi kollade på bilderna sa han samma sak än en gång.
En Monark som också gav upphov till en del prat med ägaren.
På väg till ängen passerar man en "järnväg".
Det finns ett fungerande tåg som åker fram och tillbaka längs kanten på ängen, uppför backen och ner igen samma väg. Jätterolig attraktion för många barn, i år kunde man även åka hölass runt ängen och marknadsområdet och det roade både stora och små kunde jag konstatera.
Här kommer tåget med sitt gula "lok" och vagnen med bänkar för passagerarna och bakom kommer traktorn med hölasset.
Grålleklubben har alltid en massa gamla traktorer med på Jäders, där samlas herrar i alla åldrar, mest äldre dock, tittar och ser nostaligiska ut. Det är deras intresse så klart, jag är inte på samma våglängd, även om jag gick traktorkurs en gång i min ungdom.
Plötsligt fick jag syn på Elvis Presley, men det fick jag ju inte! Vad knäpp jag är!
Nu började det smattra och smälla längst nere i backen och här kom första veteranen susande i banan och strax efter kom det flera.
"Nej", sa jag, "nu går jag ner till marknaden och tittar istället." Vi bestämde en tid och en plats att träffas på och sen gick jag.
Jag drogs som en asgam till en gammal rutten antilop, när jag kände lukten av brända mandlar. Det hör också till dagen på Jäders. Det var mitt första inköp, varma brända mandlar, jag kan bara säga "MMMMmmmmmm!"
Köpings museum hade en rolig invit till den som kände sig hågad.
Sen kom jag till en ost - och korvförsäljning. Jädersbruksost, vad är det?
Jo, det är Prästost från Falbygden som de köpt in utan märkning, långlagrat i 2 år och sen beroende på vilken marknad de är på ger de osten indirekt marknadens namn. För när jag sen läste på skylten insåg jag att det inte alls stod "Jädersbruksost", utan "Lagrad ost Jädersbruk". Smart!
Dessutom var den himmelskt god, smälte i munnen och alla bitar kostade 69 kronor. Naturligtvis köpte jag en.
Mera ost blev det, den trevlige mannen från Kloten stod där med sina enormt goda salladsostar.
Han ser ut som kliven ut ur historieboken, osten är som sagt bland det godaste som finns när det gäller salladsost och jag handlar alltid av honom när han finns med dit vi kommer.
Det är inte så smart att handla tunga saker så där i början, men väntar man händer det att det är slut när man väl kommer tillbaka.
Nu hade kära särbon slitit sig från motorcyklar och kommit tillbaka. Då var det fikadags.
5 kronor för te, 10 kronor för kaffe och 10 kronor/bröd = 55 kronor. Allt hembakat och mumsigt!
Nu fick vi ny energi och gav oss ut i vimlet igen. Han ville se mera motorer, det var ju det som var årets tema. "Gå du," sa jag, som mycket väl klarar mig själv. Vi bestämde ny tid och mötesplats lite senare.
Jag fick syn på båten med tändkulemotor, den gör en sväng på ån med alla som är sugna på en tur och är ett måste för oss också varje år.
Sen föll blicken på en del av bilparkeringen borta på gärdet. Jäders är verkligen folkfest!
Lövsågskonst fanns till salu -
- och sågaren själv satt där i full koncentration med något nytt motiv.
Så hittade jag en stor utställning av små traktorer mm och där blev jag stående ett tag. Vilket pillergöra att få ihop alla de här olika, för det var riktigt många. Det här tilltalade mig och när jag sen sammanstrålade med kärestan hade han missat just det, så jag fick ta med honom och visa. Han blev också imponerad.
Av någon anledning fick vi för oss att det är mannen med den blå mössan som är konstruktören.
Veternamopparna fräste förbi medan vi stod där, i år var det inte alls särskilt många som tagit sig dit på sina juveler. Lite synd, för det tycker jag är riktigt roligt.
Nu drog vi oss ner mot båten, även där fanns en utställning, passligt nog med gamla utombordsmotorer.
Vi klev ombord och åkte ut i Amazonas, i alla fall nästan.
Det är bara en kort tur, han vänder mitt ute på vattnet och styr in till "hemmahamnen" för att hämta nya passagerare. Det kostar 10 kronor i frivillig avgift.
Några badsugna hundar hade just lyckats övertyga sina människor om nyttan av att ta sig ett dopp.
Vi började dra oss mot utgången, då kom kärestan just på att det nog var någon mer gammal motor han inte tittat ordentligt på, så vi gick åt varsitt håll än en gång. Jag drog mig till slottet och konstuställningen på loftet.
Utanför slottet stod tre riktigt tjusiga bilar. När de är såna förstår jag fascinationen för gamla bilar.
Kolla kylarprydnaden, helt livsfarlig vid en krock, men så vacker!
Den här är en Hudson och igår visste jag vad de andra två hette också, men inte idag. Långtidsminnet är inte vad det var, i alla fall inte när det gäller bilar. Jag tror en hette Lincoln och den tredje .....????
Slottet är under upprustning, de driver ett slottscafé på nedervåningen, oftast på helgerna. Jag skulle inte fika, men steg in för att se om det hänt något sen sist.
De hade en utställning med gamla kartor över bygden från olika tidsperioder.
Jag avslutade min Jädersbruksdag med att gå till loftet och titta på konsthantverken, utställning och försäljning. I år var det keramiken som tilltalade mig allra mest.
Dags att åka hem, en sista bild på ett udda fordon. Liten och gullig, om en "bil" kan ha det epitetet.
Jädersbruk del 1
Idag och imorgon är det Jädersbruksdagarna. Vi brukar åka dit varje år, ända sen vi upptäckte att det existerade för 5 - 6 år sen.
Jag var inte med förra året, då var det bara kärestan och nästansysterns man, för jag var på spa med kära "syster som fyllde år. Numera ger jag gärna bort uppleveleser och då kan man själv vara med på ett hörn också.
I år tog vi hojen och for iväg. Himlen var grå, men SMHI hade lovat i princip uppehållsväder.
Det var massor med trafik som skulle svänga på samma infart som vi. Kön var evighetslång, men det klarar inte min kamera.
Har man motorcykel får man köra om alla bilar, vi har t o m en egen parkering där på ett gärde.
Det kostar 40 kronor att gå in och det är det verkligen värt. Årets tema var motorer, det gillade särbon. Jag har andra favoritställen där på Jäders, jag vill se på marknaden, gamla mopeder, fika gott med hembakt bröd, åka båt osv.
Direkt innanför entren erbjuds man detta och ........
.......överallt inne på området står stora kärl med solrosor.
Tyvärr kan jag inte få med mig en bukett hem, även om mannen som sålde tillträde till odlingarna tyckte att jag kunde lägga buketten fram på bröstet, innanför jackan. "Jaha," sa jag, "se ut som Sophia Loren alltså?" Han var tydligen med på filmstjärnetiden, för han skrattade gott.
I början av området står alla veteranbilar finputsade och glänsande. (Inte mitt största intresse)
Fast Saabar tycker jag mycket om, jag har haft jättemånga.
Sen kommer tvåhjulingarna, de gillar jag bättre än bilarna
Där vid ett av fikaborden satt en av förarna i tidstypiska kläder av brunt läder. Byxorna var av ridbyxmodell såg jag senare. Skyddsglasögonen var häftiga tycker jag.
I år hade det kommit dit en hel gammal Essomack.
och på baksidan, det som oftast satt lite i skymundan. Vilken skillnad mot idag!
Det var mycket vatten i Arbogaån, det brusade och skvätte och jag trivdes.
Där vid sidan står den där konstiga manicken, som är nån slags evighetsmaskin, och pumpar upp vatten på något sinnrikt sätt som jag inte riktigt förstått än. Kärestan vet, men han sover tydligen middag, för jag får inget svar när jag hojtar och frågar.
Precis på andra sidan bron håller motorsågsmannen till. Intressant, han är väldigt skicklig med motorsågen, men jag vill absolut inte äga ett sådant konstverk, vare sig inne eller ute.
I de här tunnorna ska drängtvagningen gå av stapeln lite senare, då lär det vara omöjligt att närma sig med en kamera, det är ett stort folknöje, jag har sett det en gång, så jag tänker inte köa där i år. 
Här blir det paus, återkommer när tillfälle ges, senare ikväll eller imorgon!
Höga hus
Idag var jag till några hotell för att lämna program om höstens konserter på jazzklubben.
Vid Gustafsvik ligger hotell Ibis och det var min sista anhalt. När jag kom ut därifrån föll min blick på Örebros gamla vattentorn och jag insåg hur fint det är och vad glad jag kände mig att det är bevarat.
Tidigare har det varit klätterväggar därinne, någon förening har drivit det under flera år. Nu är de ute ur bilden, inte för att de ville, utan för att det skulle göras något annat av tornet.
När jag stod där och funderade på vad det skulle bli av det hela slogs jag av en tanke att det var något som inte stämde.
Kan du se felet?
Sen styrde jag kylaren hemåt och blev stående vid rödljusen vid södra station. Där är också höga hus numera. Behrns nybygge, med så svindyra lägenheter att jag undrar vem som ska ha råd att bo där.
Jag stod vid trafikljuset och tog bilderna genom vindrutan, det blev lite snett. 
Jag kan bara konstatera, att av alla sorters hus som finns, kommer höghus sist på min lista!
Högendagen eller Högerdagen?
Klockan 5 på morgonen var jag ute och åkte moppe på "fel" sida, fast det i ett nafs blivit rätt sida. För de som inte var med är det nog svårt att förstå vilket enormt arrangemang det var med omläggningen.
Det var verkligen inte det jag skulle skriva om, men när jag började med rubriken och såg ordens likhet, slog det mig att det är årsdagen av denna händelse.
Jag skulle skriva lite om Högen och det ledde osökt in tankarna på ovanstående reflektioner över vilken historisk händelse jag levde mitt uppi 1967. Tids nog blir den väl historisk, kanske inte under min livstid, men nog om det.
HÖGEN! Det är Kvarntorp det handlar om. Kvarntorpshögen alltså. Denna f.d. sophög som numera är en stor tursitattraktion med mängder av skulpturer av mer eller mindre kända konstnärer. "Konst på hög" heter det.
"Utan titel" av Peter Johansson, ett konstverk som väckte många arga röster när det monterades upp.
Minst en gång om året måste jag dit och allra helst vill jag ha min själsbroder J med mig ditupp. Tyvärr bor han väldigt långt härifrån, så det är inte bara att slå en pling och fråga om han ska med upp.
Kärestan är inte överdrivet intresserad, men i söndags, när jag föreslog en picknick tillsammans med svärmor nappade han. Då fick hon komma ut på en helgutflykt, han fick söndagsfika och jag fick högen. Vilken fulländad kombination.
Sagt och gjort, vi hämtade henne och styrde bilen mot Kvarntorp. Det är inte så idylliskt som det låter. Högen är i själva verket en avfallshög efter det de bröt upp ur marken och sen de utvunnit olja ur skiffern, som fanns i riklig mängd. Samhället som blomstrade under tiden 1940 - 1965 är mer eller mindre ett spöksamhälle.
Vi skulle dock upp på högen och upp kom vi, även om vägen var rejält sönderregnad.
Trots att kärestans familj bott alldeles i närheten hade svärmor aldrig förr varit där uppe. Vi gick rundan bland konstverken, de travade på och jag sprang omkring med kameran i högsta hugg och kom rejält på efterkälken.
"Tur med vädret", av Eva Löfdahl. Ett för mig obegripligt namn på de små husen. Är det för att de är utan tak, eller vad menas?
"Synergi" av Eva Marklund
När skyltarna med "Hett område" dyker upp känns det lite extra. Då vet man att någonstans därunder glöder det fortfarande. Man har förgäves försökt släcka hela högen, men än pyr det lite här och där och då kan marken bli underminerad och man ska absolut inte gå där. Dessutom luktar det svavel, precis som när vi var små och det luktade pytom från Kvarntorpshållet.
Idag med den lilla dos svavelos man känner är det inga problem. Tvärtom!
"Bröstskål" av Ulf Rollof tillhör en av mina favoriter.
"Makt" och "Karyatid" av Richard Brixel
"Den som älskar soluppgången", av Olle Medin, ny för i år.
"Malanganer" av Lenny Clarhäll. Här frågade kärestan mig vad det föreställde. "Malanganer", svarade jag. Vad skulle jag säga? Det är ju det!
Den här kallar jag för kyrkan, men den heter "Absit Omen" av Kent Karlsson.
"Bunker" av James Bates. Luckorna fungerar utmärkt som klätterstöd har jag sett när det är barn på Högen. Det hade nog inte James tänkt sig.
Nedanför lite åt andra hållet ligger Sakabs anläggning. Inte så rolig utsikt. Vi rundade stugan på toppen, där finns ett café och lite information om Högen och dess historia.
Helt passligt fanns även några bord och bänkar och nu var det fikadags.
Det är mycket med blåbär just nu, blåbärsbulle och blåbärsmuffins. Det smakade underbart, trots att det blåste så vi fick lov att hålla i precis allting, för att det inte skulle hamna i Kumla med vindens hjälp.
Underbart är kort, men vi hann fika. Himlen förändrades och de mörkgrå moln vi sett vid horisonten kom emot oss ganska fort. Vi såg tydligt hur det regnade därborta, så det var bara att packa korgen igen och dra sig mot bilen.
Jag var dock inte riktigt nöjd, medan de andra gick till bilen sprang jag iväg och tog kort på Lars Vilks "Waaaall". I den klättrar man upp på egen risk.
Ner för kullen för att ta kort på "Sju" av Mats Caldeborg..........
..........och när jag hänger där, lätt över kanten, känner jag den karaktäristiska doften av svavel och tittar neråt. Det RYKER! Ett nytt ställe där det glöder och ryker. Nytt för mig i alla fall. Det var just här och då, som jag fick en ENORM längtan efter broder J, önskade han varit med.
Jag ilade till bilen och hojtade: "Det ryker, det ryker därborta. MMMMmmm, vad det luktar gott!"
Blicken jag fick av min käre man och hans mor antydde att de tvivlade på mina förståndsgåvor, för se gott hade det väl aldrig luktat om högen!?!
De fyra första korten har nämnde själsbroder J tagit vid ett tidigare tillfälle. Tack för lånet!
Funderingar om just ingenting
Nu skriver jag mest för att testa om det är lika segt så här dags på dygnet. Egentligen har jag inte tid, jag kom nyss hem och ska iväg på kören om 35 minuter.
Jag kan ändå inte låta bli och så funderar jag på varför jag oftast kommer på alla de smarta ideérna när det redan är för sent?
Jag var på Coop och handlade i förrgår, nya reklambladet hade kommit och de lockade bl a med en nyutgåva av Stig Lindbergs fallande löv, möjligen blad. Det var 2-pack muggar, handduk, servetter och konstigt nog kaffe. En s.k. limited edition. Jag hade förstås önskat att det stått begränsad utgåva, men nu bor jag ju i Sverige, så då måste det väl heta limited edition?
Jag behöver ABSOLUT och DEFINITIVT INTE fler muggar, varpå jag raskt plockade ner 2 stycken 2-pack i min varupåse.
Hur snygga var de inte?
Man fick bara köpa 3 förpackningar, men kära dottern tog den tredje.
Sen dess har det molat i min "Vill ha"-del av hjärnan. Ilade alltså dit idag efter arbetet för att köpa tre till, bra att ha saker att ge bort i present var min klena ursäkt till mig själv. Att lagra "på stack" som jag och nästansystern brukar säga (man kan ju råka slå sönder de gamla).
SLUT! Det fanns kaffe och servetter kvar.
Efterklok! Jag hade kunnat gå igen samma tillfälle och köpt tre till, eller ännu enklare, dotra hade kunnat köpa tre och jag tre. Tji fick jag!
Kände att jag behövde trösta mig lite. Det har vräkregnat, då hittar man inga blommor utomhus, utan jag styde kosan till den förträffliga blomsterhandeln i Varberga centrum.
En ljusrosa eller ljusgul gerbera, med något till skulle jag ha!
SLUT! Det fanns orange och någon konstig röd. Tji fick jag igen. Jag skulle ha någon av de färgerna för att matcha med bordduken.
Germiner tror jag de heter, fanns i vitt, den såg intetsägande ut, men så fick jag syn på en blå tofsliknande historia och när då Anette i affären hör mitt dilemma säger hon frankt: "Du får byta duk!"
Så enkelt allt blev helt plötsligt och så fint det blev i köket!
Nu ska jag packa körväskan och kan även konstatera att sirapen runnit ur bloggen!
Nya sämre tider även här
Inte sätter jag mig och väntar 1 minut eller mer för varje bild jag vill lägga in, i alla fall inte när jag inte loggar in här förrän så här dags........
Jag är nog inte riktigt klok, jag borde ligga, och om inte sova, så åtminstone läsa. Klockan är snart 23.00 och jag är inte ens halvvägs i säng än.
Jag har bakat! Det gör jag ganska ofta börjar jag inse och snart får jag sluta tjata om det här och börja skriva om något annat.
Imorgon är det första körövningen för terminen och jag och Knocksyster C ska stå för fikat. Då fick det bli hallongrottor till 40 - 50 personer. Sen för att variera lite har de gjorts om till blåbärsgrottor.
Jag kokade så otroligt god blåbärssylt tidigare i höst, med äkta vanilj i och den blev jättegod. Sen hör det till saken, att jag nästan aldrig äter sylt, så det blev en liten mini innovation när jag bakade. Nu är det bara en burk kvar, för jag har gett bort två och bakat upp en.
Det blev nästan 60 grottor! GODA!!!!
Segare än Karlssons klister
Nu börjar jag fatta vad andra som bloggar menar, när de skriver att bloggen är seg. Det har tagit mig mer än en kvart att komma så här långt.
Så här hopplöst har det aldrig varit förut. Jag nöjer mig med ett kortare inlägg, för jag har alldeles för många bilder att lägga in på det tilltänkta och det orkar jag inte sitta uppe och vänta på att "Överste bloggbestämmaren" ska ta emot.
Jag var hos svärmor i helgen, hon har en Mårbackapella som var riktigt fin och som uppenbarligen har älskat sin sommar på hennes uterum. Hon själv hade räknat till 14 blommor och jag kunde konstatera att det även var 7 knoppar på gång också, nu i september. Mina börjar se lite trötta ut och jag plockar gula blad nästan varje dag.
Det är tydligen olika i olika kommundelar, eller om det kan vara olika i olika uterum?
Nostalgbild kommer strax!
Av min älskade nästansyster har jag fått en liten hög gamla, fast nya, godispåsar i present, som hon köpt på någon Antikmarknad.
De föräras enbart till mina allra käraste vänner och förra veckan var jag på stan och träffade en av dem, I-M som jag inte sett på hela sommaren.
I den hade jag stoppat godis så klart, det är ju en godis påse. Det var Guinnessfudge från Irland och ett par små chokladbitar från Italien.
Frågan är om inte påsen var finaste "presenten?" Hur ser de ut idag i jämförelse? Inte så värst, tycker jag!
Från nostalgifordon till Akka
Nu förväntar sig alla att jag ska skriva om gamla bilar, moppar eller motorcyklar. Fel, fel, fel!
Jag är dock född i Hallsberg.
Hallsberg = järnväg och född järnvägarunge är jag dessutom. Uppväxt i en familj där vi åkte tåg ända tills brodern tog körkort. Då först insåg även fadern att det kunde vara praktiskt att ha en bil, i synnerhet som vi bodde på landet, utan någon som helst lokaltrafik.
Det handlar om tåg! Inte många, bara ett enda, men det räcker för att jag ska känna mig nostalgisk.
Vi tog vägen över skogen hem från Noramarken igår. Den går igenom Pershyttan och innan vi kom in där är det en järnvägsövergång, som för en gångs skull tutatde.
Först fattade jag ingenting, sen förstod jag att det var marknadståget och hör mig själv säga med en 5-årings ordval:
"Är det tuff-tuff-tåget?"
Kärestan tittar lite på mig och säger:
"Näää, jag tror inte det är tuff-tuff-tåget, jag tror det är rälsbussen."
Fel hade han!
Där kom det och jag nästan bröt benen i min iver att hinna ur bilen för att ta kort.
Det hände att vi åkte tåg med ånglok när jag var liten och vi skulle till sommarstugan i Tisarbaden.
Vagnarna är också den sorten som fanns då, stoppade, men ändå hårda brunrandiga bänkar och man var tvungen att gå ut på en övergång för att byta vagn, även när tåget gick för fullt.
Det puffade och rök och jag fick för mig att det blivit något fel, för loket stannde mitt framför oss.
Jag hade fel, det skulle bara släppa ut lite passagerare. Jag njöt i fulla drag, 5 år och tuff-tuff-tåget var bara några meter ifrån mig. Vilket äventyr!
Då kom även regnet och jag förpassade mig in i bilen igen.
Vi åkte vidare mot Örebro. Jag kallar den här vägen för "Över bergen", då vet kärestan precis vart jag vill åka. Mitt på kommer man till vägen upp till Rusakulan. Det är en utsiktspunkt och man ser långt ut över Närkesslätten därifrån. Den är dessutom handikappanpassad så även en med rullstol eller rullator kan ta sig upp på utsiktsplatsen. (Bild från nätet)
Vi gjorde en paus, för himlen hade så fin färg och jag ville andas lite skogsluft. 
Jag vet att Bergslagsleden är i närheten och Kilsbersspåret är det definitivt.
Vi tog bara en kort paus och kunde konstatera att naturen är väldigt vacker så här års!
En liten minivril upptäckte jag också på en björk i närheten.
När vi nästan var hemma, hade kommit ut ur metropolen Närkes Kil, fick vi se flera fågelsträck.
"Kolla", sa jag som var passagerare, "nu är det verkligen höst."
"Titta där då," sa kärestan och pekade utåt åkrarna bredvid.
Där var rastplatsen för Grå- och Canadagäss.
Undrar om Akka från Kebnekaise var med?
Noramarken
I Hallsberg där jag ursprungligen kommer ifrån säger man Hallsbergsmarken, när det är marknad i "byn". Följaktligen säger jag marken när det är marknad i Nora också.
Det var den här helgen och idag var första dagen. Jag hade två ärenden till Nora, dels ville jag titta på utställningen hos Leon Sandbergs, dels ville jag till marken för att köpa muffins- och metallkakformar.
Hos Leon var det Paradisverkstan som hade utställning och den var jag lite nyfiken på. Det var fina saker, de är bevars Kunglig hovleverantör, men ganska fort hade vi tittat på dem.
Här är ett par bilder, sedan var det lite prickiga ägg, ljuslyktor och andra större prydnadsföremål.
Då gjorde vi en sväng ner till Hemjord för att ta en titt på AnnBritt Schmützers utställning i trädgården bakom huset. Där fanns betydligt mer i min smak, även om Paradisverkstans grejer också var fina. De finns dock i ganska stora upplagor, vilket inte AnnBritts grejer gör.
Här kommer bilder från trädgården med en del av konstverken på utställningen.
Det var bl a fåglar av olika slag och de var verkligen fina.
Sen en som jag verkligen inte hade velat försöka mig på att göra själv!
Vilken fantastisk ljuslykta!
Slut på det kulturella, ut i folkvimlet med oss!
Himlen hade en olycksbådande färg, men jag oroade mig inte, för jag hade regnjackan ihopvikt till en liten rul i väskan. Kärestan ståtade i sin svarta manchesterkavaj, han oroade sig uppenbarligen inte heller.
Därute på gatan kom ett lite udda ekipage på väg till marknadens förlustelser.
Vi gjorde som alla andra, trängde oss in bland människorna som gick där och hoppades fynda, eller som jag kanske, som redan visste vad jag skulle köpa.
Jag stod ett tag och tittade på ballongförsäljarna och nog tycker jag att ballongerna och försäljningen är ganska trist jämfört med när jag var liten. Då när de hade en stor gastub och blåste upp medan man väntade. Hade man sen otur kunde den spricka, eller stiga till väders. Om den klarade sig så länge att den följde med hem, var den inte mycket att ha dagen efter.
Visst är de blanka och fina, men nej, inte min smak, för plastiga!
Vi trängde oss nerför gatan, blev skuffade och skuffades i vår tur, som en äkta dominoeffekt. 
DÄR, där var ett par som sålde mina formar, en rulle med 100 fryspåsar följde också med i inköpet.
Sen var det bara att fortsätta gatan ner för att försöka ta sig därifrån.
Då vaknade falkögat!
Langos, det har jag bara smakat en enda gång tidigare, med nästansyster Anna en gång på en Orsayra för så längesen att jag inte minns när det var.
Kärestan är inte sen att nappa när jag kommer med mina infall och vi ställde oss i kön och beställde varsin "King".
Lite dyrt, men ack så gott när man bara hade en flera timmar gammal frukost på väg till bearbetning inombords.
Vi letade upp en bakgård där det så passligt fanns ett ledigt bord och ställde oss där och mumsade i oss den flottiga måltiden. Det var lägenhetsvisning i ett nybyggt hus just bredvid och bordet hade mäklaren använt vid visningens början. För tillfället var det självplock på papper med lediga objekt och vi parkerade oss i andra änden av bordet.
Det satt fint, med förnyade krafter buffade vi oss vidare och jag fick se hur de där "Slushautomaterna" ser ut. Sånt som vi sög i oss i Milano när det var så erbarmeligt hett. Idag behövde jag ingen.
När vi rundat hörnet uppenbarade sig hela nybygget. 
Tur man inte behöver hyra där, en tvåa kostade cirka 6200 i månaden!
Hundar
Svägerskan har kennel, den heter Bisen´s kennel och de föder upp yorkshireterrier och chihuahua.
Kattmänniska som jag är till 100% lyckas jag ändå att få kontakt med den här andra sortens husdjur. Jodå, vi har haft hund när jag växte upp och föräldrarna har haft ett par till sen jag flyttade hemifrån, men det har alltid varit katten som varit nummer 1 för mig.
När jag anlände till dem igår möttes jag av 7 skällande vakthundar i miniformat. Det är 3 yorkar och 4 vavvor. De har väldigt gälla skall de här små och 7 på en gång ger en lätt skärande ljudupplevelse.
En är hanhund, han är chihuahua och heter Mozart för han ser ut som en Mozartkula i färgen. Hon som står bredvid heter Niña och de har fått en hoper fina valpar tillsammans.
Lilla Betty är också söt.
Den stolta modern till de små liven som var inne när jag kom, heter Asta. Hon var helcool, vräkte ut sig på rygg med sina tuttar i vädret och tiggde om lite kli på magen.
Lite senare fick även valparna - Elva och Rudolf - komma ut och skutta runt i det gröna. De är söta som små leksakshundar och inte mycket större heller.
Jag tog massor med bilder på de små, men nästan alla blev "fartskadade!"
Elva visar att hon minsann kan kissa i gräset, fast det kan förstås vara Rudolf också.
En av yorkarna Iza, är alfahonan och hon håller ordning på flocken. Jag tror det här är hon, men det kan vara Diva också. Av någon anledning har jag mycket lättare att se skillnad på vavvorna...........!
Jag ägnade mesta gostiden åt Mozarella, för hon var inte så kaxig som de andra och jag brukar försöka bekräfta de svaga, oavsett om det är människor eller djur. Hon satt i min famn i några omgångar under eftermiddagen och kvällen och när jag kom hem såg det ut som jag var ägare till en lammullströja!
Hon finns på bild på hemsidan och är jättesöt, men hon höll sig inomhus när jag kom med kameran.
No
Jag kom hem alldeles för sent för att sätta mig här och skriva. Jag får samla ihop mig till imorgon istället, för nu är klockan över 23.00 och snart ska jag återinträda på arbetet för veckans sista dag i mitt glada arbetslag.
Kort och koncist!
Franciskuslunden
Från tidigt i morse och till cirka 14.30-tiden har det dessutom ösregnat, så luften kändes ganska frisk.
Jag åkte till Franciskuslunden.
Det är djurkyrkogården här i Örebro och den ligger inte så långt från min skola.
Jag har bara varit där en gång tidigare och där är fullt med små gravar med stenar, kors, prydnadssaker, blommor och minnen efter ett eller flera älskade husdjur.
Det kostar 200 kronor per år att ha sin grav där och vad många det är som har en riktig gravsten med namn och årtal till sina små änglaälsklingar.
En del gravar har hemsnickrade kors......
...... och på en del ställen är det många gravar på samma ställe
Vem eller vilka som vilar här var lite svårt att se, men det är minst en råtta, för det finns ett inplastat foto på en. Jag kan förstå det, som f.d. råttägare. Det är ett av de smartaste husdjur vi någonsin haft och så otroligt trevlig och personlig!
Den allra märkligaste graven är i alla fall den här!
Fast någonstans har jag hört att det bara ska vara huvudet som är begravt här, men det kan lika gärna vara en skröna. Varför skulle huvudet ligga på ett ställe och kroppen på ett annat?
Fundering i den sena timmen då jag borde ligga redan
"Pedikyrerskan" som var så mjuk och snäll mot mina fötter igår sa något som jag grunnat på sen dess.
Jag fick välja nagellack när hon var färdig med mig och så här sent på året väljer jag absolut inte rött. Hon hade 4 olika färger, varav ett var väldigt rött, det utgick alltså. Sedan ett ljusrosa, ett som drog mot orange och så det som jag valde, den mörkrosa nyansen.
Medan hon satt där vid mina fötter och lackade sa hon:
"Vad bra att du valde den här färgen, den passar dig!"
Jag var tvungen att fråga vad hon menade. Jo, hon menade att jag absolut inte kunde ha den som drog mot orange, för den passade inte mina färger.
Vilka färger? Min solbrända ruta på foten, eller färgen på huden? Jeansen? Eller......???
Nu ska jag lägga mig och fundera lite mer på det.
God natt! Om jag nu får någon nattro när jag håller på och söker svaret på det här.
